Jag är inte hundrädd, men lite sur blir jag när det händer mig. Värst var det i Sala-skogarna en gång där en arg vovve skällde, nafsade och visade tänderna och inte hade en tanke på att släppa förbi mig, inte förrän en oförstående matte kom släntrande med det vanliga: "Han vill bara leka". En annan gång var det en ko på vägen, men hon stod bara och blängde när jag försiktigt smög förbi.
Och i går var det ovanligt många hundar i spåret, kopplade men också många som sprang löst. De flesta satt snällt ner på uppmaning av husse/matte, men två stycken sprang med mig en bit, var väl nyfikna förstås. Inte så lyckat, det finns ju dom som blir riktigt rädda.Så var det den optimistiska tjejen som var ute med två hundar, båda kopplade. Jag såg dom på långt håll på cykelbanan inåt stan, hon satt på huk och visade hundarna något. När jag kom närmre såg jag att hon visade hundarna sin mobil, hon hade kanske fått ett MMS från husse och skulle väl visa bilden för vovvarna. Jag vet inte mycket om hundar, men jag tror nog det var lite väl optimistiskt att tro att vovvarna skulle vara intresserade.
Och åtminstone en av dom, ganska stor, var mer intresserad av mig. Just när jag sprang förbi flög han upp, och hoppade upp mot mig och flåsade mig i ansiktet. Och skällde. Man blir så snopen, och lite arg också. Men tjejen sa "Förlåt" och jag sa kanske också nånting... Det gick ju bra, och dom var ju kopplade, men nog är det viktigt att hålla koll på vovvarna. Och inte låta dom springa löst i joggingspåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar