En månad kvar till slutmålet

Verrazano Narrow Bridge.
I högtalarna sjunger Frank Sinatra
New York New York

Jag har fått ihop drygt 30 mil under de tre senaste månaderna, helt OK. Inför Stockholm hann jag med drygt 40, men det här är helt OK efter omständigheterna. Och 8-10 mil till blir det under oktober. Så TCS New York City Marathon har alla förutsättningar att gå bra.

Sen då? Ja jag har många gånger sagt och skrivit att långspurten i
slakmotan upp mot målet i Central Park 2014 sätter punkt för mitt marathon-springande, och det är mycket troligt att det blir så. Det är ett väldigt pysslande att få ihop alla träningsmil och man måste verkligen känna sig motiverad för att genomföra dom här satsningarna och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag kommer att känna mig i vinter när den här satsningen är avklarad.

Min Facebookvän Anders H. är visserligen fyra år äldre än jag och springer fortfarande sina maror. Han är uppe i en bra bit över 200 maror! Osvuret är väl bäst, men jag vet inte...?

Annars var rätt löpsteg temat för Vetenskapens värld i går kväll där man pratade om att springa ekonomiskt och jag undrar om inte min naturliga löpstil är rätt skonsam för mina knän och fötter. Jag lyfter inte fötterna så högt = ekonomiskt. Men då är det samtidigt större risk att stå på näsan = risk för vurpor. Jag vet inte vad som är bäst, men nu ändrar jag inget inför New York 2 november  alla fall.


Men det blir ändringar i mitt bloggande.

Omständigheter utanför min kontroll gör att alla mina redan nedstängda bloggar nu är överlämnade till slutförvaring hos Google. Jag vet inget om nedbrytningstider och sånt, men kanske dom är läsbara några år i alla fall. Startade 4 sept 2008 och har lagts ner ett antal gånger men återuppstått ur askan som Fågel Fenix, men när jag nu vandrar vidare gör jag det till nya jaktmarker och delvis nya spelregler.

I kväll har vi, Margareta och jag, releaseparty för min nya blogg, Mitt Ljuva Sjuttital som fr.o.m. i morgon kommer att hittas på adressen mitt70tal.blogspot.se.

Lite annorlunda inslag än tidigare kan det nog bli, men för att fira rejält har vi ikväll bokat ett gäng sångare till Västerås Konserthus. Kom gärna och titta!

Nu drar jag för sista gången ner rullgardinen för mina Utsikts-bloggar!  

Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.

Ett delikat startproblem på en mara

Varje dag en dag närmare start. Idag släpptes kartan över startområdet.

Ointressant karta, men jag ska studera den noga 

Det är ett gigantiskt fd militärområde precis vid Verrazano Narrows Bridge och kartan tar jag med till starten den här gången, förra gången hade jag noll koll. Jag höll mig då hela tiden i närheten av min fålla i den blå delen så att jag inte skulle missa starten och komma på efterkälken. Och så irrade jag mest runt för att hitta ett lämpligt ställe att "lufta mig" på var 10:e minut, men nu ser jag att det finns många toa-ställen.

Området är så stort och sist skröt dom med att dom hade en gigantisk ränna för oss killar i alla fall. Men hur jag än letade den gången lyckades jag inte hitta den och till Baja-Majorna i den blå delen var det kilometerlånga köer den gången. Jag höll mig genomgående till områdets enda buske, men den har nog vissnat sen dess.

Jag hade blå fålla 2002

Bortsett från det där uppenbara problemet är dom där timmarna innan start rent njutbara. I Stockholm har jag alltid försökt ha några extra timmar innan start för att bara känna in atmosfären och jag hoppas jag får god tid i New York också innan starten. Det är jättelång bussresa till starten via New Jersey så i år verkar det som vi i stället åker färjan från Manhattan till Staten Island, men det tar väl en himla lång tid det också. Och från färjeläget är det sen en bra bit ner till startområdet, risk för köer och trängsel när 40-50000 löpare på några morgontimmar ska komma på plats.Men det är bara att hänga på och ta rygg på andra svenskar och dricka lagom mycket vatten.

Och så får man hoppas på rätt startfålla över tvåvåningsbron. Bäst är orange, då får man utsikt över Manhattan, men blå är OK den också. Blå o orange får de övre vägbanorna men de gröna springer på den undre vägbanan och där kan man få en obehaglig dusch av de som inte hann fram i toakön!

40 days and counting...

    

Träningsblogg inför maran är fantastiskt

The Reservoir i Central Park. Hur pass vältränad var jag 2002? 

Hur var formen inför New York-maran 2002? Hade jag några problem och var det nåt som gick speciellt bra? Hann jag förbereda mig så mycket som jag behövde?

