"Det kunde varit värre" är visserligen en klen tröst jag får dra till med, men det här var ju rätt onödigt.
På tisdagens mellanlånga pass, 20 km var det tänkt att bli, kom jag efter 12-13 km till det där steniga partiet där jag alltid är lite extra försiktig men jag bara stöp rakt i backen utan att hinna vare sig blinka eller ta emot mig. Tänder intryckta och blodet rann.
Jag minns inte riktigt vad jag tänkte, men förstod förstås direkt att jag behövde hjälp hem och mobilen fungerade fast glaset var spräckt, fint med mobiler! Vi kom överens om ett bra ställe att mötas och med blodet rinnande fick jag jogga vidare ett par kilometer till mötesplatsen och skrämde slag på några andra joggare, men sen blev det direkt upp på akuten för en heldag där. Då börjar man mellan behandlingarna fundera - hur blir det med New York?
Men just då och ännu mindre nu efter ett par dar tänker jag att det är nog inget att oroa sig för, för det kunde varit värre. Några gipsade fingrar kan väl inte stoppa mig och en bruten näsa blir man väl inte så nedbruten av. Tänderna hinner kanske inte bli helt åtgärdade men McDonalds burgare är lättuggade och stygnen och blåtirorna i ansiktet hinner säker tonas ner. Och tur i oturen är benen intakta. Båda två.
Löparformen då? Ja, jag hade ju ändå inte tänkt på några rekord och ligger hyfsat till som det redan nu är. Nu blir det ledigt en vecka innan jag är på banan igen. Jag har åkt Vasaloppet med skoskav och blåsor i händerna och sprungit Stockholmsmaran magsjuk så blir det inte värre än så här ger jag inte upp!
Lite frestande att pynta det här inlägget med ett par häftiga Selfies....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar