Vicken helg!

Det här var en av våra mest fullspäckade helger på länge, men med bra stöd så gick det hur bra som helst.

Hejarklacken på plats på Valhallavägen 

Nu är jag lite lat med det här blogginlägget, jag bara kompletterar mina två förra inlägg som jag skrev innan helgen om vad som skulle hända och så här blev det:

Lördagen, vaknade som 70-åring. Utan åldersångest, men visst låter det lite väl gammalt. Men jag var vältränad tidigt på plats i starten på Stockholm Marathon och då är det väl så att 70 bara är ett par siffror, klyschan säger ju att "man är inte äldre än man gör sig" hur man nu ska tolka det, men jag tar inte det där 70 så allvarligt. Maran gick bättre än på många år i kalasväder.

Vattenhålet på Odengatan

Så blev det familjefest i Sollentuna med alla klanmedlemmarna samlade. God mat och högt tempo med alla småungarna på bra humör. En 70-årsfest kan inte vara bättre.

Dressed for success

Och på söndagen var det stor show med rockkören Rock Everybody. Jag skulle ljuga om jag sa att jag sjöng hela programmet felfritt, men det gick helt OK i alla fall. Lite jobbigt bara att först stå i två timmar på repetitionen och sen en timme på förställningen. Jag var ju lite stel i benen...

Men det var både kul och gick bra. Nej man kan inte lura åldern, men banne mig, jag ska i alla fall hålla igång med hyfsat tempo ett bra tag till.

Mina prefabricerade blogginlägg för den här helgen infriades med råge, överträffades på varje punkt.

Nu är marahelgen slut slut slut
Körsångsrockarn andas ut ut ut
Men till nästa år igen
står han där till start igen
kan han nästan lova...

#blogg100 nr 94     6 nummer kvar

Stor dag idag!

Stilstudie. Ett vinnande steg!

70 år och springer 16:e Stockholm Marathon, vilket smäller högst? Maran förstås. Gammal kan vem som helst bli som slipper sjukdom och annat elände, men en faslig massa maror, det får man kämpa för.

Samma procedur idag som vid alla andra Stockholmsmaror: Tidigt uppe i stugan, den här gången kryddad med ett Grattis från Margareta. Snabb frukost och så iväg till Sollentuna där jag får skjuts till tunnelbanan i Mörby och tar mig till Stadion. Det är alltid lite spänd stämning på tunnelbanan, folk är spända och koncentrerade, men det släpper ju närmre Stadion man kommer. Vi är som galopphästar, ivriga att komma igång!

Hämtar nummerlappen direkt så att man slipper långa köer, sen är det fint att ligga i slänten och slappa en stund innan det är dags att dra av överdragskläderna och ställa upp i sin fålla. Jag har under åren halkat bakåt i startfälten, startar i näst sista gruppen i år. "Har du nånsin sett en joggare le" brukar man höra av såna som är neggiga till motion, men då har dom inte varit med timmen före start på en mara, det är internationellt och lättsamt men koncentrerat och förväntansfullt där på Östermalms IP.

Är det nån som är nervös släpper det när speakern drar igång sina skämt och det är svårt att förklara känslan sen när startskottet går på Lidingövägen. Jag tar alltid högra sidan på Valhallavägen och springer väl som alltid lite för fort den första milen. Förstås riktigt trött redan efter första varvet och ännu tröttare på Söder Mälarstrand framåt Västerbron, 32-33 km, där går det riktigt segt. Men sen är det bara resten kvar och än så länge har jag aldrig behövt bryta.

Väl inne på Stadion efter andra varvet har man 200 meter kvar till målet, och det skulle kännas fint nån gång att ha kunnat öka lite då, lägga av en spurt och springa om en massa ungdomar som tränat för dåligt, men det blir alltid tvärtom, jag blir själv omsprungen.

Medalj och T-shirt, sen till ÖIP för att leta på överdragskläderna och bege sig till Sollentuna, det blir väl en matbit där kan jag tro. Hela klanen ska vara där om nu inte Elisabeth har hamnat på BB...

Så här hoppas jag min marathondag gick den 31/5 2014. Det här är skrivet i förväg, så gick det åt pipsvängen får jag förklara mig i en kommentar.  

