En delvis förlorad generation

Det är nog så att vi som var lite väl gamla och malätna när Internet slog igenom aldrig kommer att bli riktigt hemtama på Internet. Mer än att läsa tidningen, boka semesterresan och betala räkningen.

"Facebook ska man vara försiktig med", "Internet är allt bra farligt" etc. etc. Jag hör så mycket runt kaffebordet och i bastun. Vi gamlingar jagar hellre upp oss och ser till allt som vi tror är dumt än att fundera över vad som kan vara bra, vilka fördelar man kan ha av det oroväckande och hotfulla nätet.

Oftast ligger jag lågt i sånt här snack, det är jobbigt att ta på sig uppgiften att lära gamla hundar sitta, speciellt när dom inte har den minsta lust att sätta sig. En annan sak är i min roll som magister (eller coach som jag föredrar att kalla mig) på mina datakurser dit folk har kommit frivilligt. Där försöker jag få dom att inte vara så oroliga. Veta mer och i och för sig  vara försiktiga men även att använda det mer utan att vara oroliga.

Ett tryck, så är man borta?

"The right to be forgotten" är ett lagförslag som diskuteras i EU som kanske mina ålderskamrater kommer att tycka om. Ska man kunna sudda ut all information om sig själv på nätet? Det ska bli intressant att följa hur den diskussionen kommer att föras, argument för och emot och hur det skulle gå till. Spontant verkar det ju nippran att man skulle kunna sudda bort information, även sånt man själv inte äger. Att man själv ska kunna ta bort bilder och texter man ångrar som den här bloggen t.ex. när jag börjar skämmas över den är en sak, men att sudda i resultatlistor från mina maror, att ta bort bilder som andra tagit etc etc är väl tveksamt, luktar historieförfalskning. Ska bli intressant att se vad EU kommer fram till.

Att många av mina tusentals inlägg på bloggar, Twitter och Facebook inte är mycket att ha kvar på nätet är en sak, men jag tar nog inte bort dom, dom kommer i stället att för evig tid (?) att finnas där som ett gammalt fornminne under rubriken "The right to be remembered"