Va trött jag är på surgubbar

Vi har en så fin livsmedelsaffär mitt i city. Det är min närmaste affär och den var helt nybyggd för ett halvår sen. Fortfarande fräsch förstås, och jag trivs jättebra där.

Antagligen rätt dyr så vi handlar väl nån gång i månaden i utkanten av stan också, men annars tar jag min promenad ner till stan nästan varje dag och köper en liter filmjölk och ett kilo äpplen och sånt. Och det är alltid mycket folk, så fast jag går där så ofta räknar jag inte med att personalen ska känna igen mig och vara trevliga och hälsa. Men jag räknar med att dom ska se ut som dom är trevliga i alla fall.

Den värsta surkärringen slutade när dom flyttade in i den här affären, men det är alltför många kvar. Och inte kan man klaga hos chefen heller, han ser också jämt sur ut.

Idag behövde jag hjälp i självskanningen som låst sig innan jag ens börjat skanna  mina varor och jag försökte skoja lite med killen som hjälpte mig. Förlåt, gubben menar jag, säkert över femti. Förlåt igen Surgubben. Inte ett ord, han tryckte på några knappar och gick därifrån. Vad är nu detta?

Alla kan väl inte trivas på sina jobb, men jag har ALDRIG lyckats få surgubben att dra på mun fast jag försökt så många gånger. Men jag fortsätter Projekt Surgubbe. Surgubben ska le! För jag fortsätter att handla där, affären ligger för bra till för att jag ska välja någon annan.