Jag förstår att det finns minnesforskare och tjogvis med böcker i ämnet. Det är intressant varför man väljer att glömma det som är obehagligt och hellre komma ihåg dom enstaka gånger man fick beröm. Jag begick visst ett illdåd i min barndom som jag totalt förträngt.
Det sägs att jag i 7-8-årsåldern (?) tillsammans med en kumpan kom över lite kvarglömd färg hemma på gården, och en bra idé tyckte vi då var att snygga upp de tråkiga cyklarna med lite ny färg, och det är ju roligt att måla.
Det låter som ett allvarligt brott om inte ägarna var med på det, och då jag inte vet om brottet är preskriberat väljer jag i det här läget att tills vidare inte erkänna någonting. Och som tur är har jag några hållhakar på uppgiftslämnaren med andra minnen som säkert han förträngt om han nu skulle ha fler uppgifter mot mig.
Jag fick väl skäll förstås (om det här mot förmodan skulle vara sant), och då är det ju bäst att glömma och gå vidare i livet, men intressant var det. Och kanske det finns fler godbitar lagrat i källarvåningen i hjärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar