Jag hade en stark känsla av igenkännande där jag låg och tyckte synd om mig i natt och hade svårt att sova. Jag tänkte på Marie Göranzon.
 |
| Finns i mitt DVD-arkiv |
När man 5:2-at i 9 månader har magsäcken blivit en bra bit mindre, det är ju en av poängerna med den här livsstilen. Men hjärnan har inte fattat det, så hemma från morgonens joggingrunda var jag vrålhungrig och vräkte i mig maten sådär ohyfsat som man gör när man är just vrålhungrig. Magen fick en chock men jag bara fortsatte att lassa in och så gav magen mig en läxa och värkte rätt skapligt hela dan.
Filmen Skenbart har jag sett flera gånger. Gustav Hammarsten som misslyckad men hjälpsam författare på resa med tåg efter krigsslutet 1945. Bra film med otrohetsaffärer, mordplaner och diverse dramatik och så några scener med nunnan Marie Göranzon i en liten biroll som hjälper några krigsdrabbade hem till Sverige från Berlin. Då kommer Gustav och ska vara snäll och bjuder på apelsiner och choklad till dom där stackarna som levt på vattvälling i flera år. Det blir ju katastrof för magarna och det blir bara värre och värre och den stackars nunnan ger till slut upp och överger sin kristna tro har jag för mig. Sitter hon inte till slut där och halsar på en flaska renat? Det är dags att se om filmen förstår jag, det var så många dråpliga scener i den med Peter Dalle som konduktör och Robert Gustafsson som olycksdrabbad soldat. Och Marie Göranzon gjorde störst intryck på mig som nunna.
Annars är det väl magstarkt (!) att jämföra min för en gångs skull krånglande mage med några hemvändande krigsfångars kaskader, tanken bara slog mig i natt, men nu har jag lärt mig en läxa! Små tuggor och äta som en liten fröken, det är min nya stil.
#blogg100 nr 28
#blogg100öw nr 59
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar