Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.

Ett delikat startproblem på en mara

Varje dag en dag närmare start. Idag släpptes kartan över startområdet.

Ointressant karta, men jag ska studera den noga 

Det är ett gigantiskt fd militärområde precis vid Verrazano Narrows Bridge och kartan tar jag med till starten den här gången, förra gången hade jag noll koll. Jag höll mig då hela tiden i närheten av min fålla i den blå delen så att jag inte skulle missa starten och komma på efterkälken. Och så irrade jag mest runt för att hitta ett lämpligt ställe att "lufta mig" på var 10:e minut, men nu ser jag att det finns många toa-ställen.

Området är så stort och sist skröt dom med att dom hade en gigantisk ränna för oss killar i alla fall. Men hur jag än letade den gången lyckades jag inte hitta den och till Baja-Majorna i den blå delen var det kilometerlånga köer den gången. Jag höll mig genomgående till områdets enda buske, men den har nog vissnat sen dess.

Jag hade blå fålla 2002

Bortsett från det där uppenbara problemet är dom där timmarna innan start rent njutbara. I Stockholm har jag alltid försökt ha några extra timmar innan start för att bara känna in atmosfären och jag hoppas jag får god tid i New York också innan starten. Det är jättelång bussresa till starten via New Jersey så i år verkar det som vi i stället åker färjan från Manhattan till Staten Island, men det tar väl en himla lång tid det också. Och från färjeläget är det sen en bra bit ner till startområdet, risk för köer och trängsel när 40-50000 löpare på några morgontimmar ska komma på plats.Men det är bara att hänga på och ta rygg på andra svenskar och dricka lagom mycket vatten.

Och så får man hoppas på rätt startfålla över tvåvåningsbron. Bäst är orange, då får man utsikt över Manhattan, men blå är OK den också. Blå o orange får de övre vägbanorna men de gröna springer på den undre vägbanan och där kan man få en obehaglig dusch av de som inte hann fram i toakön!

40 days and counting...

    

Träningsblogg inför maran är fantastiskt

The Reservoir i Central Park. Hur pass vältränad var jag 2002? 

Hur var formen inför New York-maran 2002? Hade jag några problem och var det nåt som gick speciellt bra? Hann jag förbereda mig så mycket som jag behövde?

Nä, jag minns absolut inga detaljer. Mina gamla Excel-filer från träningen är sen länge borta. Jag har ju bytt dator flera gånger under, och under 12 år. Kanske jag kan hitta någon utskrift med statistik nere i källarförrådet men jag är så dålig att hålla ordning på gamla papper. Men bloggen sköter Google om att arkivera, det är ju fantastiskt!

Så när (om?) jag lyckats genomföra det här projektet har jag för tid och evighet möjlighet att gå tillbaka i ett online-arkiv och friska upp minnet, så de här dagboksnoteringarna om min form och mina förberedelser hoppas jag att jag kommer att ha glädje av långt framöver när min löparkarriär gått ner på halvfart och minnet börjar bli ännu sämre än vad det är nu.

Nu har det varit träningsfritt i en vecka sen den försmädliga fadäsen i Rocklundaspåret 16/9, Det börjar rycka i benen, men jag lugnar mig ett par dar. Ortopeden ska kolla handen i morgon (gipset är så tungt, kan jag få något lättare?) och i morgon blir jag också av med stygnen under näsan sen ska jag nog vara igång igen. Kanske en träningsfri vecka så här en dryg månad innan loppet tom är bra innan toppningen av formen sätter igång.

Men mycket annat ska förberedas också, nya kläder, aktiviteter i NY mm. Det var just nu den här tiden vi skulle börja detaljplanera allt. Med lite onödiga uppstartsproblem är vi igång nu. Dalai Lama är i stan just när vi är där, skulle vara kul att surra lite med honom. Och har han inte tid finns det mycket annat att kolla in.

Dags att tänka på kläderna inför maran i New York

Klädd för NY 2002.
Kläderna finns kvar i garderoben!

Inte många lägger ner mindre på sina löparkläder än vad jag gör. Jag använder t.ex. oftast den T-shirt jag fick gratis vid målgången på förra maran och skor ska bytas efter 100 mil sägs det, jag springer minst 300 i mina. Och köper jag någon gång något nytt är det på Bagheras Outlet i Avesta.  

Killen i pappsäcken är
Jan Malmsjö!
Inte heller senaste snitt

Men nu har jag börjat fundera på kläderna till New York. Sist hade jag en blågul mössa (som jag fick gratis av Springtime) och en Sverige-flagga påsydd på tröjan,  men nu tänker jag mig en blågul T-shirt med tydlig text Sverige/Sweden så att det ännu tydligare syns att det kommer en Viking och ingen liten plutt! Men bara det att det verkar vara riktigt svårt att få tag på en sån T-shirt. Svenska fotbollströjor finns överallt, men jag behöver en löpartröja i löparkvalitet och det hittar jag inte på en enda webaffär! Jaja - jag har en dryg månad kvar att leta, men nog ska jag väl få tag på en snygg T-shirt i svenska färger?

Nåt åt det här hållet?

Och nya skor ska jag också köpa. Jag har alltid kört med Asics 21xx, och mina senaste som jag tränar i är från juni 2013 och är rätt slitna. Till Stockholms-maran i år fick jag överta ett par lätta Adidas av Anders och chansade med dom i Stockholm, och dom gick ju riktigt bra att springa i nu gör jag som Fälldin, sliter med frågan... Vad ska jag köpa? Eller ska jag kanske köpa nya i New York för mindre än halva priset av vad det kostar här hemma?

Jag är knappast ett modelejon, men för en gångs skull lägger jag lite krut på utseendet. Det sägs att två miljoner amerikaner kantar banan så man vill ju vara snygg!

En stor skillnad mellan Stockholm och New York

En selfie innan starten 2002

När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.

Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom "Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.

First Avenue, spikrakt nästan en mil

I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt. "You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin"  sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.

75 meter kvar till målet

Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där "You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.

Och det är klart att det är roligt med allt hejande!

          

Katt bland hermeliner

Vem är Utsiktsbloggarn?

Genomsnittsåldern på ett maraton nu är nog för män 35-40 år och kanske något lägre för kvinnor. Jag fick den uppfattningen när jag som hastigast kollade deltagarna på jogg.se-siten. Antagligen ser det ungefär likadant ut i New York.

På jogg.se kunde jag också hitta några löpare jag kommer att få tampas med i New York. Det var då jag insåg att jag är en riktig bonnkatt i det här sällskapet.

Yngst var Anders, Martin och Karolina, alla 33 år. Grabbarna hade kanontider under tre timmar på maran men tjejen var något mänskligare, nästan uppe på min tid i Stockholmsmaran.

Kent och Tobias, drygt 40, hade lite sämre maratider, men klart ouppnåeliga för mig, och inte heller kan jag mäta mig mot Samuel som hunnit bli hela 48.

I ärlighetens namn har jag ingen chans mot Karolina heller. Hon slog mig i Stockholm med sju minuter, men det är ju en hel kilometer så det klarar jag inte, jag får tampas med mina kollegor i gruppen 65+. I Stockholm var det ca 300 gubbar i den gruppen, 2,5 procent av löparna var 65 eller äldre. Om det är samma fördelning i New York har jag runt 1000 kollegor, män 65+. Det finns en hel del hermeliner där också, gamla elitlöpare som har driv i löpsteget, men jag får väl ha som målsättning att ha några hundra av dom bakom mig i alla fall.

Men om mina beräkningar stämmer är jag ändå lite impad över mig själv, en av tusen i min åldersgrupp av löpare från hela världen i marathonlöparnas Blå Band!

Vad kan gå fel inför NY-maran?

Vaknade i fredags med rejält ont i ryggen - blev kanske kall på gårdsfesten dan innan.

Men ont i ryggen har jag haft av och till sen 14-15-årsåldern. Ibland värre ibland lindrigare. Den här gången var det lite värre och jag gick som en gammal gubbe på minst 70 hela fredan. Ännu värre kändes det på lördagsmorgonen så det var bara att knyta på sig joggingskorna och ta en tur, 18 km fick det bli. Det finns väl olika sorters ryggvärk, men min blir alltid bra av motion som tur är, så det är jag inte så orolig över.