Nä, jag minns absolut inga detaljer. Mina gamla Excel-filer från träningen är sen länge borta. Jag har ju bytt dator flera gånger under, och under 12 år. Kanske jag kan hitta någon utskrift med statistik nere i källarförrådet men jag är så dålig att hålla ordning på gamla papper. Men bloggen sköter Google om att arkivera, det är ju fantastiskt!

Så när (om?) jag lyckats genomföra det här projektet har jag för tid och evighet möjlighet att gå tillbaka i ett online-arkiv och friska upp minnet, så de här dagboksnoteringarna om min form och mina förberedelser hoppas jag att jag kommer att ha glädje av långt framöver när min löparkarriär gått ner på halvfart och minnet börjar bli ännu sämre än vad det är nu.

Nu har det varit träningsfritt i en vecka sen den försmädliga fadäsen i Rocklundaspåret 16/9, Det börjar rycka i benen, men jag lugnar mig ett par dar. Ortopeden ska kolla handen i morgon (gipset är så tungt, kan jag få något lättare?) och i morgon blir jag också av med stygnen under näsan sen ska jag nog vara igång igen. Kanske en träningsfri vecka så här en dryg månad innan loppet tom är bra innan toppningen av formen sätter igång.

Men mycket annat ska förberedas också, nya kläder, aktiviteter i NY mm. Det var just nu den här tiden vi skulle börja detaljplanera allt. Med lite onödiga uppstartsproblem är vi igång nu. Dalai Lama är i stan just när vi är där, skulle vara kul att surra lite med honom. Och har han inte tid finns det mycket annat att kolla in.

Risk för vurpor under ett marathon?

Jag dök på nyllet häromdan och är temporärt försatt ur stridbart skick. Det måste väl nån gång hända och mina vänner som lider av träningsallergi fick väl lite råg i ryggen nu, men när jag tänker efter så har jag inte varit med om många vurpor under min träningskarriär.

Under träning har jag väl själv ramlat några gånger och någon gång även stukat foten, men på tävlingarna har det aldrig hänt mig själv några incidenter.

Värsta vurpan jag sett var just under New York City Marathon 2002. Loppet börjar med bron över till Brooklyn och krönet där är också loppets högsta punkt. Så just där, efter att ha sprungit bara någon kilometer är det frestande att släppa på lite extra nerför bron för att tjäna några sekunder.

Just där hade jag ett gäng italienare snett framför mig. Dom sprang och bar några flaggor eller banderoller minns jag och en av dom var storväxt och sprang med jättekliv nerför Verrazanobron. Då, just efter att ha passerat krönet, föll han, den storväxte italienaren. Rakt i backen och i den uppskruvade farten gled han en bra bit nästan ända ner till Brooklyn. Jag tänkte på honom under hela loppet och fortfarande efter snart 12 år kommer jag nu att tänka på den där vurpan.

Sen har det väl hänt annat också några gånger, småincidenter, men löpning är ju oftast i rätt måttlig fart. En vurpa som man kan skratta lite åt är den som segraren i Chicago 2006 gjorde. Han fick lite prispengar som plåster på såren.

        

Dags att tänka på kläderna inför maran i New York

Klädd för NY 2002.
Kläderna finns kvar i garderoben!

Inte många lägger ner mindre på sina löparkläder än vad jag gör. Jag använder t.ex. oftast den T-shirt jag fick gratis vid målgången på förra maran och skor ska bytas efter 100 mil sägs det, jag springer minst 300 i mina. Och köper jag någon gång något nytt är det på Bagheras Outlet i Avesta.  

Killen i pappsäcken är
Jan Malmsjö!
Inte heller senaste snitt

Men nu har jag börjat fundera på kläderna till New York. Sist hade jag en blågul mössa (som jag fick gratis av Springtime) och en Sverige-flagga påsydd på tröjan,  men nu tänker jag mig en blågul T-shirt med tydlig text Sverige/Sweden så att det ännu tydligare syns att det kommer en Viking och ingen liten plutt! Men bara det att det verkar vara riktigt svårt att få tag på en sån T-shirt. Svenska fotbollströjor finns överallt, men jag behöver en löpartröja i löparkvalitet och det hittar jag inte på en enda webaffär! Jaja - jag har en dryg månad kvar att leta, men nog ska jag väl få tag på en snygg T-shirt i svenska färger?

Nåt åt det här hållet?

Och nya skor ska jag också köpa. Jag har alltid kört med Asics 21xx, och mina senaste som jag tränar i är från juni 2013 och är rätt slitna. Till Stockholms-maran i år fick jag överta ett par lätta Adidas av Anders och chansade med dom i Stockholm, och dom gick ju riktigt bra att springa i nu gör jag som Fälldin, sliter med frågan... Vad ska jag köpa? Eller ska jag kanske köpa nya i New York för mindre än halva priset av vad det kostar här hemma?

