Hoppas jag får stryk i Stockholm Marathon

Ja det kommer jag förstås att få med besked, runt 15.000 kommer nog att slå mig hur mycket jag än kämpar.

Men i år hoppas jag speciellt att min gamle antagonist kommer till start och ger mig en rejäl match, och han får gärna slå mig. Jag bestämde mig förra året att mitt mål i år skulle vara att slå just honom. Han är 6-7 år äldre än jag och började med maror bara för några år sen, och ändå har jag aldrig lyckats slå honom, men i år skulle det bli min tur. Det är ofta honom jag tänkt på när jag varit ute och tränat.

Dåligt tränad - det känns idag

Min träning har blivit katastrofalt dåligt skött i år och det är mindre än en månad kvar till start. Det går inte att forcera fram det man missat men jag ska göra så gott jag kan och kommer min antagonist till start så ska jag förstås ge honom en match, men det är inte så viktigt nu när jag hört hur han mår.

Jag fick höra av en gemensam bekant att antagonisten är rejält sjuk nu i svår Alzheimer, men av någon anledning kan han fortfarande springa fast han glömt så mycket annat. Vi brukar växla några ord när vi ses i joggingspåret, men han känner inte igen sina gamla vänner längre och skulle förstås inte känna igen mig heller, det var ju bra att få veta det så att jag inte skulle bli ännu surare på min antagonist än jag varit. Han som alltid gett mig på moppe.

Men nu, käre antagonist, är jag inte sur på dig längre. Han är inte ens min antagonist längre. Kommer han till start och klarar sig igenom marans 42 kilometer och 195 meter så kommer han att bli lite av idol och förebild istället. Nu har jag en ny antagonist, 4 år äldre än jag, Anders, och honom har jag slagit några gånger. Jag siktar in mig på honom i stället.

Annars gick gårdagens 30 km över förväntan. Ont, jag har ont i hela kroppen nu när jag är så dåligt tränad. En 3-milare nästa vecka också och några korta 12-15 km-rundor däremellan så ska jag i alla fall stå på startlinjen lördagen 28:e maj.