Värre med en stukad fot, det vet jag tar nästan tre veckor innan det går över och det har jag råkat ut för några gånger. Det försöker jag undvika med att titta ner i backen både på joggingturen och promenaden för med en stukad fot är det nog kört om man inte kan linda den riktigt hårt förstås.

Annat då? Halsont med feber? Ja då skulle jag ställa in direkt och bli turist i stället. Springtimefolket berättade många exempel på där killar (tjejer resonerar nog annorlunda) blivit sjuka men ställt upp och sprungit ändå. Det skulle jag inte våga riskera, men visst förstår jag att det är frestande att försöka om man tränat länge och kostat på sig en dyr marathonresa.

Och i New York och säkert andra storstäder också är det lite lurigt, man får ju lätt lite halsont bara av den dåliga luften. Det fick jag 2002 och var lite fundersam, men har man ingen feber så är det ingen fara, då är det bara luftföroreningar. Och knän och annat känner jag aldrig av - peppar, peppar!

Nä, jag har hittills aldrig ställt in en tävling jag varit anmäld till. Inte heller nånsin brutit. Jo, DNS, Dit Not Start, står det i protokollet från New York-maran 2001, men det var ju det där med katastrofen med World Trade Center som gjorde att vi backade ur så den räknar jag inte. DNF, Did Not Finish, står det inte heller i något protokoll än så länge. Allt det där beror mycket på att jag förbereder mig bra men mycket på tur också. Nu hoppas jag att turen håller i sig över det här året också.

Spännande TV

London Marathon har jag aldrig sprungit och det blir väl heller aldrig av men däremot skulle det var kul att stå där i publiken.

Jag förstår om folk tycker man är prillig om man sitter klistrad vid TV:n och kollar en drygt 2 timmar lång löptävling, men det är för mig bland de bästa man kan se på TV. Spännande att se vem som orkar hålla ut längst och när börjar spurten? Och sen är det alltid så fina bilder också, helikopterbilder över vackra städer. Stockholm Marathon är ju spektakulärt vackert med sol och vatten, bara det att vi svenskar är ju så vana med Stockholm att vi inte riktigt kan ta till sig hur vackert det är där.

Och London i går var så fint det också. Det var länge sen vi var där, men nästa år står jag i publiken, jag ska höra med Margareta om hon har tid att hänga med. April 2015 i strålande väder.    

Dramatik var det gott om när folk ryckte och andra tröttnade och det mest dramatiska var när en av favoriterna, OS-mästarinnan, Tiki Gelana, blev påkörd av en rullstol. Men det var värdiga segrare ändå, både i dam och herrklassen.

Kom att tänka på Paris Marathon när Margareta och tjejerna (Annika o Elisabeth) härom året var en helg i Paris utan att ens märka att det pågick ett marathon där. Ja, dom var väl mest på Galeries Layette kan jag tro. Inget sinne för kultur...  
    
#blogg100 nr 45

Spirit of the Marathon

Idag är det en ovanlig premiär på en ovanligt intressant film. Jag skulle så gärna vilja se den men samtidigt som det är premiär är det också sista gången den visas!

Den visas på drygt 600 biografer runt om i USA som en engångsvisning! Hur mycket jag än läst div. artiklar nu ett par dar förstår jag inte vitsen med det, men det kanske visar sig. Kommer filmen till Europa senare? Det måste den väl på något sätt men kanske inte på vanliga biografer. På DVD? Eller på biografer som Elektra i Västerås?

Spirit of the Marathon II handlar om sju marathonlöpare som springer en mara i Rom och är väl mest intressant för maratonlöpare, men jag är säker att vem som helst kan se en sån här film. Utan att veta några detaljer är lätt att förstå att filmen är större än så. Den handlar naturligtvis också om stora saker som mål i livet, att övervinna svårigheter och sånt. Bara att se trailern gjorde att jag satte upp några nya mål förutom de som jag redan skrivit på joggingbloggen. Det skulle varit fint att se filmen idag i en fullsatt biograf tillsammans med Marathonvänner, det är bara vi som riktigt förstår.    

