 |
| En selfie innan starten 2002 |
När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.
Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom
"Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "
Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.
 |
| First Avenue, spikrakt nästan en mil |
I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt.
"You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin" sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "
Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.
 |
| 75 meter kvar till målet |
Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där
"You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.
Och det är klart att det är roligt med allt hejande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar