Seniorlunken - min stora chans

Jag har ofta undrat hur det känns när man under publikens jubel spränger målsnöret. Ära och berömmelser. Intervjuer. Och så kom min stora chans idag - Seniorlunken.

Pensionärsorganisationerna bjöd in till 1, 2,5 eller 5 km på Rocklunda, Gå, lunka, löp där i stort sett alla nöjer sig med att gå - nu skulle jag satsa på segern, men innan start kunde jag bara se en till som tänkte springa, men det kunde få räcka, bara jag vann.

Men det blev fiasko - det var ingen gemensam start utan folk duttade iväg lite hipp som happ, och det tog mig ett bra tag innan jag fattade det. Min konkurrent stack iväg tio minuter före mig så även om jag var i form så tar man inte in 10 minuter på bara 5 km. Så det blev en sololöpning och kaffe, bulle och frukt vid målet men det blev ingen segerintervju.

Och som grädde på det hela hade nån skojfrisk panschis luftat cykeln åt mig så jag fick gå hem. Nix - nån mer Seniorlunk blir det nog inte för mig på ett tag.