Visst känner man sig gammal ibland, och jag är väl själv bland det äldsta som växer här på vår lilla gård i Stentorpet. Men jag är inte äldst.Björkarna är nog bara 30-35, granen likaså. Några av alarna är kanske äldre än jag, men allra äldst är säkert vår vita buskros, minst 100 år.
Den har varit lite ledsen några år, växt riktigt dåligt, så vi trodde nog att den var slut, men så ansade vi den rätt rejält i höstas, och den har aldrig varit så fin som i år. Uppväxt i Springargruvan i Saladamm i början av förra seklet och sen har den sen stått länge på åsen i Heby. Därefter på Kungsängen i Sala och så sen 25 år här hos oss i Stentorpet. Slutstation?
Inte för att jag har gröna fingrar, det är Margareta bättre på, men jag blir lite fascinerad av det här att en växt kan bli så gammal och bara bli finare ju mer man klipper ner den när den dessutom får flytta runt lite då och då. Det här var bara en som vanligt lite förvirrad tanke jag fick när vi jobbade i trädgården idag.
Och sent omsider har jag också fått några egna skyddslingar i trädgården, ett par vildvinsplantor, också dom en gammal sort. Dom har växt så dåligt några år så jag borjade sköta dom lite extra i år, gödsla och vattna och sånt, pyssla om dom, och dom trivs i år. Jag kanske kan lära mig tycka om trädgårdsjobb jag också till sist.
Nej inte slutstation här, rosen ska vidare till Krisslinge Park, Danmarks kyrkby i Uppsala.
SvaraRadera