Jag är knappast ett modelejon, men för en gångs skull lägger jag lite krut på utseendet. Det sägs att två miljoner amerikaner kantar banan så man vill ju vara snygg!

En stor skillnad mellan Stockholm och New York

En selfie innan starten 2002

När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.

Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom "Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.

First Avenue, spikrakt nästan en mil

I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt. "You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin"  sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.

75 meter kvar till målet

Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där "You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.

Och det är klart att det är roligt med allt hejande!

          

Katt bland hermeliner

Vem är Utsiktsbloggarn?

Genomsnittsåldern på ett maraton nu är nog för män 35-40 år och kanske något lägre för kvinnor. Jag fick den uppfattningen när jag som hastigast kollade deltagarna på jogg.se-siten. Antagligen ser det ungefär likadant ut i New York.

På jogg.se kunde jag också hitta några löpare jag kommer att få tampas med i New York. Det var då jag insåg att jag är en riktig bonnkatt i det här sällskapet.

Yngst var Anders, Martin och Karolina, alla 33 år. Grabbarna hade kanontider under tre timmar på maran men tjejen var något mänskligare, nästan uppe på min tid i Stockholmsmaran.

Kent och Tobias, drygt 40, hade lite sämre maratider, men klart ouppnåeliga för mig, och inte heller kan jag mäta mig mot Samuel som hunnit bli hela 48.

I ärlighetens namn har jag ingen chans mot Karolina heller. Hon slog mig i Stockholm med sju minuter, men det är ju en hel kilometer så det klarar jag inte, jag får tampas med mina kollegor i gruppen 65+. I Stockholm var det ca 300 gubbar i den gruppen, 2,5 procent av löparna var 65 eller äldre. Om det är samma fördelning i New York har jag runt 1000 kollegor, män 65+. Det finns en hel del hermeliner där också, gamla elitlöpare som har driv i löpsteget, men jag får väl ha som målsättning att ha några hundra av dom bakom mig i alla fall.

Men om mina beräkningar stämmer är jag ändå lite impad över mig själv, en av tusen i min åldersgrupp av löpare från hela världen i marathonlöparnas Blå Band!

Morgonjogg i Central Park

De flesta i min ålder tränar aldrig. Sen är väl promenader det vanligaste för dom som rör sig lite i alla fall.

Det är väl gott nog, men de flesta inser nog att det inte är så dumt med lite till. Min löpträning är förstås det jag prioriterar, men för ryggen och muskelstyrkan i allmänhet är det inte så dumt med gymmet som komplement, men jag har varit osynlig där i sommar, bara betalt månadsavgiften, 179 kr/mån.

I september när vi flyttat hem till stan blir det minst ett par fasta tider varje vecka på Actic, det behövs. Två misslyckanden i sommar där mina biceps inte räckte till:

Morgonjogg oktober 2002 i Central Park

• När en bult skulle lossas på gräsklipparen fick jag ta hjälp av Gunnar uppe vid dammen, bulten satt för hårt för mig, men han tog den med vänster hand....
• Och i går fick jag lämna in bakhjulet på cykeln till cykelreparatören - jag fick inte på bakdäcket! 350 kronor för en ny slang och ett nytt däck. Det var första gången jag tog hjälp av Cykel-Pelle för att fixa en punka! 

Och ryggen skrev jag om häromdan så nog behöver jag mina träningar på Actic i höst. Sen är ju löpning också en väldigt ensam och osocial hobby när man inte har träningskamrater, det är också ett plus för att komma igång med Acticträningen asap.

179 kronor för mig, 229 för Margareta är 408 kr i månaden och under maj-aug har vi inte utnyttjat en minut av den avgiften! 1632 kronor till ingen nytta, men nu kör vi igång, det är nyttigt för oss båda inför NY-maran där Margareta också ska vara med och springa, i alla fall på en morgonjogg i Central Park runt The Reservoir!

Vad kan gå fel inför NY-maran?

Vaknade i fredags med rejält ont i ryggen - blev kanske kall på gårdsfesten dan innan.

Men ont i ryggen har jag haft av och till sen 14-15-årsåldern. Ibland värre ibland lindrigare. Den här gången var det lite värre och jag gick som en gammal gubbe på minst 70 hela fredan. Ännu värre kändes det på lördagsmorgonen så det var bara att knyta på sig joggingskorna och ta en tur, 18 km fick det bli. Det finns väl olika sorters ryggvärk, men min blir alltid bra av motion som tur är, så det är jag inte så orolig över.

