En psykologisk fundering från långjoggingen (drygt 3 mil) i går. Eller snarare bara ett konstaterande:
Det är otroligt mycket lättare att jogga i grupp än att springa ensam.
Det har jag vetat länge, men blev påmind om det igår, för det var nog första gången på ett halvår eller mer som jag hade sällskap på träningen, och man springer lätt en bra bit snabbare än annars men blir inte tröttare för det. När vi sprang tillsammans gick det hur lätt som helst, när jag släppte och sprang ensam gick det trögt som vanligt.
Och det är samma sak om man är med på en tävling. 10-20 % fortare än vanligt och det utan att bli tröttare. It's magic, nästan spooky.
Man kan säkert spinna vidare och gissa att man gör det mesta lättare om man inte är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar