En dålig vana

En bra vana först: att titta på Babel. Nystartade i veckan med ny programledare och ny sändningstid.

Programledaren blir jättebra, Jessika Gedin är sympatisk, verbal, rolig och intelligent, allt sånt som man själv skulle vilja vara. Ja, hennes egenskaper gäller förra programledaren också, Daniel Sjölin, men han ville prova på lite nytt efter sju år.

Däremot är väl inte sändningstiden så jättebra för oss, 22.15 har vi oftast släckt lampan. Men gamla tiden 20.00 var väl inte heller bra för alla, och vi anpassar oss. Eller ser reprisen i SVT24 eller kollar när som helst på SVTPlay. No big deal! Första programmet var Per Hagman gäst och så blev vi påminda om Lamco i Liberia på 60-70-talet. Babel fortsätter vi att kolla varje vecka. Tur att vi har så bra public service-TV.

Jessika Gedin tyckte i en intervju innan programstarten att börjar man läsa en bok man inte tycker om ska man lägga undan den och ta en ny. Det gör jag aldrig och jag tycker själv att det är en dålig vana. Jag borde strunta i böcker man tycker är dåliga.

Som boken jag läste ut igår, sämsta på länge. John le Carré, Vår egen förrädare. Spionthriller med en tuff jargong som jag tycker så illa om, ändå har jag ägnat bra många timmar åt boken bara för att se hur det skulle gå. Nästa gång jag börjar med en så här tråkig bok hoppas jag att jag kan göra som Jessika tycker, lägga ifrån mig den eller bläddra till sista sidan och se hur det gick.


Och det där gäller filmer på TV också - är filmen tråkig ser jag den ändå till slutet. Lite dumt, är det försent att ändra sig? Men den svartvita stumfilmen The Artist vi såg igår på Elektra Bio var verkligen inte tråkig, en sån film ser garanterat alla ända till slutet! Du också.