When you cross the finish line, it will change your life forever

Mina marathontider

Den här bloggen består av funderingar från en gammal gubbes horisont och är bland annat tänkt att skildra hur det fungerar när åren går allt fortare. Ibland övertydligt och ibland försåtligt mellan raderna brukar jag få in lite berättelser om hur så mycket förändras när man blir äldre. Men svansen är fortfarande på land (man måste vara lite skärpt för att förstå det uttrycket!) så det är som Malmsjö säger: Vår bästa tid är nu!

Starten på en mara är speciell

Men så är det det där med tiderna på marathon, där gäller inte Malmsjös sångtext om "vår bästa tid". För mina Blogg100-vänner i 30-40-årsåldern kan det vara av intresse att se hur marathontiderna kan förväntas utvecklas, så det här är på Jante-sätt speciellt riktat till er. Sämre tider väntar! Så här har det varit för mig:

På min första mara 1998 vid 54 år var jag för försiktig, min enda mara där jag sprungit andra halvan snabbare än den första. Så 1999 gick jag ut lite hårdare, mitt (hittills..) bästa resultat, 3.59.57 = en genomsnittsfart på 5 min och 40 sek/ km. Sen har tiderna oftast bara blivit längre och kilometertiderna sämre, spelar ingen roll hur mycket man tränar. Nu vid 68 år har dom hamnat på 7 min och 5 sek/km = 4.59.08 på senaste maran 2012. Det kommer jag inte att klara i år, blir nog som bäst 7.30/km = 5.15 eller så som sluttid. Som bäst.

Jubileumsmaran 2012

Lite ointressant sifferexercis, men poängen är att det bara går allt långsammare, så ev. yngre som ser det här, gläds åt era tider men här ser ni vart ni är på väg! Min bästa fart på en mara har ökat från 5.40/km till 7.05 och är på väg uppåt .... Men gränsen i Stockholm ligger uppåt 9 min/km så är det bara så att jag vill skulle jag kunna hålla på ett tag till.

På förmiddagen idag såg jag London Marathon. För att slå världsrekord måste man hålla 2.55/km sa dom och prissumman var rätt ansenlig så möjligen att jag ökar på träningsmängden av ekonomiska skäl.
 

Det är fint att jogga

Jag har varit lite väl lat i sommar, knappt sprungit alls sen Stockholmsmaran i maj. Men nu ska jag vara igång igen.

Och direkt på absolut första steget på dagens joggingtur kände jag hur fint det är att jogga - det här kommer jag aldrig att lägga av med. Så nu får jag göra en ny joggingplanering. Jag tycker om att ha några tävlingar inplanerade, då är det lättare att ta sig ut den där gången man inte känner sig så sugen.

En mara i höst? Medoc i Bordeaux hade varit kul, men det är fullt. Berlin? Växjö? New York är fullt flera år framåt. Venedig vore häftigt. Eller Lissabon? So many races - so little time.

Stockholm Marathon 2010 blir det väl. Och "2nd Annual Yours Truly Run 50 km at Stentorpet february 2010" ser jag fram mot. Premiärloppet var det värsta jag någonsin varit med om - 5 mil i nysnö varav 15 km i ett smalt hjulspår med knädjup snö runt omkring. Dom som sprang i Canada hade det kallare, han i Tyskland hade regn hela dan och han i Thailand hade sommarvärme. Men han i Stentorpet, Sala hade säkert jobbigast. Blir det lika vidrigt nästa år? Det får bli som det blir - jag längtar redan!

En ofta förbisedd detalj

Så här års är det flesta av oss motionstävlingsjoggare rätt bra förberedda.

Vi har sprungit hela vintern i regn, snö och snålblåst, och sen har vi fått glädjas åt de första vårvarma joggingrundorna i kortbyxor. Långrundor och backträning. Så nu är vi förberedda.

Men en sak brukar vi glömma. Jag har tagit upp det i mina grupper på Facebook och på andra sätt så det känns angeläget att nämna det här också: målgångsgesten.

Dom sista veckorna innan sommarens tävlingar finslipar jag på min, jag lutar åt Anja Pärsons Sälen som är lite tuff på en löparbana men kan funka.

Eller kanske den omvända Sälen från Chicago Marathon- det ligger mycket träning bakom en sån målgångsgest.

Joggingsäsongen närmar sig

Det flesta joggare dammar av skorna i april/maj, men vi andra kör året runt.

