Avslöjad, men här är sanningen

Djup koncentration

Årets Arosiensis damp ner i brevlådan igår. Den årliga tidningen för oss gamla studenter från Högre Allmänna Läroverket i Västerås.

Jag hade tänkt gå ur den föreningen, min avgångsklass hade sitt 50-årsjubileum förra året och jag hade inte tänkt vara med på vårfesten eller några andra aktiviteter i år. Men nu vet jag inte riktigt, det var en trevlig tidning med fina reportage så jag kanske betalar årets 200 kr. Porträtt av några lärare mm var kul och så ett intressant reportage från just vårfesten förra året. Det var där jag blev avslöjade med att koncentrerat fingra på min Nokia 920 medan Lasse H roat övervakade dramat.

Vad var meningen med att ta in den bilden. Kanske ett inslag i debatten att "nu har det gått för långt" som man brukar höra om mobilanvändandet. Folk knappar på mobilen på bio, vid matbordet, vid hämtningar på dagis osv, det är sånt man brukar höra. Så jag kom väl på bild som ett varnande exempel kan jag tro.

Nu hör det till saken att jag visade Lasse bilderna jag med mobilen tagit tidigare under dagen och under "banketten", bilder som sen delades med mina fd klasskamrater på Skydrive och Facebook, bilder som resulterade i många tackmail från klasskamraterna. Så i stället för att bli avslöjad som ett varnande exempel betraktar jag mig som en förebild för oss övermogna ungdomar, det framgick inte av reportaget.

Ytterligare en kommentar måste bli att det där var nog enda gången under 2013 jag framträdde i slips! Det kanske också bidrog till att jag fick förgylla årets upplaga av Arosiensis.

#Blogg100 nr 5  95 to go          

Reunion - kul eller bara en plåga?

Några av mina ålderskamrater hatar sånt här och är aldrig med på återträffar. Och jag kan förstå om någon tycker att en reunion efter 10 år är en sak, efter 25 också, men efter 50 är det kanske inte lika kul. Förfallet blir så påtagligt då.

Försnack på Bishop Arms med 12 gubs

Men jag tyckte ändå att det var riktigt kul med vårt 50-årsjubileum vi hade igår. Riktigt kul. Visst har vi alla blivit gamla och visst var det inte många man kände igen men så när man fick presentera sig och titta lite närmare och prata lite med dom som var med så var allt som förr nästan på en gång.

Det värsta med sånt här är allt skryt över framgångsrika karriärer, jag är väldigt ointresserad av sånt, i alla fall alla detaljer. Om man satt i en fin styrelse 85-92 eller fick attraktiv utlandstjänst i New York år 2000-2003. Sorry, jag lyssnar inte på sånt. Jag som varken suttit i en fin styrelse eller haft en prestigefylld utlandstjänst berättade i stället om mina fritidsintressen, framför allt mina marathon. Där var det ingen som knäckte mig även om det drällde av fina titlar och fina karriärer. Om man har man jobbat i det eller det projektet, vem intresserar sig för det? Mer intressant om man bestigit något berg eller tagit VM-medaljer i bridge som Anders gjort. Eller blivit trubadur som Lasse. Eller byggt en jordkällare som Olle.    

Så berättade jag lite om Sociala Medier och fick samma reaktion som jag får av nästan alla ålderskamrater. Aldrig i livet! Det är en principsak att inte vara med på Facebook! Jag missionerar aldrig numera, bara skrattar lite åt sånt. En ny FB-vän blev det i alla fall och en lovade att försöka registrera sig.        

Bara killar var med på återträffen, det var synd, men det var lite sjukdomar bland några av tjejerna. Och bland några av killarna också, men det är ju inte konstigt så här i 70-årsåldern. Undras om det blir någon mer reunion.              

Igår fick jag mail

Innan förfallet satte in....

Det är inte bara Kristian Luuk som får mail, jag får det också ibland (den som förstod det där är liksom jag en trogen Svt-tittare).

Hur som helst fick jag ett mail med ett foto av en gammal klasskamrat igår. En klasskamrat som inte kunde komma på återträffen i maj, 50 år sen studentexamen i ring RIVc. Bilden på honom var tagen förra veckan på en semesterresa i Provence och man får sig en tankeställare. Aldrig i livet jag hade känt igen honom om jag sett honom på stan. Alla andra blir ju så gamla, det är bara vi själva som håller stilen och ser ut som vi alltid gjort.

Det verkar bli uppåt 15 från min gamla klass som kommer på träffen, och av dom är det bara två som jag kommer att känna igen. Lasse ser man i tidningen ibland nu när han efter yrkeslivet har fått en karriär som trubadur och Roffe stötte jag på på en pensionärskurs, men det var inte förrän efter uppropet jag förstod att det var "min" Roffe, jag hade inte känt igen honom annars.

De flesta har väl lämnat stan för länge sen men det bor kvar några stycken här mer än jag, det vet jag. Men det är alltså så att man förändras så mycket sen 19-20-årsåldern, så skulle vi råkas på stan så reagerar man säkert inte . Så nu är det lite spännande inför årsträffen. Kommer jag att känna igen tre blir det inte fler, men att alla känner igen mig är jag säker på, jag ser ju ut som vanligt.