Pheidippides sprang från Marathon då
när greker gav perser på moppe
I Aten blev det fest och ett fasligt sjå
Nu springer jag själv just det loppe' 

#blogg100 nr 92      8 nummer kvar

Biljettförsäljare ett tufft yrke

Det där att sitta i kassa hade varit lite för tufft för mig. Räkna pengar och hålla ordning. Eller blir man van? Tveksamt.

Fem biljetter köpte jag själv,
eller räknade jag fel?? 

Nu har jag haft hand om biljettförsäljningen till körens stora vårshow, och det var tufft nog. Internförsäljning till oss körmedlemmar, men som tur är har jag idag fått lämna ifrån mig biljetterna till en som har som jobb att sälja biljetter. Och dessutom har jag haft hjälp vid kassan och inga svåra uträkningar, 100 kronor per biljett, men ändå gjorde jag en och annan tabbe. Men det redde upp sig, kassan stämde precis och nu har kören fått ett rätt hyfsat startkapital till nya äventyr. Nu hoppas vi på en utsåld salong så att det blir bra tryck på Carlforsska!

Nu åter till det där att sälja biljetter, jag ser att det är väldigt lätt göra fel. Ibland kom två fram samtidigt, nån ville prata och skoja lite, nån ville lägga undan några biljetter och kila iväg och hämta pengar etc etc. Jag fick lägga in lite egna pengar ett tag också när det fattades växel och hela tiden skulle allt noteras så att vi kunde göra en korrekt redovisning efteråt. Ibland brukar vi kunder gnälla på expediter och kassörskor som inte har nån humor och som ser allmänt sura ut när vi kommer med nån putslustighet i kassakön, men dom har min sympati. Sitta i kassan kräver koncentration och är inte så enkelt som man kan tro, och på restaurangen är det väl ännu värre när vi ska betala maten. Allt måste stämma.

Nåt som slår mig också är att hur lätt det skulle vara för fingerfärdiga sedelväxlare att lura mig. Hur är det dom nu gör? Vill växla en femhundring, dribblar och ångrar sig växlar på nåt annat sätt och rätt vad det är går dom därifrån och har lurat till sig en massa pengar. Jag skulle gå på det hur lätt som helst.

Kvinnor sägs ju ha bättre simultankapacitet än män, är det därför man oftast möter kvinnor i kassan. Ja hur som helst är jag glad att inte jag valde det yrket.

Men jag hade tur, kassan stämde idag! Och nu tar jag inte på mig biljettförsäljning på ett bra tag.

Jag blir lite stressad av sånt där
som att sälja biljetter till en rockkonsert
nä, då blir jag hellre jagad av nån
fartfantom  på Stockholm Marathon

#blogg100 nr 72  

Under påverkan

Oscarsnominerad 1974

Lite konstigt hur en del uttryck sitter fast i hjärnkontoret. "En kvinna under påverkan" hette en film som snart är 40 år gammal och som jag inte sett. Visserligen Oscarsnominerad ser jag på Wikipedia, men just den titeln kom jag att tänka på nu när jag började knappa på datorn.

För i morse såg jag att en Facebook-vän som jag egentligen inte känner hade börjat sjunga i en kör. Vad vet jag? Kanske under påverkan av mina FB-inlägg om min körsång, det var så jag tänkte. Och själv var jag till 100% påverkad av några cykelvänner när jag tog plats i rockkören.

Och bara ett par dar efter att jag på FB noterat att vår fågelmatningssäsong var igång så såg jag en bild från en annan FB-väns fågelbord, han hade besök av stenknäcken. Under påverkan av oss(?) var han också igång att mata sina små! 5:2 har en kompis kört igång med efter att ha läst om vår 5:2 i Vlt och på gymmet och i motionsspåret är det en och annan som helt klart blivit påverkade av våra aktiviteter. Och jag blir påverkad av massor som mina vänner gör och säger, böcker dom läst, filmer dom sett, länder dom besökt etc. Det är en fin egenskap tycker jag, alltså att ta intryck av sina vänner och bekanta. Sen finns det dom som alltid vet bäst och aldrig vill ta in nya idéer, det är väl dumt!      