Värre med en stukad fot, det vet jag tar nästan tre veckor innan det går över och det har jag råkat ut för några gånger. Det försöker jag undvika med att titta ner i backen både på joggingturen och promenaden för med en stukad fot är det nog kört om man inte kan linda den riktigt hårt förstås.

Annat då? Halsont med feber? Ja då skulle jag ställa in direkt och bli turist i stället. Springtimefolket berättade många exempel på där killar (tjejer resonerar nog annorlunda) blivit sjuka men ställt upp och sprungit ändå. Det skulle jag inte våga riskera, men visst förstår jag att det är frestande att försöka om man tränat länge och kostat på sig en dyr marathonresa.

Och i New York och säkert andra storstäder också är det lite lurigt, man får ju lätt lite halsont bara av den dåliga luften. Det fick jag 2002 och var lite fundersam, men har man ingen feber så är det ingen fara, då är det bara luftföroreningar. Och knän och annat känner jag aldrig av - peppar, peppar!

Nä, jag har hittills aldrig ställt in en tävling jag varit anmäld till. Inte heller nånsin brutit. Jo, DNS, Dit Not Start, står det i protokollet från New York-maran 2001, men det var ju det där med katastrofen med World Trade Center som gjorde att vi backade ur så den räknar jag inte. DNF, Did Not Finish, står det inte heller i något protokoll än så länge. Allt det där beror mycket på att jag förbereder mig bra men mycket på tur också. Nu hoppas jag att turen håller i sig över det här året också.

Vad är det för speciellt med New York Marathon?

Numera finns det ett marathonlopp i varenda litet samhälle - vad är det för speciellt just med New York?

New York Marathon är inte störst vad jag vet och säkert inte bäst heller men det loppet var nog det första av den här moderna typen stadsmarathon. Ja, Boston har funnits sen 1897 men när marathonvågen satte fart på 70-talet var New York först och är sen dess målet för de flesta av oss marathonlöpare. New York är ju ett drömresemål för många ändå och att sen dessutom få delta i stans största idrottsarrangemang, klart det lockar.

London är en bra mara

Men det finns många andra maror som också lockar. London är jättestort och lättillgängligt med flyg från Västerås. Till Berlin är det också nära och där kan man lätt sätta personligt rekord står det, men den tiden är förbi för mig hur lättlöpt det än är.

Medoc är festligt

Många lopp kallar sig Rock'n'Roll Marathon. De flesta går i USA men många i Europa också, det skulle passa mig. Medoc Marathon utanför Bordeaux är festligt och jippobetonat, i Kilimanjaro Marathon är det tuffast dagarna efter maran då man ska klättra i berg. Honolulu, Havanna, Paris, Tokyo.....

Kinesiska muren är för jobbig

I Great Wall Marathon springer man på kinesiska muren och så där kan kan fortsätta hur länge som helst. Det finns maror där man springer i tunnlar, maror i snö och is eller i heta öknar. Och så finns det "riktiga" loppet i Grekland från Marathon till Aten etc etc.

Det finns tom ibland maror både i Västerås och Sala. I år kan man i Västerås springa Black River Run, 8 eller 16 mil, men nej, där känner jag min begränsning, det kommer aldrig att bli aktuellt med så långa lopp.

Nu ser jag fram mot min andra New York Marathon, de flesta marathonlöpare kommer nånsin aldrig dit. Men jag vet inte om jag kommer till några andra utländska lopp, tiden börjar rinna ut. Jag tror det var Nike som hade en slogan i en annonskampanj:

So many races, so little time!

Gräsänkling!

Så här tror hon det kommer att se ut.....

En ensam natt är avklarad och tre ensamma nätter är kvar. Det ska jag väl klara av!

Margareta är så sällan bortrest från mig så det känns lite ovanligt och det första hon tänkte på var hur jag skulle klara maten! Skulle jag behöva matlådor? Men Hallå! Vad tror hon om mig....

Men det är sant, min matlagningskapacitet är katastrofalt underutvecklad men det reder sig. Jag satsar nog på buffén på Måns Ols och kanske nån pizza. Däremot kunde jag inte låta bli att googla "gräsänkling". Kommer från några tyska ord påstås det och betyder att man är förförd och övergiven. Ojdå!

Men det jag undrar är om det är det en tillfällighet att resan gick till Köpenhamn just den här helgen när det är final i Eurovision Song Contest. Hon såg förvånad ut först när jag nämnde det och sa att det bara var en tillfällighet, men vad vet jag. Och det har man ju läst hur vilt det går till på efterfesterna vid såna där tillfällen, och det är väl ingen skillnad i Köpenhamn, och har hon hamnat på nåt innehotell så vet man aldrig.

