Jag börjar få spring i benen. Och lite fjärilar i magen.
Det är väl inte årets absoluta höjdpunkt, men Stockholm Marathon är i alla fall väldigt viktigt för mig. I år är det min 12:e i Stockholm, och 13:e totalt med NY-maran. Och så har jag gjort två ultramaror, 5-milare, så mycke' spring är det. Jag ska försöka hålla mig under fem timmar.
Det är visserligen aldrig för sent att ge upp, men jag tycker det vore fränt att hålla på med mina maror tills 70 som jag planerat för, men det får man ju se. Och det känns sjukt och overkligt att jag, unga grabben, börjar närma mig 70, men det är väl så trots allt.
90 dagar av detaljplanerad träning. Jag har varit väldigt noga med grundträningen tidigare, så jag har aldrig haft några krämpor när jag stått på startlinjen, och jag kommer att vara bra förberedd nu också.
Fast lite märkligt är det att man klarar av en sån tuff träning som jag kör inför maran. Och det är riktigt rejält jobbigt sista varvet. Dj-igt. Backen upp till Västerbron och hela Norr Mälarstrand är mina värsta sträckor, det är när jag tänker på dom som jag känner lite fjärilar, kommer jag att orka i år? Har man inte själv sprungit en mara kan man aldrig förstå hur jobbigt det är när all ork i benen är borta och man har en mil till att springa. Kanske i 30-graders sol som de senaste åren.
Jag är rätt mallig att jag klarat av'et så många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar