Min tinnitus och jag

Vi har hängt ihop ett bra tag nu och vi börjar bli allt mer fästa vid varandra. Nu är vi oskiljaktiga.

Att hela gänget får plats!

Allt började en junidag för 12 år sen, lite trevande i början men vi utvecklade bekantskapen allt eftersom. Min tinnitus flyttade in i vänstra örat och i samma veva flyttade den tidigare hyresgästen med normalhörsel ut. Nu är jag noga med att inte hyra ut det högra örat till någon ny tinnitus, där får normalhörseln bo kvar.

Min tinnitus har blivit lite extra kaxig sista tiden, han är ju snart tonåring. Nu har han allt som oftast hela orkestern på besök, men det har sina fördelar också. Det är ju aldrig helt tyst, för visst var det väl lite småtråkigt ibland när det var så där tyst och trist. Nej nu har vi fullt ös på orkestern, min tinnitus och jag. En annan fördel är att man kan ta tidningen och dra sig undan i ett hörn ibland utan att skämmas så vi kan vara lite för oss själva.

Min tinnitus har annars inga större problem att umgås med folk, men dom där som skrikpratar med hög gäll röst (inga namn) är han inte så kontant med. Då öppnar han bakdörren och all skrikprat går som ett vasst spjut rakt in utan minsta filter. Dom med djupa bastoner gillar han inte heller, där är väl dörren snarast stängd så ingenting slipper igenom. Men alla däremellan samsas han hyfsat bra med men överlåter hörandet åt kompisen på andra sidan huvudet, högra örat.

Vilar han aldrig? Jo i bilen tror jag att han kopplar av och också när TV-n står på rätt högt, annars håller han outtröttligt igång. Vi trivs bra ihop nu, min kompis tinnitus och jag. Antagligen i ett livslång förhållande.