Men hemma i Västerås och i stugan i Stentorpet blir det nog tämligen lugnt, inga vilda efterfester även om jag ska på rockturné idag till Surahammar med 70-80 rockiga damer. Vi skulle få kaffe efter showen, det blir man inte så vild och galen av, då är jag lite mer orolig för det där Köpenhamnsäventyret!

Utsiktsbloggen räknar ner
snart så finns den inte mer
Nu till Sura på turné
sjunger Pugh och Elvis P

#blogg100 nr 68    

    

Vicken dag, tur att det inte är så här så ofta

Vi vaknade rätt tidigt. Margareta skulle till gymmet så jag gick upp jag också. Vad skulle jag göra idag då?

Springa? Nej, jag var inte så sugen idag, men en promenad till stan kanske, det är alltid kul. Jag skulle bara kolla en sak på datorn... Så jag kom inte längre innan Margareta kom hem.

Lite Jansson var positivt

Kaffe med påtår och en macka, och sen tänkte jag äntligen gå ut en stund, men då började det regna. Så jag blev kvar i fåtöljen med några tidningar i stället. Och surfplattan. Sällan jag läser böcker på dagtid men vi har många tidskrifter som passar bra att läsa på dan.

Lite Jansson från kylen blev en lättlagad lunch och så var det dags för tvättstugan. Fyra maskiner. Och mellan varven var det kaffe igen förstås. Och surfplattan. Och datorn.

Och så gick den eftermiddan tills det blev dags för Margareta att fixa kvällsmaten. Jag tror inte hon egentligen vill att jag ska hjälpa till med det så jag höll mig undan, jag fick ta disken i stället, så jag läste lite till och knappade lite till på datorn, surfplattan och mobilen....

Som tur är är det rätt ovanligt att vi har det så här, det är rätt trista dagar om man ska vara ärlig. Som sen avslutas med ett par timmar framför TV:n....

Lycka till Ankan! 

Det positiva är väl ändå även på såna här dagar att man har lite elektronisk kontakt med yttervärlden. Några mail blev besvarade och så fick jag ett SMS från Ankan i "Per Angusta Ad Augusta"  Lite stil på ungdomarna som har latinska namn på sina lag i dataspelsvärlden.

Inte skäms jag för en och annan sån här dag också, det har man väl rätt till som pensionär, men det får inte bli alltför många. Och i morrn är det jag som ska till gymmet, det blir en bra start, och sen kommer det att bli en riktigt aktiv dag hela dan som ger uppslag för en massa intressanta blogginlägg! Helt klart!

Att sjunga i kör

Elvis - Stones - Beatles - Cash.....

Här på bloggen kommer det så klart bli ett och annat inlägg om min nya karriär som smörsångare, förlåt körsångare. Jag ska väl inte bli alltför tjatig men händer det något kul där eller om jag någon gång skulle sjunga en ton rätt så kan det vara värt en notis.

Och min första körträning är i alla fall värd en notis här på bloggen. Måndagen den 23 september 2013, min salig pappas 103:årsdag, var den dagen då det hela började. Numera titulerar jag mig "körsångare" och får väl tänka på honom i min framtida karriär, den här gnälliga rösten har jag ju honom att vara tacksam över.

Men vilket bra initiativ av Västerås Kommun. Det kan väl inte kosta så himla mycket för kommunen, tvärtom tjänar säkert samhället på att aktivera oss pensionärer t.ex. på det här sättet så att vi inte springer runt på stan i stället och gör bus. Det enda jag är kritisk till är att det är helt gratis. Jag tycker alltid att allt ska kosta något, en hundring per termin åtminstone så att deltagarna tar det på allvar. Men nu är ju det här så roligt så alla kommer nog att träna flitigt och prioritera måndagarna ändå.

Vi vithåriga i kören samlas. Mest tjejer.

Och upplägget är ju genialt med att låta oss sjunga vår gamla ungdomsmusik. För vad man än senare fastnar för för musik så kommer man aldrig över det där man lyssnade på i 13-15-20-årsåldern. Så här är vi nu 130-150 grånade ungdomar med så mycket gemensamt. Suveränt tänkt.

På min första körträning sjöng vi Elvis och Bill Haley förstås som det hela började med och även en trudelutt från The Beatles repertoar. Senare blir det väl en kavalkad av alla andra som ändrade musiken i hela världen. Fats Domino - Buddy Holly.... Kulturhistoria! Innan 50-60-talet fanns det ingen riktig ungdomsmusik, tänk att man fick vara med när den kom. Och inte undra på att gamla vithåriga stötar på den tiden var upprörda över alla långhåriga slashasar som lyssnade på så skrällig musik. Ja, det var nog tveksamt hos många om nu Elvis kunde kallas musik. Tål att tänka på. Och nu är man en gammal stöt själv...

