Tack för besöket men jag har flyttat till mitt70tal.blogspot.se

Tack för besöket men jag har flyttat till mitt70tal.blogspot.se

      som du också når på orjanwidmark.se

En månad kvar till slutmålet

Verrazano Narrow Bridge.
I högtalarna sjunger Frank Sinatra
New York New York

Jag har fått ihop drygt 30 mil under de tre senaste månaderna, helt OK. Inför Stockholm hann jag med drygt 40, men det här är helt OK efter omständigheterna. Och 8-10 mil till blir det under oktober. Så TCS New York City Marathon har alla förutsättningar att gå bra.

Sen då? Ja jag har många gånger sagt och skrivit att långspurten i
slakmotan upp mot målet i Central Park 2014 sätter punkt för mitt marathon-springande, och det är mycket troligt att det blir så. Det är ett väldigt pysslande att få ihop alla träningsmil och man måste verkligen känna sig motiverad för att genomföra dom här satsningarna och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag kommer att känna mig i vinter när den här satsningen är avklarad.

Min Facebookvän Anders H. är visserligen fyra år äldre än jag och springer fortfarande sina maror. Han är uppe i en bra bit över 200 maror! Osvuret är väl bäst, men jag vet inte...?

Annars var rätt löpsteg temat för Vetenskapens värld i går kväll där man pratade om att springa ekonomiskt och jag undrar om inte min naturliga löpstil är rätt skonsam för mina knän och fötter. Jag lyfter inte fötterna så högt = ekonomiskt. Men då är det samtidigt större risk att stå på näsan = risk för vurpor. Jag vet inte vad som är bäst, men nu ändrar jag inget inför New York 2 november  alla fall.


Men det blir ändringar i mitt bloggande.

Omständigheter utanför min kontroll gör att alla mina redan nedstängda bloggar nu är överlämnade till slutförvaring hos Google. Jag vet inget om nedbrytningstider och sånt, men kanske dom är läsbara några år i alla fall. Startade 4 sept 2008 och har lagts ner ett antal gånger men återuppstått ur askan som Fågel Fenix, men när jag nu vandrar vidare gör jag det till nya jaktmarker och delvis nya spelregler.

I kväll har vi, Margareta och jag, releaseparty för min nya blogg, Mitt Ljuva Sjuttital som fr.o.m. i morgon kommer att hittas på adressen mitt70tal.blogspot.se.

Lite annorlunda inslag än tidigare kan det nog bli, men för att fira rejält har vi ikväll bokat ett gäng sångare till Västerås Konserthus. Kom gärna och titta!

Nu drar jag för sista gången ner rullgardinen för mina Utsikts-bloggar!  

Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.

Ett delikat startproblem på en mara

Varje dag en dag närmare start. Idag släpptes kartan över startområdet.

Ointressant karta, men jag ska studera den noga 

Det är ett gigantiskt fd militärområde precis vid Verrazano Narrows Bridge och kartan tar jag med till starten den här gången, förra gången hade jag noll koll. Jag höll mig då hela tiden i närheten av min fålla i den blå delen så att jag inte skulle missa starten och komma på efterkälken. Och så irrade jag mest runt för att hitta ett lämpligt ställe att "lufta mig" på var 10:e minut, men nu ser jag att det finns många toa-ställen.

Området är så stort och sist skröt dom med att dom hade en gigantisk ränna för oss killar i alla fall. Men hur jag än letade den gången lyckades jag inte hitta den och till Baja-Majorna i den blå delen var det kilometerlånga köer den gången. Jag höll mig genomgående till områdets enda buske, men den har nog vissnat sen dess.

Jag hade blå fålla 2002

Bortsett från det där uppenbara problemet är dom där timmarna innan start rent njutbara. I Stockholm har jag alltid försökt ha några extra timmar innan start för att bara känna in atmosfären och jag hoppas jag får god tid i New York också innan starten. Det är jättelång bussresa till starten via New Jersey så i år verkar det som vi i stället åker färjan från Manhattan till Staten Island, men det tar väl en himla lång tid det också. Och från färjeläget är det sen en bra bit ner till startområdet, risk för köer och trängsel när 40-50000 löpare på några morgontimmar ska komma på plats.Men det är bara att hänga på och ta rygg på andra svenskar och dricka lagom mycket vatten.

Och så får man hoppas på rätt startfålla över tvåvåningsbron. Bäst är orange, då får man utsikt över Manhattan, men blå är OK den också. Blå o orange får de övre vägbanorna men de gröna springer på den undre vägbanan och där kan man få en obehaglig dusch av de som inte hann fram i toakön!

40 days and counting...

    

Träningsblogg inför maran är fantastiskt

The Reservoir i Central Park. Hur pass vältränad var jag 2002? 

Hur var formen inför New York-maran 2002? Hade jag några problem och var det nåt som gick speciellt bra? Hann jag förbereda mig så mycket som jag behövde?

