Så var det klart då!

Banne mig, min långtidsplan kommer att gå i lås! Det är runt 12 år sen jag satte upp den här planen. 12 år och nu har jag skickat in anmälningen!

Så mycket hade kunnat gå fel på den här tiden, skulle kroppen hålla ända in i 70-årsåldern? Skulle motivationen hålla i sig? Skulle vi ha råd? Jag ropar inte "hej" förrän hela operationen är genomförd men nu har jag skickat in min anmälan till Springtime, researrangören som ordnar resan till TCS New York City Marathon söndagen den 2:a november 2014.

Högerhanden trycker distinkt på Enter

Det här är ingen vanlig semesterresa. Vi kanske i vår livstid kommer att komma till mer exotiska platser än New York en vecka i november, men inte mycket kommer någonsin att matcha min vecka i november 2002 och nu reprisen i november 2014.

Jag brukar ofta ta Jan Malmsjö som exempel. Han har hur ofta som helst framhållit sina två marathonlopp i New York som de två saker som han är mest stolt över i sin karriär! Filmer, teater, musikaler, TV-program etc etc. Och så framhåller han sina två NY-maror som höjdpunkterna!

Nu har jag tryckt på "Enter" och skickat in mina papper. Det var så högtidligt för mig att Margareta fick lov att ta en bild på själva entertryckningen och jag var även tvungen att ägna den lyckliga tilldragelsen ett blogginlägg.

I startfållan sjunger alltid Frank Sinatra och alla 40.000 löparna "New York, New York". 254 dagar kvar - håller min gamla kropp? 

#blogg nr 24 - 76 to go        

Under påverkan

Oscarsnominerad 1974

Lite konstigt hur en del uttryck sitter fast i hjärnkontoret. "En kvinna under påverkan" hette en film som snart är 40 år gammal och som jag inte sett. Visserligen Oscarsnominerad ser jag på Wikipedia, men just den titeln kom jag att tänka på nu när jag började knappa på datorn.

För i morse såg jag att en Facebook-vän som jag egentligen inte känner hade börjat sjunga i en kör. Vad vet jag? Kanske under påverkan av mina FB-inlägg om min körsång, det var så jag tänkte. Och själv var jag till 100% påverkad av några cykelvänner när jag tog plats i rockkören.

Och bara ett par dar efter att jag på FB noterat att vår fågelmatningssäsong var igång så såg jag en bild från en annan FB-väns fågelbord, han hade besök av stenknäcken. Under påverkan av oss(?) var han också igång att mata sina små! 5:2 har en kompis kört igång med efter att ha läst om vår 5:2 i Vlt och på gymmet och i motionsspåret är det en och annan som helt klart blivit påverkade av våra aktiviteter. Och jag blir påverkad av massor som mina vänner gör och säger, böcker dom läst, filmer dom sett, länder dom besökt etc. Det är en fin egenskap tycker jag, alltså att ta intryck av sina vänner och bekanta. Sen finns det dom som alltid vet bäst och aldrig vill ta in nya idéer, det är väl dumt!      

Men en sak har jag lärt mig, man får inte vara för pushig. Så när jag tjatade på allt och alla en gång om vår danshobby t.ex. så förstår jag att folk ofta tyckte jag var jobbig. Men det blir lite så när man blir helt upptagen av en hobby eller ett intresse.

Han blev dyr för mig 

Det kommer nog tyvärr att bli lite väl mycket tjat om motion närmaste året i mina kanaler. Nu är jag anmäld till min 16:e Stockholm Marathon 14-05-31 och min 2:a i New York City Marathon 14-11-02, det går ju inte att undvika att ta upp det under nästa år, och kanske att nån blir påverkad av det till ett extra motionspass, det är ju bra i så fall.

Och så skriver jag bara "NYC-maran" och kommer direkt att tänka på hur jag själv blev påverkad för 11 år sen, en påverkan som kostat både svett och slit och en himla massa pengar. Inte förrän i november nästa år blir jag "fri", jag hade säkert inte satsat på ytterligare en NYC-mara om det inte vore för mannen i pappsäcken, men kunde han vid 70 ska väl jag kunna, tänkte jag.

Avslöjad i en pinsam situation

Kort paus under hårt arbete

Nu kanske någon hade hoppats på något värre, men det här var illa nog och kan påverka min image negativt om jag inte gör några klargöranden.

Är det något som gör att man ser lat och ointresserad ut så är det väl när man självupptaget sitter och håller på med manikyr. Och frökenaktigt. Inget fel med fröknar, tvärtom, men för oss stora starka karlar låter det lite negativt. Och sitta och fila på naglarna, då tänker man väl lite fördomsfullt på tjejerna i växeln en gång i tiden. Som nu är bortrationaliserade men säkert sköter sina naglar bra ändå.

Annars är jag egentligen lite stolt över den här paparazzibilden som Margareta tog. Som notorisk nagelbitare i nästan 70 år är det bara senaste halvåret eller så som jag har lagt av och har haft anledning att klippa naglarna. Bita på naglarna är en dålig ovana och lite ohygienisk.

En annan sak på bilden som jag är lite stolt över är min T-shirt som jag fick den 3 november 2002 efter målgången i Central Park. Om jag får en ny i november 2014 kommer den ALDRIG att drabbas av att bli degraderad till en arbets-T-shirt i stugan som den här. Den här har jag numera bara på mig när jag gör lite skitjobb, som idag, så manikyrbilden ljuger, jag hade tillbringat hela morgonen med källarrensning och bortsortering av gamla färgburkar och sånt.                

Om/när jag får en ny NY-marathontröja kommer jag bara ha den på ytterst högtidliga tillfällen. Och när jag vill malla mig lite.