En körträning avklarad, nu står jag framför spegeln med Spotify på stereon och tränar. Undrar om det inte är viktigt med gester, steg hit och dit och sånt. Vi i showbiz tänker på helheten.              

5:2-metoden återupptagen

Italiensk mat är ju så läcker! Brödet - osten - skinkan

Efter 2,5 månader med 5-:2-metoden tog vi en veckas uppehåll under en semestervecka. Nystart idag med en halvfastedag. Så här har min kropp påverkats den här veckan:

Först hade jag tänkt kolla om man såg något om 5:2-metoden där på Sardinien, var den lika populär i Italien som hos oss? Nu ser man ju sällan löpsedlar utanför affärerna som hos oss så var skulle man se några spår? I skyltfönstret till en bokaffär kanske, men inga 5:2-böcker alls. Italienarna kanske är för matglada för att avstå från sin pasta.

Och vi avstod alltså inte heller från pastan och allt annat gott, och jag trodde nog i min enfald att det skulle räcka med att gå upp kanske 1,5-2 kilo. En kort semestervecka med visserligen mycket mat, men även med mycket motion. Cykel 20 mil, bitvis i rätt bra fart där svetten forsat, så effekten av det ökade kaloriintaget borde varit marginellt, trodde jag.

2200 kcal ska ju vara normalt för män men nu blev det väl 2500/dag  minst. 2800? Vi hade bestämt oss för att göra som alla andra den här veckan och det har varit mycket mat, men inga excesser. Säg runt 2500 kcal.

Under den här korta veckan har så vikten ökat med tre kilo(!) och mitt BMI gått upp från 24,6 till 25,7. På en vecka! Jag får inte ihop det där, men vågen säger att så här blev det.

Men konstigt nog har vi sett fram mot den här första halvfastedagen då vi återupptagit 5:2-metoden, och nu ska det bli intressant att se utvecklingen av mitt BMI. Det tog över två månader att jobba sig ner från 25,7 till 24,6, och en vecka att tappa alltihopa. Ett tips är att det nog går på två veckor att komma tillbaka till vikt och BMI innan semestern. Få se hur det blir, men jag förstod inte den här snabba viktökningen. Är det kanske fel på vågen? Och har motion verkligen så liten inverkan på vikten? Det är mycket jag måste lära mig.

5:2 Halvfastedag som jag återigen uteblir från

Vi är fortfarande på semester, "Giro de Sardinia" eller vad man ska kalla det. Så vi äter som vanligt fast det är måndag och halvfastedag. Eller om jag ska vara ärlig så äter vi nog lite extra gott som man brukar göra på en semester.

När vi som två rätt friska pensionärer började med 5:2 hade vi ingen direkt övervikt, men min BMI låg på runt 26, alltså lite över det rekommenderade värdet 25. Så det är klart att vi kollat vikten och vägt oss väldigt ofta. Lite löjligt ofta, men det är intressant att se hur vikten varierar över bara en dag t.ex. Utan kläder på morgonen fick vara utgångspunkten och de här 2,5 månaderna har vikten sakta, sakta hela tiden gått ner så att mitt BMI nu är nere på 24,4. En så här långsam viktminskning tror jag är närmast perfekt.

Annars var nog min absoluta toppnotering när jag våren 1997 hade ett BMI på över 30. Det ställde jag tillrätta på ett halvår med extra regelbunden träning, en första joggingtur halv sex på morgonen på fastande mage, inte en kalori efter 18 på kvällen och styrketräning och jogging så mycket jag orkade. Kilona rasade så snabbt att folk trodde jag blivit sjuk. Den kuren rekommenderar jag också, men är lite jobbigare än 5:2-metoden. "Man ska träna lagom" sa folk, men man känner ju bäst själv vad som är lagom.

Så även om vikten inte varit så viktig för oss så har det varit ett plus att tappa några kilo. Ett BMI på 23,5-24,0 tror jag är bra för mig.    
 

5:2 Halvfastedag som jag bondar från

Vi är på resa. Om allt har fungerat har vi idag provat våra cyklar och åkt ett par mil runt Bosa där vi ska bo två nätter till innan vi tar oss inåt Sardinien på våra cyklar. Det här inlägget skrev jag redan i måndags, en halvfastedag som jag inte bondade från. Men idag, torsdag, är jag på semester och jag hoppar över att halvfasta. Men hur är det då att vara utan mat, att svälta? Hur var det i måndags t.ex.?

