Ett livsfarligt jobb

Sen blev han en världsdomare.
Alla i min generation vet vem han är

Man kan undra varför tankar plötsligt dyker upp i det förvirrade huvudet. Var det dagens träning eller värmen i bastun som gjorde det? Rätt var det var var satt jag i alla fall i solokvist i bastun och tänkte på det farligaste jobb jag någonsin haft.

20 år, skulle ha några månaders verkstadspraktik och fick sommarjobb som Ultraljudsprovare. Det var bara att gå in på kontoret på Surahammars Bruk och fråga om det fanns nåt. "Kan du börja på måndag" frågade dom. Tvåskift.

Efter en introduktion på 20 minuter av förmannen, den legendariske ishockeyprofilen Ove Dahlberg, var det bara att sätta igång med ett livsfarligt jobb och då hade vi inte pratat säkerhet 1 minut ens. Och det är ju lika illa fortfarande läser man ibland när sommarjobbare gjort sig illa.

Jag skulle lyfta upp och fixera rostfria göt, 3-4 ton, på ett slipbord. Risk för klämskador! Sen satt jag i en hytt och slipade götet, speciellt de sprickor i götet som jag markerat efter ultraljudsprovning. Kanterna var extra trickiga, då det var lätt att knäcka slipstenen så kilotunga stenar yrde runt slipbordet. Slipstenen vägde säkert 50 kg och den lyfte jag upp för hand för att byta när den var slut eller knäckts.

Allt järnspån man slipade bort hamnade i ett tråg under golvet. Det skulle tömmas ett par gånger i veckan och det var nog det farligaste momentet. Stålgolvet skulle lyftas bort, det kom lätt i svängning om traversföraren hade för bråttom. Sen skulle man stå nere i gropen och haka på kedjorna från traversen, tunga kedjor som kom dinglande ner i gropen. Min jämngamle skiftkamrat var slarvig på vår sista arbetsdag. Kedjan som kom svängande ner i gropen träffade honom över käken så det blev ambulans för honom och så fick jag göra några timmars övertid.

Hur det gick för honom sen vet jag inte, vi skulle sluta båda två efter den dagen, men ett farligt jobb var det. Men också ett "riktigt" jobb till skillnad från alla pärmbärare. Buller och sot, hetta från ugnarna, gnissel från traverserna och och så oväsendet från valsarna. Och lukten från smält järn - bortsett från riskerna borde banne mig alla jobba några månader på ett stålverk.

Och jobbet måste väl ha satt sig djupt i huvudet eftersom det dyker upp så här utan vidare och "jag minns det som igår".