Det syns redan nu att fler är ute och rör på sig, och i snöoväder och kyla är det inte riktig lika inspirerande får jag erkänna. Men nu blir det lättare.

Jag ligger lite sämre till i statistiken i år än tidigare år, och nu är det bara två månader kvar till Stockholm Marathon så nu får jag inte slarva mer. Jag ska upp i 60 km den här veckan.

Rankinglistan på jogg.se är till bra hjälp. Lite larvigt kanske, men det är fint att ligga bra till där. Just nu ligger jag 10:a bland alla 60-70-talister, och det finns några riktiga långtradare bland dom som springer 30-50 mil i månaden, jag kommer sällan över 20.

Men det är rätt OK för enda 40-talisten på jogg.se här i stan. Stockholm och Sala Silver Marathon blir det i år.

Men en gång till ska jag springa över Verrazanobron i New York.

Minnet trubbas av

Närminnet är väl det som tydligast blir sämre med åren.

Jag sprang Yours Truly-loppet häromdan, 50 km, och jag hade tänkt att det skulle vara en engångsgrej.

Men det har jag redan glömt så jag kommer nog att stå på startlinjen nästa år också. Jag har just tittat i årets resultatlista, och det roliga är att läsa alla rapporter. Tveklöst hade jag ett av de allra tuffaste loppen, 16 km hade inte plogats på hela vintern. Det blev 7.44 i snömodden.

Löpare från hela världen är med och några i USA och Canada hade det lite kallt (men inte mer än 10-12 minus) och en i Tyskland fick avbryta ett tag för att det regnade så mycket, men jag ser ingen rapport om så mycket snö som jag hade i Stentorpet, Sala. Och en sprang i Thailand, också snöfritt.

170 löpare sprang 5-milaren (jag som ålderman blev 159:a) och drygt 300 sprang en kortare sträcka. Jag ska välja ut en sträcka som plogas nästa år, sen skickar jag ut inbjudningarna till The 2nd annual Yours Truly Run at Stentorpet, Sala 2010 så får jag se om det blir nån succe.

Jag är Ultra Marathon-löpare

Dvs jag har sprungit lopp längre än ett marathon. 50 km blev det.

Men det var tungt, mesta delen var det 5-6 cm nysnö, men på många bitar var det snarare 10-15, och värsta biten genom skogen ännu mer. Så det var tungt! Det här loppet borde snarare räknas som 60 km.


Men ingen blir profet i sin egen hemstad, så mina närmaste är inte så imponerade, tycker snarast är det verkar klent beställt mellan öronen.

Må vara hur som helst med det, men jag känner mig nöjd och vill hädanefter tituleras Ultramarathonlöpare. Och spurten är jag extra nöjd med, folk i stugorna trodde visst det var blixten som slog ner medan någon gissade på en Kenyan. Undra på att jag är nöjd.


.

Bågen är spänd

Det finns ett ordspråk: Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Och nu är bågen spänd: Jag ska springa längre än jag nånsin gjort, rekordet hittills är en mara, 42 km. Nu ska det bli 50 km.

Mitt i vinten. Någon minusgrad är OK men 3-4 cm nysnö var väl onödigt. Och en bra bit på rundan är oplogad, där får jag springa i ett hjulspår. Där är det nog bättre att gå.

Det är en tävling, Yours Truly 50 km, som man kan springa var som helst i världen och sen rapportera in till arrangören, och nog har dom skönare dom som springer i Florida, men jag har tänkt på det här så länge så nog spänner jag bågen och kommer till start.

Det är bättre att få ett DNF i resultatlistan (Did Not Finish) än ett DNS (Did Not Start)

Vilken sporthelg

En så här fin vinterhelg har vi väl aldrig haft tidigare här på Stentorpet.

Vi har promenerat, skidat och sprungit. Skidspåren på sjön var bästa tänkbara.

Och nu har jag sprungit och testat banan som jag ska ta nästa helg. Första varvet är förlängt till 13,1 km sen är varv 2, 3 och 4 12,3 km. Då får jag ihop 50,0 km.

Jag hade hoppas på runt sex timmar, men det är så svårsprunget med osandad snö och bitvis fick jag balansera i ett hjulspår så det blir nog snarare sju. Om jag nu klarar det över huvud taget.

Och sånt här gör man frivilligt.