Astrakan, 2*60 cal

Ja, hur man upplever en halvfastedag är förstås väldigt individuellt, men för både Margareta och mig som pensionärer går det lättare dom dagar vi har mycket att göra. Samtidigt verkar det som vi får en massa energi att ta tag i "Att Göra"-listan också, det där hänger väl ihop. Men då tänker jag att 5:2:are som är ute i yrkeslivet borde ha ganska lätt att klara en halvfastedag även om betraktas som lite osocial om man inte hänger med på lunchen.

Halvfastedagarna var lite jobbiga den första månaden, men nu när vi är aktiva går dom väldigt lätt. I måndags tvättade vi t.ex. 6 maskiner , strök och vek tvätt och gick ärenden på stan med mera, knappt så vi hann dricka kaffe... Sen drog vi ut på kvällsmaten lite, klockan blev över sex, och när vi räknade våra kalorier såg vi att det lätt fanns utrymme för ett äpple till kvällskaffet. Varsin Astrakan från äppelträdet i stugan blev 50-60 kalorier till som en extra njutning. Ett par koppar kaffe under kvällen och några glas vatten det var allt sen på hela kvällen.

Lite märkligt att man kan ha sån bra koll på hungerkänslorna. Jag är mer hungrig på matdagarna när kvällen kommer och suget efter en nattmacka sätter till än på dom här halvastedagarna, här somnar jag så nöjd med bara 600 kalorier i magen.

Och sen är det märkligt att när vi vaknar på tisdagen resp. fredagen efter våra halvfastedagar är det ingen brådis att köra igång med frukosten, vi brukar dra ut lite på det. Men sen är det ju kalas att ta sig en ostmacka som är min absoluta frukostfavorit, ja, överhuvudtaget min absoluta favorit tror jag när det gäller mat.

Så det där med "svält" är väldigt överdrivet för oss på våra halvfastedagar.

5:2 Fastedag idag igen

5:2 är dumt tycker Paolo

Måndag och torsdag är våra fastedagar. Det passar bra att skriva om 5:2-metoden just dom dagarna. Jag kör så ett tag mens det här är så hypat, 5:2 med lite pensionärstouch, det verkar väl genomtänkt. Så pensionärer med intresse för 5:2 är speciellt välkomna dom dagarna tills det här har blivit så vardagligt att intresset klingat av.

Det finns gott om häcklare som gör sig lustiga över 5:2-metoden, på Twitter flödar skämten som ibland är riktigt fyndiga. Och en del debattörer är rent negativa. T.ex. Paolo Roberto och Emma Igelström har senaste veckan pratat om svält, dåligt föredöme och risker för ätstörning. Risken att utlösa ätstörning ska man ju hålla kolla på, unga flickor ska nog akta sig, men både Paolo och Emma  har egna företag och egna livsstilar att marknadsföra så det är väl klart att dom är negativa. Svält är det ju inte fråga om och jag tycker den här tanken är rätt vettig:

Jag är svag för bullar, men dom blir
allt större på kondiset

Det är inte förrän i vår tid, efter 50-talet?, som vi har fått möjlighet att äta oss mätta tre gånger om dagen. Rejält mätta, ja proppmätta ibland om vi vill och vi kan dessutom köra med lite mellanmål däremellan. Och så kan vi avsluta med en kvällsmacka samtidigt som vi har blivit alltmer stillasittande, och övervikt och en räcka sjukdomar har blivit vanligare som cancer och diabetes t.ex. Portioner blir större, bullarna på kondiset blir större, burgaren blir större. Jag har just nu varken statistik eller vetenskapliga rapporter att visa på, men så där brukar man säga, och jag tror på att det är så. Kanske kroppen inte gillar att äta sig mätt jämt? Kanske det är nyttigt att dra ner lite på kaloriintaget? Utan krångliga regler, som t.ex. med 5:2. Ja, jag tror helt enkelt att det är så. Men det är klart att det retar dom som har andra teorier hur man ska leva.

Idag är det fastedag. Ett kokt ägg och lite fil med müsli har vi avnjutit och nu väntar en dag med kaffe och mycket vatten. Margareta pratar ibland om att fördela sina kalorier mer jämnt över dan, med en lätt lunch också och lite mindre på kvällen, men för mig passar det perfekt med att vänta till kvällen. Det blir torsk och grönsaker idag.

Sen blir det en veckas uppehåll med 5:2-andet. På en semestervecka i söder med mycket motion och där tom en hel del mat ingår i priset känns det dumt att 5:2-a. Nya tag på torsdag i nästa vecka.

