Färdigtränat

Rockkören Rock Everybody har tränat färdigt för den här säsongen. På Carlforsska på söndag 1 juni ska vi se om vi tränat tillräckligt.

Vi bidrar till stans kulturliv!

En PRO-kör, 200 panschisar..., kan det va' nåt? Det får andra bedöma, om det låter bra eller så, men jag tycker det låter riktigt bra! Men objektivt är det bäst att avvakta recensionerna efter söndagsshowen och för egen del är jag mest spänd på vad mina fem supportrar tycker.

Jag missade de tre första träningarna bär kören startade i september förra året men sen har jag faktiskt inte missat en enda måndagsträning. Förutom att det är skoj att sjunga har jag under den här tiden lärt mig att det blir fysiska reaktioner när man sjunger i kör, hjärtat påverkas positivt och i skolan orkar eleverna som sjunger i kör skolarbetet lättare, det finns en massa forskning om körsång som jag roat mig att läsas under det här året.

Några av låtarna vi sjunger trodde jag aldrig att Lars Jauring skulle få ordning på när vi började i höstas, men han är tålmodig

Sjung i kör, ät nyttigt (gärna 5:2), motionera flitigt... Nästan så man blivit för präktig! Men jag svär ibland, det för att kompensera en del och dra ner präktighetsstämpeln lite grann.

Efter showen tar kören semester och till hösten kommer det 30 nya körsångare, dom som står på kölistan. Idel damer, vi 15-18 gubbar får inget nytillskott. Varför törs inte vi killar ställa upp?


Körsång på måndagen missar jag sällan
men nu har jag ledigt sommaren lång
nystart i september och dessemellan
får jag fylla tiden med solosång

#blogg100 nr 87                  13 kvar

       

Lära utantill är bra hjärngymnastik

Körsång bra hjärngymnastik

I vår kör är vi uppe i 11-12 låtar som vi kan tillräckligt bra för att sjunga vid ett framträdande, men gu' så svårt det är att lära sig dom utantill. Det låter bättre när man sjunger utantill så jag jobbar på't, och jag tror det är riktigt nyttigt för alla, men speciellt när man blivit äldre. Hur gör skådespelare och artister?

Det borde varas en baggis för oss i Rock Everybody-kören. Vi sjunger sånger som vi känner sen mer än 50 år sen, men ofta kan man ju bara en rad eller två, nu ska man kunna hela sången.

Koolmeister i vår
skoltidning, Kapris

Vi har nog tränat 25-30 måndagar och lite smått börjar våra sånger sitta, åtminstone dom 7 vi sjunger på torsdag på vår turné till Surahammar. Jag gör nog ett försök och sjunger utantill, det får bära eller brista! Sen kan det bli såna där missar som på genrepet i måndags när kören skulle vara tyst i två takter för att sen ta i med full volym på takt tre. Jag missade på genrepet och drog i redan efter en och en halv takt och sjöng solo, men sånt händer, det är bara att skratta och se glad ut. Men just i körsång är det ett lite pinsamt fel när man alldeles ensam tar i just under en paus för annars är det inte så farligt med ett ord fel här och där. Det hörs ju inte när alla andra sjunger rätt. Ja, jag provar att sjunga utantill i Surahammar!

I kristendomen för magister Richard Koolmeister på gymnasiet gick läxan ut på att lära sig ett stycke ur boken utantill och sen rabbla texten på förhöret, det var ju ett rätt meningslöst för inlärandet. Möjligen att det var bra för själva hjärngymnastiken, men det behövdes nog inte då när man var så ung, men nu i den här åldern tror jag det är nyttigt att traggla utantill. Och jag har några egna uppfinningar för hur jag ska tänka i några av melodierna.

Svårast hittills? Pughs "Finns det lite stolthet kvar". Han varierar några småord i refrängen, "Å om.., Ja om.., Nä låt.., Ja låt..", hur svårt som helst att lära sig. "Hooked on a feeling" har mycket och varierad text, också svår att memorera. Och några till är också extra svåra. Ingen sitter till 100 %, men jag kör utan skyddsnät på torsdag. Och sjunger jag fel är det bara att se glad ut!

#blogg100 nr 67

Att sjunga i kör

"No je ne regrette rien" som Edith Piaf så fint uttryckte det, men ändå, kanske lite... Jag skulle väl både ha börjat springa lite tidigare och även börjat med körsång några decennier tidigare. Men så heter det ju också "bättre sent än aldrig!" Så det var lite tur också att jag köpte joggingskor i 50-årsåldern och började i kören innan 70 i alla fall.

Min stränge musiklärare

Sen är det ju skillnad på körer och körer. I seriösa körer - förlåt, det här är ju i högsta grad också en seriös kör - men med stämmor och notläsning och sånt menade jag, där kanske jag inte platsar, men det finns ju hur många andra körer som helst där där det är lite lättare. Och i "min" kör har vi ingen uppsjungning som inträdesprov. Däremot minns jag de årliga uppsjungningarna i skolan där Werner Wolf Glaser satt vid pianot och suckande avbröt sjungandet redan efter 3-4 takter. Så fick man sitt B i betyget, dvs nätt och jämnt godkänt. Jag sökte aldrig in till skolkören.

Men nu har hämningarna släppt och nu, redan efter 7-8 träningsveckor är vi mogna för ett första framträdande. Med solist (nej konstigt nog inte jag), inspelad musik och en entusiastisk körledare känner vi oss rätt säkra inför söndagen, både jag själv och säkert hela kören. Orosmoment? Ja, vi är utomhus - hur kommer vi att höras? Och på is! På isbanan mitt på torget! Kommer vi att kunna hålla balansen när vi rockar loss?

