5:2 forever?

Det här får bli slutrapporten för mitt 5:2-ande efter att i mer än 10 månader exemplariskt hållit mig till den här livsstilen. Livslångt? Tja, man får väl se.

Nyttigt eller inte, men det kan väl knappast vara skadligt och det enda som får mig att lägga av är väl om vikten minskar för mycket men det är helt inom kontroll än så länge. Mitt BMI på 25,5 har minskat till 23,5 på 10 månader, helt OK, men under 22,5 tror jag inte jag vill hamna.

Kan det bli ätstörningar av 5:2? Jag har aldrig hört såna exempel, men jag förstår generellt nu hur ätstörningar kan uppstå av alltför intensivt bantande när man slår av hungerkänslorna. Även i den här metoden slår man delvis av hungerkänslorna på 2-dagen men då vet man ju att man får äta i morgon.

Vikten är ju det enda mätbara man har så jag väger mig nästan varje morgon och följer min BMI-kurva på väg neråt. Semester och jul när jag inte 5:2-ar ger tydliga utslag uppåt, jag har lätt att öka i vikt, men andra veckor går långsamt, långsamt neråt. Tendensen är tydlig, 5:2 är en bra metod att gå ner i vikt.

Tråkigt? Javisst är det trist ibland på en 2-dag när man sitter i solen och blir sugen på nåt gott men får nöja sig med en slät kopp kaffe och vetskapen om att sen när 5-dagen kommer (alltid i morgon) smakar det desto godare med bulle till kaffet och några extra äpplen som mellanmål.

Det bästa av allt: jag kommer att ha 6-7 kilo mindre att släpa runt på på nästa mara! 5:2 forever! Eller åtminstone ett tag till...

#blogg100 nr 66