Vi skulle assistera lite i helgen i Krisslinge Park i Uppsala. Ett par projekt återstår där innan vintern. Men så blev jag kravlig med känningar i halsen och jag tappade rösten, skulle vi ställa in? "Kom gärna ändå" sa Elisabeth. Dom var angelägna att få hjälp.
Men väl där bröt förkylningen ut, men jag hade ju varnat dom. Näsan rann och hostan satte fart. Klart man inte skulle varit tillsammans med andra i det här skicket, men dom var ju som sagt varnade. Egentligen skulle jag väl ha burit stenar och kört sand till stödmuren, men i mitt skick maskade jag och höll mig inne med småtjejerna. En promenad till lekparken med Nelly orkade jag med och en liten sväng med Selma för att få henne att somna i vagnen, annars höll jag mig mest inne hela helgen.
Och tittade i fönstret hur Andreas och Elisabeth kämpade, men dom körde så hårt och effektivt så det var nog lika bra att jag höll mig borta, jag hade bara dragit ner tempot.
Så Margareta och jag skötte marktjänsten (mest Margareta om jag ska vara ärlig) men det är väl OK ändå att kalla insatsen "Alltid något". Så kunde Andreas & Elisabeth få jobba på utan att bekymra sig förr flickorna.
Bottenstenarna på stödmuren kom på plats under helgen och det var ju det som var planen. Snart nog kommer höstkylan på allvar med tjäle i marken och då hade det varit försent att fixa muren, så inte undra på att dom tog en risk med att ta dit en småförkyld hjälparbetare, "nöden har ingen lag" som det heter, då får man ta lite risker..
Hoppas att min förkylning inte fick fäste, efter en peak på söndagem har den snabbt blivit lindrigare. En natt på soffan i natt, sen är jag bra igen. Hur mår dom då i Krisslinge Park?
Ingen smitta här än så länge!
SvaraRadera