En stor skillnad mellan Stockholm och New York

En selfie innan starten 2002

När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.

Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom "Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.

First Avenue, spikrakt nästan en mil

I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt. "You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin"  sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.

75 meter kvar till målet

Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där "You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.

Och det är klart att det är roligt med allt hejande!

          

Katt bland hermeliner

Vem är Utsiktsbloggarn?

Genomsnittsåldern på ett maraton nu är nog för män 35-40 år och kanske något lägre för kvinnor. Jag fick den uppfattningen när jag som hastigast kollade deltagarna på jogg.se-siten. Antagligen ser det ungefär likadant ut i New York.

På jogg.se kunde jag också hitta några löpare jag kommer att få tampas med i New York. Det var då jag insåg att jag är en riktig bonnkatt i det här sällskapet.

Yngst var Anders, Martin och Karolina, alla 33 år. Grabbarna hade kanontider under tre timmar på maran men tjejen var något mänskligare, nästan uppe på min tid i Stockholmsmaran.

Kent och Tobias, drygt 40, hade lite sämre maratider, men klart ouppnåeliga för mig, och inte heller kan jag mäta mig mot Samuel som hunnit bli hela 48.

I ärlighetens namn har jag ingen chans mot Karolina heller. Hon slog mig i Stockholm med sju minuter, men det är ju en hel kilometer så det klarar jag inte, jag får tampas med mina kollegor i gruppen 65+. I Stockholm var det ca 300 gubbar i den gruppen, 2,5 procent av löparna var 65 eller äldre. Om det är samma fördelning i New York har jag runt 1000 kollegor, män 65+. Det finns en hel del hermeliner där också, gamla elitlöpare som har driv i löpsteget, men jag får väl ha som målsättning att ha några hundra av dom bakom mig i alla fall.

Men om mina beräkningar stämmer är jag ändå lite impad över mig själv, en av tusen i min åldersgrupp av löpare från hela världen i marathonlöparnas Blå Band!

Morgonjogg i Central Park

De flesta i min ålder tränar aldrig. Sen är väl promenader det vanligaste för dom som rör sig lite i alla fall.

Det är väl gott nog, men de flesta inser nog att det inte är så dumt med lite till. Min löpträning är förstås det jag prioriterar, men för ryggen och muskelstyrkan i allmänhet är det inte så dumt med gymmet som komplement, men jag har varit osynlig där i sommar, bara betalt månadsavgiften, 179 kr/mån.

I september när vi flyttat hem till stan blir det minst ett par fasta tider varje vecka på Actic, det behövs. Två misslyckanden i sommar där mina biceps inte räckte till:

Morgonjogg oktober 2002 i Central Park

• När en bult skulle lossas på gräsklipparen fick jag ta hjälp av Gunnar uppe vid dammen, bulten satt för hårt för mig, men han tog den med vänster hand....
• Och i går fick jag lämna in bakhjulet på cykeln till cykelreparatören - jag fick inte på bakdäcket! 350 kronor för en ny slang och ett nytt däck. Det var första gången jag tog hjälp av Cykel-Pelle för att fixa en punka! 

Och ryggen skrev jag om häromdan så nog behöver jag mina träningar på Actic i höst. Sen är ju löpning också en väldigt ensam och osocial hobby när man inte har träningskamrater, det är också ett plus för att komma igång med Acticträningen asap.

179 kronor för mig, 229 för Margareta är 408 kr i månaden och under maj-aug har vi inte utnyttjat en minut av den avgiften! 1632 kronor till ingen nytta, men nu kör vi igång, det är nyttigt för oss båda inför NY-maran där Margareta också ska vara med och springa, i alla fall på en morgonjogg i Central Park runt The Reservoir!

Vad kan gå fel inför NY-maran?

Vaknade i fredags med rejält ont i ryggen - blev kanske kall på gårdsfesten dan innan.

Men ont i ryggen har jag haft av och till sen 14-15-årsåldern. Ibland värre ibland lindrigare. Den här gången var det lite värre och jag gick som en gammal gubbe på minst 70 hela fredan. Ännu värre kändes det på lördagsmorgonen så det var bara att knyta på sig joggingskorna och ta en tur, 18 km fick det bli. Det finns väl olika sorters ryggvärk, men min blir alltid bra av motion som tur är, så det är jag inte så orolig över.

Värre med en stukad fot, det vet jag tar nästan tre veckor innan det går över och det har jag råkat ut för några gånger. Det försöker jag undvika med att titta ner i backen både på joggingturen och promenaden för med en stukad fot är det nog kört om man inte kan linda den riktigt hårt förstås.

Annat då? Halsont med feber? Ja då skulle jag ställa in direkt och bli turist i stället. Springtimefolket berättade många exempel på där killar (tjejer resonerar nog annorlunda) blivit sjuka men ställt upp och sprungit ändå. Det skulle jag inte våga riskera, men visst förstår jag att det är frestande att försöka om man tränat länge och kostat på sig en dyr marathonresa.

