Innan ett stor idrottstävling som morgondagens Stockholm Marathon är jag lite stirrig. Eller fokuserad, det låter ju lite bättre. Trots att jag är oldboys.
Och det är nog ingen större skillnad mellan oss som startar längst bak i ett marathonlopp och Carolina Klüft när hon laddar för en OS-final. Då är hon också enkelspårig, stirrig och fokuserad. Då har hon bara tävlingen i huvudet.
Ok då, pressen är väl aningen större på Carolina får jag väl erkänna, men alla vi andra har också våra rutiner, förberedelser och målbilder vi jobbar med, en förutsättning för att man ska fixa ett sånt h-e som en mara är.
Och varför gör man det då? Motion är ju en sak, men varför dom här ytterligheterna? Att träna är väl bra, men 42 kilometer? Det är väldigt långt och slitsamt, faktiskt ett rent h-e den sista milen när man inte har en kolhydrat kvar i kroppen.
Jo, det är nåt magiskt att hyfsat förberedd stå där som en prick i massan och vänta på starten. Det är med det som med en massa annat som man inte kan förklara, man måste vara med om det själv. Så man kommer tillbaka år efter år trots att det gör så ont.
En kille i mogen ålder fick på Göteborgsvarvet häromveckan den frågan i TV och svarade rätt bra. Han tyckte det var fint om folk tänkte på honom som löparen Pelle P. Och det duger för mig också. Fint om folk tänker på mig som löpare. Men tyvärr lite väl osnabb och enkelspårig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar