Reunion - kul eller bara en plåga?

Några av mina ålderskamrater hatar sånt här och är aldrig med på återträffar. Och jag kan förstå om någon tycker att en reunion efter 10 år är en sak, efter 25 också, men efter 50 är det kanske inte lika kul. Förfallet blir så påtagligt då.

Försnack på Bishop Arms med 12 gubs

Men jag tyckte ändå att det var riktigt kul med vårt 50-årsjubileum vi hade igår. Riktigt kul. Visst har vi alla blivit gamla och visst var det inte många man kände igen men så när man fick presentera sig och titta lite närmare och prata lite med dom som var med så var allt som förr nästan på en gång.

Det värsta med sånt här är allt skryt över framgångsrika karriärer, jag är väldigt ointresserad av sånt, i alla fall alla detaljer. Om man satt i en fin styrelse 85-92 eller fick attraktiv utlandstjänst i New York år 2000-2003. Sorry, jag lyssnar inte på sånt. Jag som varken suttit i en fin styrelse eller haft en prestigefylld utlandstjänst berättade i stället om mina fritidsintressen, framför allt mina marathon. Där var det ingen som knäckte mig även om det drällde av fina titlar och fina karriärer. Om man har man jobbat i det eller det projektet, vem intresserar sig för det? Mer intressant om man bestigit något berg eller tagit VM-medaljer i bridge som Anders gjort. Eller blivit trubadur som Lasse. Eller byggt en jordkällare som Olle.    

Så berättade jag lite om Sociala Medier och fick samma reaktion som jag får av nästan alla ålderskamrater. Aldrig i livet! Det är en principsak att inte vara med på Facebook! Jag missionerar aldrig numera, bara skrattar lite åt sånt. En ny FB-vän blev det i alla fall och en lovade att försöka registrera sig.        

Bara killar var med på återträffen, det var synd, men det var lite sjukdomar bland några av tjejerna. Och bland några av killarna också, men det är ju inte konstigt så här i 70-årsåldern. Undras om det blir någon mer reunion.