Det blir trettonde gången nu som jag åker till Stockholm för att springa mina 42.195 meter. Och sjuttonde gången totalt. Ja, maror förstås, inte Stockholmsresor...Det var väl aldrig meningen att det skulle bli så här många, det bara blev så. Jag är ju ingen löpare, och maratonlöpare blev jag i sjuksängen i augusti 1980 då det här var så nytt och jag hade tid att ligga och lyssna på radion. Sen var ett marathon en bra morot för att få fart på kroppen, och när proppen väl var ute 1998 så vara det bara att fortsätta.
Först var målet att komma under fyra timmar, check! Sen att springa fem maror, check! Och en utlandsmara, check! Sen 10, check. Och nu då?
25 maror kanske? En till i New York har jag tänkt och kanske några andra utlandsmaror också? För nog har jag tänkt fortsätta ett tag till.
Lite krämpor har man väl alltid inför ett marathon - värst var det första gången när jag var lite för hårt tränad och andra gången då jag körde en tuff tävling veckan innan Stockholm men den här gången känns det rätt bra. Lite för dåligt tränad kanske så jag blir nog tröttare än vanligt på slutet, men bryter jag loppet beror det inte på trötthet, då har jag gjort mig illa nånstans, annars kommer jag att kämpa på för att få min nya medalj och min nya T-shirt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar