Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.