Men en sak har jag lärt mig, man får inte vara för pushig. Så när jag tjatade på allt och alla en gång om vår danshobby t.ex. så förstår jag att folk ofta tyckte jag var jobbig. Men det blir lite så när man blir helt upptagen av en hobby eller ett intresse.

Han blev dyr för mig 

Det kommer nog tyvärr att bli lite väl mycket tjat om motion närmaste året i mina kanaler. Nu är jag anmäld till min 16:e Stockholm Marathon 14-05-31 och min 2:a i New York City Marathon 14-11-02, det går ju inte att undvika att ta upp det under nästa år, och kanske att nån blir påverkad av det till ett extra motionspass, det är ju bra i så fall.

Och så skriver jag bara "NYC-maran" och kommer direkt att tänka på hur jag själv blev påverkad för 11 år sen, en påverkan som kostat både svett och slit och en himla massa pengar. Inte förrän i november nästa år blir jag "fri", jag hade säkert inte satsat på ytterligare en NYC-mara om det inte vore för mannen i pappsäcken, men kunde han vid 70 ska väl jag kunna, tänkte jag.

Jag ett modelejon!

Moderiktig tröja

Bäckis var "damfotbollslandslagets Erik Hamrén" på 90-talet och han är också, liksom Hamrén, rätt modemedveten. Kanske inte i Three-Piece-Suit direkt men snyggt brukar det vara.

Nu hade han nya träningskläder idag på onsdagsspinningen i snygga vårfärger, T-shirt och byxor i matchande färger, orange och grått. "Snygga kläder" sa jag och Bäckis kontrade med att påpeka att det inte var konstigt att just jag kommenterade kläderna, "du är ju alltid så snyggt klädd" fick jag höra. Det var ju kul, men i ärlighetens namn är det Margareta som ska ha beröm, jag har nästan aldrig köpt kläder på egen hand. Jo, mina senaste Levis och tre par Levis-strumpor köpte jag för några veckor sen. Men skjortorna på Dressman valde Margareta ut.

Jag har åldrats 10 år sen bilden togs,
 men skjortanhåller stilen!

Annars är det flera som brukar komplimentera min gula träningströja, tröjan som Finisher i 2012 års Stockholm Marathon. Det klargula färgen bryter av alla svarta och mörkblå tröjor som vi gubs och gums annars har på spinningen. Och i år blir det mycket färg, det har jag hört trendspanare sia om på TV så Bäckis och jag är rätt ute. Våga bära färg! Även gula accessoarer är trendiga i år, det kommer jag tillbaka till i vecka sju.

Sen måste jag nämna att Bäckis lagt ett bud på min rutiga favoritskjorta med tryckknappar jag bara bär vid högtidliga tillfällen. Köpt för kanske 10 år sen (!) har den fortfarande sin plats i garderoben, men jag säljer inte förrän priset år det rätta.

Gu' va jag mår bra

Men trött. I fötter och ben, ja i hela övriga kroppen också. Och sömnig. Stockholm Marathon är avklarad under 5 timmar.

Det här var nog den jobbigaste mara jag sprungit, fast jag var bra förberedd och hade ätit pasta hela veckan, men jag klarade inte värmen den här gången. Men jag kom i mål och är så nöjd.

Och jag såg inga incidenter, allt gick smärtfritt. I värmen är det lätt att man tar ut sig, och det blir mer skador när det är så här varmt. Bästa temperaturen för mig är 15-16 grader.

Innan starten fick vi höra en ny Stockholm Marathon-sång och då kom jag att tänka på en egen marathontext jag en gång skrev. Musiken var Povels Boogie Woogie vals. Som tur är har jag glömt det mesta, men några rader kom jag ihåg:

Från Lidingövägen till målet på Stadion är faktiskt en ganska lång bit
Men likväl så sprang där i hettan i lördags en hel massa männskor och jag hörde dit
Tog Valhallavägen och rundade Kaknäs........
..

På Västerbron tänkte jag sätta stöten och knäcka nån finne och nån kenyan
taktiken den strejka fick själv ta på nöten, men utsikten är rätt så fin in mot stan
.. etc.

Men den nya var ett par strån bättre, så det är nog bäst att jag glömmer alltihopa.