5:2-metoden

Jag måste utnyttja 5:2-vågen, hysterin, trenden, flugan eller vad man vill kalla den. Det är naturligt att ägna några inlägg i veckan åt 5:2-funderingar för att locka läsarmassorna till Utsikten. Jag taggar med "5:2-diet" och "pensionärer" så får jag se om några hittar hit och om jag får någon reaktion.

Dagens tema blir: 5:2 för pensionärer, hur fungerar det?

Ja vi, Margareta och jag, är båda pensionärer och är nu inne på vår tredje månad med 5:2, och det fungerar helt OK. Vi gamlingar kanske ska vara extra försiktiga om vi känner några problem, annars kan just det här inte innebära några speciella problem bara för att man är äldre. Har man inga speciella sjukdomar kan det ju inte vara konstigare för oss äldre att äta lite mindre ett par dar i veckan än för andra. De effekter som vi blev mest intresserade av var annars det att periodisk fasta sas minska risken för Alzheimer, cancer och diabetes mm. Då funderar man ju förstås om det har någon effekt om man börjar vid 69. Är man för gammal då för att det ska hinna bli någon effekt eller är det redan kört? Vi ser fram mot resultat från den forskning som redan är igång.

Midjemåttet håller jag också koll på

Viktminskningen då? Vi hade väl ingen direkt övervikt varken Margareta eller jag, men mitt BMI låg på 25,8 innan jag startade med 5:2, alltså en lätt övervikt, men nu efter drygt två månader har jag mätt upp 24,5, alltså normalvikt, man ska ju hamna under 25 sägs det. Även om vi inte är ute efter att bli av med en massa kilon är det rätt kul att hålla koll på vågen, det är ju den enda mätbara effekten så vi har vägt oss rätt ofta och min lägsta vikt är på tisdagsmorgnarna. Ingen dramatisk viktminskning, det är ett, två eller tre hekto i veckan och någon vecka har det tvärtom ökat det något hekto. En långsam viktminskning alltså, och det verkar väl rätt sunt. Ditt BMI kan du testa HÄR.

Finns gott om matböcker

Maten på fastedagarna? Nej, några recept kommer jag inte att bidra med, det finns på så många andra bloggar, jag kommer bara att nämna ungefär vad vi äter och om något känns bättre eller sämre. Fil/yoghurt till frukost och ett kokt ägg, det räknar vi är 150-180 kalorier. Och ett par koppar kaffe därtill. Sen inget mer på hela dagen förrän framåt sex.

När är man mest hungrig? Det är lite olika för Margareta och mig, jag klarar mig lättare utan mat hela dan. Är väl van kan tänkas från den där tiden man bara jobbade utan en tanke på att bryta för lunch. Kaffe och vatten räcker gott hela dan, och så försöker vi dra ut på kvällsmaten så länge som möjligt innan vi äter våra 350-420 kalorier. Som vi inte räknar så noga, det kan nog bli både mindre och lite mer ibland. Efter middan är man rätt mätt och kan gå till sängs utan att vara överdrivet hungrig. Faktiskt är jag ofta mer hungrig vanliga dagar så där när suget efter nattmackan sätter igång.

Min tanke med 5:2 är att hålla på så länge som möjligt men kommer mitt BMI ner under 24,0 kanske jag för byta till 6:1, men det får jag se om och när jag kommer dit.  

Det här var en första 5:2 rapport. Det blir som sagt ett par 5:2-inlägg i veckan ett tag om våra erfarenheter.    
  

Pensionärskaffe

Vi tog upp den här gamla traditionen för några månader sen men lite mer spartanskt nu.

Tyvärr har vi ingen
TV-kanna kvar

I vår ungdom var det alltid kaffe kl 19.30 framför TV:n. Kaffe med påtår och två bullar var. Det var väl framför allt på den där tiden när barnen var små och hade slocknat så där dags och vi pustade ut i soffan, och allt eftersom försvann den där fina traditionen.

Så gick det bra många år när vi sa att kaffe på kvällen kan man inte dricka om man vill kunna sova på natten. Så fel vi hade.

För så blir man allt äldre och börjar bli allt tröttare på kvällarna och rätt vad det var har vi på senare tid börjat komma in i den gamla trallen igen. Jag vet inte hur det började, men framåt sju börjar vi känna av suget och nu är det kaffe på kvällen som i gamla tider, oftast framför TV:n. Ingen TV-kanna som man hade en gång i tiden och som tur är sällan två bullar var nu för tiden, möjligen en liten chokladbit eller som ikväll en liten skopa glass som blev kvar sen vi senast hade barnbarn här. Och ingen påtår, en kopp får räcka.

Vi panschisar har väl ord om oss att hålla hårt på våra kafferutiner och det är väl bara att erkänna att det är mycket sanning idet. Kopp!