Och i New York och säkert andra storstäder också är det lite lurigt, man får ju lätt lite halsont bara av den dåliga luften. Det fick jag 2002 och var lite fundersam, men har man ingen feber så är det ingen fara, då är det bara luftföroreningar. Och knän och annat känner jag aldrig av - peppar, peppar!

Nä, jag har hittills aldrig ställt in en tävling jag varit anmäld till. Inte heller nånsin brutit. Jo, DNS, Dit Not Start, står det i protokollet från New York-maran 2001, men det var ju det där med katastrofen med World Trade Center som gjorde att vi backade ur så den räknar jag inte. DNF, Did Not Finish, står det inte heller i något protokoll än så länge. Allt det där beror mycket på att jag förbereder mig bra men mycket på tur också. Nu hoppas jag att turen håller i sig över det här året också.

Vad har hänt med Utsiktsbloggen?

För den som inte uppmärksammat det så är det så här:

Utsiktsbloggen är nedlagd sedan 2014-06-10. Det blev ingen stuns i min blogg för pensionärer, min dragningskraft räckte inte till! Ingen stor sak med det, det finns så många andra bloggar att läsa, men efter fem års bloggande  har jag fått ett journalisttänkande och det har sen nedläggningen hänt så himla mycket som skulle varit värt en mässa på nåt lämpligt forum så visst har jag haft lite abstinens, men allt har sin tid och min tid i den här formen var över.

Men det gav mig tillfälle att dokumentera mitt stora mål, 2014 års TCS New York City Marathon. Utsiktsbloggen fick temporärt nytt liv handlar nu enbart om min löpträning inför NY-maran i november. Så att jag lite egoistiskt ska ha mina förberedelser och det kommande genomförandet dokumenterat.

Så förlåt om inläggen är ointressanta, men det här är anledningen och kanske ändå något enstaka inlägg kan vara läsvärt... Och runt 2014-11-10 är den definitivt nedlagd (igen..) Promise!

      

Tolv år sen sist i New York, blir det nån skillnad?

Mycket blir förstås likt på min mara i år, 2014, jämfört med förra gången, 2002.

Verrazanobron

Exakt samma bana är det till exempel, men vädret hoppas jag blir annorlunda. Då var det +2 på morgonen som sakta steg till +8, nu hoppas jag på 13-16 grader eller så. Mer folk i startfältet blir det i år då man delat upp starten i olika startfält och jag startar förstås i det sista startfältet utgår jag från.

Då var jag bara 58, klart jag var starkare då än nu vid 70, så tiden kommer att bli rejält sämre i år. Även då sprang jag sakta och tog en massa kort, 4.37 blev det då. Nu blir det rejält över 5 timmar med ännu många fler kort tagna.

Då hade jag på loppet med mig en engångskamera med 36 bilder i magväskan, nu har jag väl mobilkameran med mig med obegränsat antal bilder.

Då var det kö på hotellet till deras Internetdator i foajén för att kolla sin epost och sin tid, nu är det förstås WiFi på rummet.

Högljudd publik

Då bodde vi på Olcott på 72:a, granne med Yoko Ono, och hade 1 minut till Central Park och John Lennons Strawberry Field, nu är det Beacon på 75:e med hela 5-8 minuter till Central Park, men det får man väl se som jämnt skägg...

Då hade vi några dagar extra innan loppet och lite färre dagar efter loppet, nu har vi ont om tid innan loppet och några fler dagar som turister efter loppet i stället.

Etc. etc.  Träningen rasar på, Lite börjar det redan nu pirra i den gamla kroppen!              

Träning med förhinder

Det var en knepig vecka förra veckan. Den höll på att gå helt åt pipsvängen, men blev godkänd ändå till sist.

Veckan började med lite väl hög temperatur. Sala var varmast i landet och passade inte alls för långdistansträning. På måndagsmorgonen tog jag därför en runda redan i sjutaget, men det blir mest att man lufsar lite. Och det blev bara 4 kilometer, det var för varmt.

Och luften var för dålig. Sveriges i modern tid största skogsbrand rasade bara ett par mil härifrån, och röken låg tung. Och ännu tyngre låg röken tis-ons-tor, då var det absolut ingen chans att springa. Hett och rökigt!

En mil bortom skogsbrynet är området för branden.

Men så plötsligt på fredagen var det helt OK. Klarblå himmel, normal temperatur och all rök var borta med vinden! 17 kilometer utan några större problem. Och under barnvaktshelgen hann jag med 6 kilometer till så 27 kilometer är helt godkänt så här pass långt före TCS New York City Marathon.    

Lättpåverkad marathonlöpare

Det måste ha varit i ett radioprogram jag först hörde om marathon och tänkte att jag själv skulle kunna bli en sån.

Björn Ulveus sprang 1980

Stockholm Marathon i augusti 1980 var så hypat, det var bara andra året man körde det loppet så man pratade stup i ett om marathon på radion och jag låg utslagen i sjuksängen på Akademiska och lyssnade. Det var ju en bra morot sen att ha med sig för att bli frisk. Marathonlöpare skulle jag bli!