En alldeles färsk studie på Sahlgrenska visar intressanta fakta på den fysiska nyttan av att sjunga i kör. Kolla filmen och kom loss i närmsta kör! I vår kör, Rock Everybody, är vi killar i sammanhanget en liten exklusiv skara, det går nästan 10 tjejer på varje kille, hur ska vi klara oss på julfesten som avslutar premiärsäsongen?

Att sjunga i kör

Elvis - Stones - Beatles - Cash.....

Här på bloggen kommer det så klart bli ett och annat inlägg om min nya karriär som smörsångare, förlåt körsångare. Jag ska väl inte bli alltför tjatig men händer det något kul där eller om jag någon gång skulle sjunga en ton rätt så kan det vara värt en notis.

Och min första körträning är i alla fall värd en notis här på bloggen. Måndagen den 23 september 2013, min salig pappas 103:årsdag, var den dagen då det hela började. Numera titulerar jag mig "körsångare" och får väl tänka på honom i min framtida karriär, den här gnälliga rösten har jag ju honom att vara tacksam över.

Men vilket bra initiativ av Västerås Kommun. Det kan väl inte kosta så himla mycket för kommunen, tvärtom tjänar säkert samhället på att aktivera oss pensionärer t.ex. på det här sättet så att vi inte springer runt på stan i stället och gör bus. Det enda jag är kritisk till är att det är helt gratis. Jag tycker alltid att allt ska kosta något, en hundring per termin åtminstone så att deltagarna tar det på allvar. Men nu är ju det här så roligt så alla kommer nog att träna flitigt och prioritera måndagarna ändå.

Vi vithåriga i kören samlas. Mest tjejer.

Och upplägget är ju genialt med att låta oss sjunga vår gamla ungdomsmusik. För vad man än senare fastnar för för musik så kommer man aldrig över det där man lyssnade på i 13-15-20-årsåldern. Så här är vi nu 130-150 grånade ungdomar med så mycket gemensamt. Suveränt tänkt.

På min första körträning sjöng vi Elvis och Bill Haley förstås som det hela började med och även en trudelutt från The Beatles repertoar. Senare blir det väl en kavalkad av alla andra som ändrade musiken i hela världen. Fats Domino - Buddy Holly.... Kulturhistoria! Innan 50-60-talet fanns det ingen riktig ungdomsmusik, tänk att man fick vara med när den kom. Och inte undra på att gamla vithåriga stötar på den tiden var upprörda över alla långhåriga slashasar som lyssnade på så skrällig musik. Ja, det var nog tveksamt hos många om nu Elvis kunde kallas musik. Tål att tänka på. Och nu är man en gammal stöt själv...

En körträning avklarad, nu står jag framför spegeln med Spotify på stereon och tränar. Undrar om det inte är viktigt med gester, steg hit och dit och sånt. Vi i showbiz tänker på helheten.              

Att vara lättpåverkad är en fin egenskap

Jag har aldrig tidigare varit på en semesterresa där vi sjungit så mycket. Och jag har överhuvud taget aldrig tidigare fått några komplimanger för mitt sjungande. Det var på Sardinien det hände.

Margareta och jag gick och letade efter en restaurang när vi stötte på några tjejer i gruppen som varit och shoppat kläder. Där stod vi i mörka kvällen mitt på gatan och dom visade upp alla sina klädfynd - billigt, 50% rabatt etc, etc, allt var så spontant och lättsamt. Så anslöt deras killar och vi letade tillsammans upp ett matställe och på väg dit sa ena tjejen åt mig att jag borde sjunga i kör, "Du har en fin basröst" sa hon. Det sa bara klick, och från den stunden blev jag körsångare. Nu skulle jag bara hitta en kör.

Owes förebild?

Kvällen innan hade vi efter middagen suttit på verandan på hotellet och sjungit igenom de flesta svenska sånger vi kunde, men som vanligt är det nästan bara "Fritiof och Carmencita" som alla kan ända till slutet. Jo, passande nog blev det också "Jag vill vara din, Margareta", och så den som där i septembernatten gjorde så stort intryck på vårt ressällskap, Owe Thörnqvists "Dagny". Upprymd av semesterkänslan och den trevliga miljön blev jag måhända lite väl högljudd och dominant när man kom till "oh oh oh, Dagny, fem droppar till"  men min basröst i Gunnar Wiklund-stil gjorde alltså någon form av intryck. Norrmannen sa något till Margareta och Göteborgstjejen gav mig sin komplimang kvällen efter, men faktiskt kom hotellägaren också ut där på verandan utan komplimanger. Han hyssjade på oss och bad oss sluta! Jag som trodde italienare gillade vacker skönsång. Men jag såg det som starten på min nya karriär.

Det har man ju hört förut

För när jag så på avskedsmiddagen där under stjärnorna kom att prata med ett par andra i gruppen som sjöng i flera körer, både stora och små, blev jag helt övertygad. Och efter att norrmannen hållit sitt tal till sin "käresta", till vår reseledare Karin och till hela gruppen så avslutade vi så hela cykelveckan med att där på restaurangen på norrmannens förslag sjunga en repris av "Dagny", men nu utan att vi blev ombedda att dämpa ner oss.

Väl hemma var det första jag gjorde att ringa och höra om det fanns några platser kvar i kören som startade för ett par veckor sedan. Det gjorde det, och därifrån det kommer säkert några historier här senare. Så nog är jag lättpåverkad när man får en komplimang av en Göteborgstjej på öppen gata.