Att vara lättpåverkad är en fin egenskap

Jag har aldrig tidigare varit på en semesterresa där vi sjungit så mycket. Och jag har överhuvud taget aldrig tidigare fått några komplimanger för mitt sjungande. Det var på Sardinien det hände.

Margareta och jag gick och letade efter en restaurang när vi stötte på några tjejer i gruppen som varit och shoppat kläder. Där stod vi i mörka kvällen mitt på gatan och dom visade upp alla sina klädfynd - billigt, 50% rabatt etc, etc, allt var så spontant och lättsamt. Så anslöt deras killar och vi letade tillsammans upp ett matställe och på väg dit sa ena tjejen åt mig att jag borde sjunga i kör, "Du har en fin basröst" sa hon. Det sa bara klick, och från den stunden blev jag körsångare. Nu skulle jag bara hitta en kör.

Owes förebild?

Kvällen innan hade vi efter middagen suttit på verandan på hotellet och sjungit igenom de flesta svenska sånger vi kunde, men som vanligt är det nästan bara "Fritiof och Carmencita" som alla kan ända till slutet. Jo, passande nog blev det också "Jag vill vara din, Margareta", och så den som där i septembernatten gjorde så stort intryck på vårt ressällskap, Owe Thörnqvists "Dagny". Upprymd av semesterkänslan och den trevliga miljön blev jag måhända lite väl högljudd och dominant när man kom till "oh oh oh, Dagny, fem droppar till"  men min basröst i Gunnar Wiklund-stil gjorde alltså någon form av intryck. Norrmannen sa något till Margareta och Göteborgstjejen gav mig sin komplimang kvällen efter, men faktiskt kom hotellägaren också ut där på verandan utan komplimanger. Han hyssjade på oss och bad oss sluta! Jag som trodde italienare gillade vacker skönsång. Men jag såg det som starten på min nya karriär.

Det har man ju hört förut

För när jag så på avskedsmiddagen där under stjärnorna kom att prata med ett par andra i gruppen som sjöng i flera körer, både stora och små, blev jag helt övertygad. Och efter att norrmannen hållit sitt tal till sin "käresta", till vår reseledare Karin och till hela gruppen så avslutade vi så hela cykelveckan med att där på restaurangen på norrmannens förslag sjunga en repris av "Dagny", men nu utan att vi blev ombedda att dämpa ner oss.

Väl hemma var det första jag gjorde att ringa och höra om det fanns några platser kvar i kören som startade för ett par veckor sedan. Det gjorde det, och därifrån det kommer säkert några historier här senare. Så nog är jag lättpåverkad när man får en komplimang av en Göteborgstjej på öppen gata.