Jag är en sann djurvän. För det mesta.

Visst är jag djurvän, skulle aldrig kunna göra något dumt mot djur. Men det finns undantag.

Så här såg Fabian ut

Jag har aldrig haft egna djur om man inte räknar undulaten Fabian, men han var egentligen syster Gittans pippi, nu har jag bara småfåglarna på Stentorpet att sköta om. När vi är i Sala så får dom rejält med mat, talgbollar, jordnötter, solrosfrön och sånt, och på sommarn dyker det regelbundet upp en katt från Olov Jons som vi ger lite mat och är allmänt snälla mot, det är allt. Paddan i rabatten är också kul att kolla på när han/hon vågar sig fram. Både min syster och bror däremot är allmänt djurtokiga, jag är bara allmänt djurvän. Fram till för ett par veckor sen.    

Då fick vi objudet främmande mitt i natten. Vi har klarat oss från möss bra länge, inte ens under diskbänken har vi sett några spår, men nu när snön packar ihop sig och det fortfarande är så kallt så blir väl mössen desperata och så tog dom sig alltså in i stugan. Det var dumt gjort.

En enda räcker!

Så nu har vi ägnat några dagar åt att leta mushål. Ett hål på 6-7 mm = en blyertspennas diameter räcker för en mus. Vi letade bakom köksskåp och bakom garderober, längs med taklister och i hörn. Allt som såg skumt ut tätades.

Egentligen är det rätt bra att köra ett sånt här projekt ibland så det blir rejält rent, för bakom kyl-o-frys och bakom garderober och sånt dammsuger man ju inte så ofta. Och så lycka! Vi (Andreas) hittade ett hål i taket upp mot vinden. Klart dom kommit in där. Det gör dom inte längre nu när vi spikat på en brädbit där. Nu blir dom snopna i natt när dom slår i skallen och får ont i huvudet, sa Elisabeth som också var med och hjälpte till.  Några har fastnat i fällorna, andra har ätit lite onyttig mat under de här veckorna vi letat så jag har inte varit riktigt snäll mot mössen nu, men normalt är jag alltså snäll mot alla djur.