Sen dröjde det 17 år och till min premiärmara 1997 lyckades jag påverka några bekanta att hänga på. På jobbet "lurade" jag med ett bra gäng ungtuppar att regelbundet springa en sväng efter jobbet eller på lunchen och några av dom joggar fortfarande vad jag vet. Inga marathon men ändå.

Om jag bidragit till att mina närmaste blivit joggare vet jag inte, det kanske dom blivit ändå, men jag vill gärna tro att det lite grann beror på mig i alla fall. För nog är det ovanligt att av oss åtta vuxna i klanen är fyra stycken marathonlöpare varav en dessutom Ultralöpare. Och en har i stället kört några Vätternrundor.

Malmsjö i New York
3:e november 2002

Att jag springer i New York är enbart påverkan av Jan Malmsjö som gjorde det vid 70. Jag hade tänkt runda av min marakarriär då efter New York 2002 men fick den här idén när jag kom hem och såg ett TV-program om Jan Malmsjö och hans marathon och sen gick det inte att få den tanken ur huvudet. Det har kostat mig massor av träningstimmar och en himla massa pengar, det borde han få veta!

Mina Ultramaror, 5-mil i kalla februari, tyckte min finska FB-vän som jag aldrig träffat att jag skulle satsa på. Lättpåverkad - så klart jag måste göra det när en ung tjej föreslår nåt sånt. Tre stycken "Yours Truly"-lopp blev det.  

Helt klart är jag lättpåverkad, av annat också kanske men absolut när det pratas marathon.      

Marathon och 5:2

Jag kommer säkert att fortsätta med 5:2 under satsningen mot New York City Marathon.

Det gick förvånansvärt bra att 5:2-a inför Stockholm så det ska säkert funka nu också. Det enda är att 2-dagarna tränar jag bara på förmiddagen så det är lite pyssel ibland att få träningsdagarna att räcka till. Och så sista veckan kommer jag att äta som vanligt, 7:0 alltså.

Så här tycker en NY-bloggare man ska ladda inför maran...

Den här sommaren med mycket besökare på Stentorpet har jag inte 5:2-at riktigt 100%-igt och vikten är något kilo högre nu än vad den borde vara, men det är mest positivt, nu kommer jag att se bra effekt när jag blir med noga med 5:2.

Men om någon påstår något annat så har dom fel, det är det här som gäller: 5:2 och marathonträning går alldeles utmärkt ihop. Jag har läst lite kostråd just nu om vad man ska äta inför ett marathon, men jag har hållit på så länge nu och aldrig gjort något speciellt och alltså tom kört 5:2 inför en mara, så jag gör inget speciellt iför New York heller, kör på som vanligt. Jag är ju ingen elitidrottare, och jag vet att min stil fungerar.  

Och i morgon 4 augusti har jag 2-dag igen. Klockan är ställd för en tidig morgonjogg, värmen ska visst gå upp till 32 grader i morgon men då hinner jag med en lite korvända i alla fall.

Vad är det för speciellt med New York Marathon?

Numera finns det ett marathonlopp i varenda litet samhälle - vad är det för speciellt just med New York?

New York Marathon är inte störst vad jag vet och säkert inte bäst heller men det loppet var nog det första av den här moderna typen stadsmarathon. Ja, Boston har funnits sen 1897 men när marathonvågen satte fart på 70-talet var New York först och är sen dess målet för de flesta av oss marathonlöpare. New York är ju ett drömresemål för många ändå och att sen dessutom få delta i stans största idrottsarrangemang, klart det lockar.

London är en bra mara

Men det finns många andra maror som också lockar. London är jättestort och lättillgängligt med flyg från Västerås. Till Berlin är det också nära och där kan man lätt sätta personligt rekord står det, men den tiden är förbi för mig hur lättlöpt det än är.

Medoc är festligt

Många lopp kallar sig Rock'n'Roll Marathon. De flesta går i USA men många i Europa också, det skulle passa mig. Medoc Marathon utanför Bordeaux är festligt och jippobetonat, i Kilimanjaro Marathon är det tuffast dagarna efter maran då man ska klättra i berg. Honolulu, Havanna, Paris, Tokyo.....

Kinesiska muren är för jobbig

I Great Wall Marathon springer man på kinesiska muren och så där kan kan fortsätta hur länge som helst. Det finns maror där man springer i tunnlar, maror i snö och is eller i heta öknar. Och så finns det "riktiga" loppet i Grekland från Marathon till Aten etc etc.

Det finns tom ibland maror både i Västerås och Sala. I år kan man i Västerås springa Black River Run, 8 eller 16 mil, men nej, där känner jag min begränsning, det kommer aldrig att bli aktuellt med så långa lopp.

Nu ser jag fram mot min andra New York Marathon, de flesta marathonlöpare kommer nånsin aldrig dit. Men jag vet inte om jag kommer till några andra utländska lopp, tiden börjar rinna ut. Jag tror det var Nike som hade en slogan i en annonskampanj:

So many races, so little time!