Me and my Klippo

Strolling down the Stentorps-lawn... En parafras på en gammal Sinatralåt ingen minns längre. Jag gick och sjöng på den igår när jag klippte gräset på Stentorpet.

Men "my" Klippo förresten - den är lika mycket Margaretas. Vi betalade 3500 var. 7000 alltså. Men det blir nog jag som kommer att använda den mest.

Reparationskostnaden efter första användningen fick jag stå för själv, jag bedömdes som ensam ansvarig. Nu hade den stått på verkstan i två veckor när Mats på Elman igår ringde och var glad: Din Klippo är klar! Inte undra på att han var glad, 865 kronor ville han ha.

Så här gick det nog till: En Klippo är rätt tung - 35 kg. När min (OK då, vår) Klippo kom till Stentorpet första gången  måste jag ha fastnat redan när jag lyfte ur den ur bilen och skadat gaswiren, för den gick lite småknackigt redan vid första klippningen. Och andra gången jag skulle klippa fick jag inte igång den alls.

Jag blev lite snopen när Mats på Elman såg att gaswiren var skadad, men ännu mer snopen idag när jag skulle hämta den. 865 kronor!

Jag föreslog ett bättre pris: 40 kronor för wiren och 100 kronor för jobbet. 140 kr verkade väl OK. Men han blev nästan sur: 504,55 för material och 360 för arbetet. 865 kronor var inte förhandlingsbart. Förlåt att jag frågade...

Men den går bra nu - jag åkte upp till Stentorpet och klippte. Och nu ska den skötas fint, speciellt gaswiren. En Klippo S GCV går i arv till kommande generationer, och då det väl i stort är det enda av värde jag/vi kommer att lämna efter oss en gång är det stor risk att den kommer att skapa uppslitande arvstvister. Men det får mina arvingar sköta själva, jag bara hoppas att dom hjälper till att vårda sitt kommande arvegods så den bevarar sitt värde och kanske tom stiger i värde. Så slipper dom stå där helt tomhänta en gång.

Men än så länge är jag förste maskinist på vår Klippo, och nu har väl dramatiken lagt sig. Jag klipper min gräsmatta till toner av Frank Sinatra och Sammy Davis J:r. Me and my Klippo. We stick together like glue.