One feet under

Jag har haft problem med mobilen ett par dar. Självförvållat så jag kan inte skylla varken på Telia, Sony Ericsson eller någon annan heller.

Det började i går morse. Efter tvättstugan var mobilen borta, men till slut hittade jag den nere i tvättstugan. No big deal den gången.

Så skulle vi åka tillbaka ut till stugan. "Har du med allt?" frågade Margareta. "Jorå" sa jag. "Mobilen också?" "Jorå" sa jag. "Är det riktigt säkert?" Vilket tjat, tänkte jag och svarade med eftertryck "JA har jag ju sagt!". Men framme i Sala så såg jag att den hade blivit kvar hemma... Jag konstruerade ett ärende in till stan så kunde jag hämta mobilen på samma gång. Jag hade glömt den i lilla soffan vi aldrig sitter i...

Här i en skreva under mossan...

Sen var det joggingturen. Redan efter 1 km behövdes en akut paus bakom närmsta träd så jag la ifrån mobilen på en sten, men så när jag skulle springa vidare var den borta. Spöklikt! Jag letade igenom varenda kvadratcentimeter - hade jag trots allt lämnat den hemma? Jag gav upp, sen var det bara att springa hem och låna Margaretas mobil, sen snabbt tillbaka till min lilla skogsbacke och ringa, och nog ringde det i min mobil, men den var omöjlig att hitta ändå. Svårt att lokalisera det där mobilljudet.

Jag fick krypa runt på alla fyra en bra stund med örat mot marken innan jag hittade den där den glidit ner i en skreva under mossan och några rötter. Minst 30 cm djupt. Ett kärt återseende.

"Du får skärpa dig!" säger Margareta, men det kommer att hända fler missöden. Den här mobilen har varit borta förr också, legat ute i regn och t.o.m. legat på botten i ån i Kolarbyn. Jodå, jag ska hålla bättre koll, men det är ju trots allt "värdsligt" som Karlsson på Taket brukar säga.