Lättpåverkad marathonlöpare

Det måste ha varit i ett radioprogram jag först hörde om marathon och tänkte att jag själv skulle kunna bli en sån.

Björn Ulveus sprang 1980

Stockholm Marathon i augusti 1980 var så hypat, det var bara andra året man körde det loppet så man pratade stup i ett om marathon på radion och jag låg utslagen i sjuksängen på Akademiska och lyssnade. Det var ju en bra morot sen att ha med sig för att bli frisk. Marathonlöpare skulle jag bli!

Sen dröjde det 17 år och till min premiärmara 1997 lyckades jag påverka några bekanta att hänga på. På jobbet "lurade" jag med ett bra gäng ungtuppar att regelbundet springa en sväng efter jobbet eller på lunchen och några av dom joggar fortfarande vad jag vet. Inga marathon men ändå.

Om jag bidragit till att mina närmaste blivit joggare vet jag inte, det kanske dom blivit ändå, men jag vill gärna tro att det lite grann beror på mig i alla fall. För nog är det ovanligt att av oss åtta vuxna i klanen är fyra stycken marathonlöpare varav en dessutom Ultralöpare. Och en har i stället kört några Vätternrundor.

Malmsjö i New York
3:e november 2002

Att jag springer i New York är enbart påverkan av Jan Malmsjö som gjorde det vid 70. Jag hade tänkt runda av min marakarriär då efter New York 2002 men fick den här idén när jag kom hem och såg ett TV-program om Jan Malmsjö och hans marathon och sen gick det inte att få den tanken ur huvudet. Det har kostat mig massor av träningstimmar och en himla massa pengar, det borde han få veta!

Mina Ultramaror, 5-mil i kalla februari, tyckte min finska FB-vän som jag aldrig träffat att jag skulle satsa på. Lättpåverkad - så klart jag måste göra det när en ung tjej föreslår nåt sånt. Tre stycken "Yours Truly"-lopp blev det.  

Helt klart är jag lättpåverkad, av annat också kanske men absolut när det pratas marathon.