En bra tidning

Senaste numret

Är det det ultimata erkännandet att man är en gamling när man blir glad när PRO Pensionären kommer i brevlådan?

Då får det väl vara så, för vi tycker den är bra både Margareta och jag. Vår fackföreningstidning som gammal om man så vill med fokus på vår stund i livet och våra villkor. Lite ekonomi, lite nutidshístoria, vardagsjuridik för vår generation, mat och restips, böcker och lite sjukdomar förstås. Med fokus på pensionärer är det mycket som är intressant och sånt som yngre rynkar på näsan åt, men alla blir ju gamla, upplagesiffrorna håller nog i sig!

Det jag tänkte på idag efter att ha skummat igenom senaste numret var först ett resereportage. Dels skrev dom om Lanzarote och framhöll Playa Blanca i söder, bara det visar ju att det är en bra tidning. Där vi firade Margaretas 60-årsdag. Så var det ett annat resmål också som jag ska titta närmare på. Något för oss?

Men det första jag tänkte på var en bisats i Patricia Tudor-Sandahls reportage. Hela reportaget var intressant om att sluta fred med sig själv, inte vara så sträng mot sig själv, ta sina misstag med en klackspark etc. Det låter ju bra och hon är intressant att läsa och lyssna på, men det jag framför allt tänkte på nu var det hon skrev om att hon själv hade velat vara mer närvarande när barnbarnen var små, det hade hon prioriterat bort (karriären antar jag) och gjort är gjort.

Man kan ju alltid göra mer, men att vara närvarande för barnbarnen är bland det bästa, och vi har nog varit hyfsat närvarande för alla sex. Det hade väl kunnat vara mer om vi haft dom här på orten, men det är tillräckligt nära för att vi som igår kunde åka över och ge Nelly och Selma kvällsmat och stoppa dom i säng när det var tidsbrist för mamma och pappa. Att se hur glada ungarna blir att se oss (hoppsjukan brukar jag kalla det) är värt resan.