Jag är en sån där som räknar med att ingen kommer ihåg mig. Aldrig i livet att nån lägger märke till mig brukar jag tänka.
Men jag kommer ju ihåg andra, så det är ju väldigt dumt att tänka så. Som tex en arbetskamrat jag hade några år runt slutet av sextiotalet. Han jobbade på fina avdelningen, på fjärde våningen, medan jag höll till längs ner på första våningen, i Datacentralen. Nu verkar det som han kommer ihåg mig, jag fick en hälsning idag från en gemensam bekant.
Vi hade ingenting gemensamt vad jag minns, det var skilda världar. Olika chefer, olika organisationer. Inga gemensamma arbetsuppgifter. Men jag som lite kalenderbitare håller alltid ordning på namn och sånt, klart jag kommer ihåg de flesta av mina arbetskamrater och skolkamrater, jag brukar leta efter dom på Facebook men det är underligt hur få man hittar. Och när jag googlar nu på hans namn hittar jag över huvud taget ingenting på honom. Mer än några höjdare i Chicago och Orlando, kan någon av dom vara han? Eller killen i Örebro, men han verkar för ung. En del lämnar inte många spår på nätet, medan andra (som jag) skräpar ner hur mycket som helst. Och allt ska lagras i all oändlighet...
Men nu var det Jack det gällde, han hade inte glömt, han mindes mig och skickade en hälsning. Jag blev lite imponerad och hälsade tillbaka. Det här var väl ett intressant blogginlägg!
Läge för en gammal melodifestivallåt som man aldrig glömmer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar