Dagsformen åter i topp!

Redan igår uppnådde jag egentligen Blogg100-målet, jag är klar! Jag har nu skrivit blogginlägg på min Utsiktsblogg i 100 dagar i rad. Plus kanske 50 (har inte räknat) på Utsiktsbildbloggen. Plus några enstaka på de andra bloggarna. Men ändå räknar jag 5 maj som min 100:e dag om rätt ska vara rätt. Ointressant att förklara varför, men på söndag korkar jag ur Pommacen! Efter då 103 bloggardagar i sträck.

Det om det, men det jag tänkte på nu var hur olika det är med dagsformen, och det kanske är extra varierande för oss äldre.

Så här skulle jag vilja känna mig

Min löpträning i tisdags var katastrofalt dålig. Ut i vanlig tid efter en vanlig frukost, möjligen att det var lite extra tråkigt väder med en kall blåst, men annars var det mesta normalt, bara det att det tog emot nästan på direkten. Jag hade tänkt ta en riktig långrunda, men som tur var ringde bilverkstan rätt snart och sa att bilen var klar så jag kortade av turen och sprang hemåt.

Då kom Rune springande. Han också är pensionär men med ett riktigt löpsteg. Han saktade in en stund och sprang bredvid mig medan jag fick öka på och riktigt ta i för att klara den enkla farten. Som tur var vek han snart av så jag fick gå ner i min pinsamma lunk.

Ligger på kylning
tills på söndag!

Sen var jag ute i torsdags också. I solsken men rätt blåsigt nu också, men nu med en helt annan känsla i kroppen. I stället för att korta av rundan la jag till fem kilometer. Vad kan sånt där bero på? Blodtrycket? Vatten i kroppen? Maten man åt dan innan? Eller sitter det bara i huvudet? Sånt här sprang jag och funderade över i går i Salaskogarna. Även en gammal panschis skulle behöva en tränarstab eller åtminstone en personlig coach för att analysera de allt tätare formsvackorna. Som vi gamlingar brukar säga: det var bättre förr.

Jag skulle egentligen inte skriva mer om träning, men det här var väl ett lite mer allmänt perspektiv på hur vi äldre har bra och dåliga dagar.