Nä, jag minns absolut inga detaljer. Mina gamla Excel-filer från träningen är sen länge borta. Jag har ju bytt dator flera gånger under, och under 12 år. Kanske jag kan hitta någon utskrift med statistik nere i källarförrådet men jag är så dålig att hålla ordning på gamla papper. Men bloggen sköter Google om att arkivera, det är ju fantastiskt!

Så när (om?) jag lyckats genomföra det här projektet har jag för tid och evighet möjlighet att gå tillbaka i ett online-arkiv och friska upp minnet, så de här dagboksnoteringarna om min form och mina förberedelser hoppas jag att jag kommer att ha glädje av långt framöver när min löparkarriär gått ner på halvfart och minnet börjar bli ännu sämre än vad det är nu.

Nu har det varit träningsfritt i en vecka sen den försmädliga fadäsen i Rocklundaspåret 16/9, Det börjar rycka i benen, men jag lugnar mig ett par dar. Ortopeden ska kolla handen i morgon (gipset är så tungt, kan jag få något lättare?) och i morgon blir jag också av med stygnen under näsan sen ska jag nog vara igång igen. Kanske en träningsfri vecka så här en dryg månad innan loppet tom är bra innan toppningen av formen sätter igång.

Men mycket annat ska förberedas också, nya kläder, aktiviteter i NY mm. Det var just nu den här tiden vi skulle börja detaljplanera allt. Med lite onödiga uppstartsproblem är vi igång nu. Dalai Lama är i stan just när vi är där, skulle vara kul att surra lite med honom. Och har han inte tid finns det mycket annat att kolla in.

Risk för vurpor under ett marathon?

Jag dök på nyllet häromdan och är temporärt försatt ur stridbart skick. Det måste väl nån gång hända och mina vänner som lider av träningsallergi fick väl lite råg i ryggen nu, men när jag tänker efter så har jag inte varit med om många vurpor under min träningskarriär.

Under träning har jag väl själv ramlat några gånger och någon gång även stukat foten, men på tävlingarna har det aldrig hänt mig själv några incidenter.

Värsta vurpan jag sett var just under New York City Marathon 2002. Loppet börjar med bron över till Brooklyn och krönet där är också loppets högsta punkt. Så just där, efter att ha sprungit bara någon kilometer är det frestande att släppa på lite extra nerför bron för att tjäna några sekunder.

Just där hade jag ett gäng italienare snett framför mig. Dom sprang och bar några flaggor eller banderoller minns jag och en av dom var storväxt och sprang med jättekliv nerför Verrazanobron. Då, just efter att ha passerat krönet, föll han, den storväxte italienaren. Rakt i backen och i den uppskruvade farten gled han en bra bit nästan ända ner till Brooklyn. Jag tänkte på honom under hela loppet och fortfarande efter snart 12 år kommer jag nu att tänka på den där vurpan.

Sen har det väl hänt annat också några gånger, småincidenter, men löpning är ju oftast i rätt måttlig fart. En vurpa som man kan skratta lite åt är den som segraren i Chicago 2006 gjorde. Han fick lite prispengar som plåster på såren.

        

Tocket elände, hur blir det med New York

"Det kunde varit värre" är visserligen en klen tröst jag får dra till med, men det här var ju rätt onödigt.

På tisdagens mellanlånga pass, 20 km var det tänkt att bli, kom jag efter 12-13 km till det där steniga partiet där jag alltid är lite extra försiktig men jag bara stöp rakt i backen utan att hinna vare sig blinka eller ta emot mig. Tänder intryckta och blodet rann.

Jag minns inte riktigt vad jag tänkte, men förstod förstås direkt att jag behövde hjälp hem och mobilen fungerade fast glaset var spräckt, fint med mobiler! Vi kom överens om ett bra ställe att mötas och med blodet rinnande fick jag jogga vidare ett par kilometer till mötesplatsen och skrämde slag på några andra joggare, men sen blev det direkt upp på akuten för en heldag där. Då börjar man mellan behandlingarna fundera - hur blir det med New York?

Men just då och ännu mindre nu efter ett par dar tänker jag att det är nog inget att oroa sig för, för det kunde varit värre. Några gipsade fingrar kan väl inte stoppa mig och en bruten näsa blir man väl inte så nedbruten av. Tänderna hinner kanske inte bli helt åtgärdade men McDonalds burgare är lättuggade och stygnen och blåtirorna i ansiktet hinner säker tonas ner. Och tur i oturen är benen intakta. Båda två.

Löparformen då? Ja, jag hade ju ändå inte tänkt på några rekord och ligger hyfsat till som det redan nu är. Nu blir det ledigt en vecka innan jag är på banan igen. Jag har åkt Vasaloppet med skoskav och blåsor i händerna och sprungit Stockholmsmaran magsjuk så blir det inte värre än så här ger jag inte upp!

Lite frestande att pynta det här inlägget med ett par häftiga Selfies....