Ett mänskligt beteende

Och en intressant iakttagelse betr. nedskräpning i naturen.

Vilken härlig dag det var idag på Stentorpet. Regnigt igår och väldigt svart i går kväll, absolut helt kolsvart ute. Men jag gillar att vara helt ensam här ibland när det är som allra mörkast. Och idag är det varmt och soligt.

När allt jobb var klart blev det en joggingrunda, och efter en km var det dags att hoppa in bakom en gran, ett helt mänskligt beteende. Jag kommer oftast inte längre än till just den här granen innan kroppen vill ha en paus men jag brukar tänka på hur snabbt spåren försvinner efter en sån här paus. På en vecka syns inte minsta spår efter vad man haft för sig.

I år har jag haft extra mycket koll på hur det ser ut där bakom min gran. För tidigt i våras, i början av maj, var det en annan joggare eller skogsflanör som också varit mänsklig där bakom granen, men han/hon gjorde inte som jag.

Jag petar alltid ner det lilla pappret under mossan, men här låg det några rejäla bitar toapapper helt öppet. Det är dom jag haft extra koll på. Hur länge ligger sånt här skräp kvar i naturen tänkte jag i våras innan det försvinner.

Nu är det sex månader och pappret ligger fortfarande kvar - det är nåt att tänka på för den som vill ha snyggt i naturen. Hur mina pappersbitar ser ut under mossan vet jag förstås inte, men dom borde väl försvinna fortare och dom syns ju inte i alla fall. Och jag ska fortsätta bevakningen i mitt intressanta projekt. Efter snön hur ser det ut då. Är allt borta tills i början av maj i alla fall?

Löparrundan avslutades med årets sista dopp i ån på nytt personligt rekord. Jag var nog inte i mer än 0,75 sekunder - det var inte skönt och jag är ingen vinterbadare. Men jag fick ju nåt att skryta med i alla fall. Att ta ett dopp är ju också ett mänskligt beteende, men jag är tveksam om det gäller i ån så här års.