Jag skulle just gå över till honom och fråga när han föll. Raklång på rygg mitt i gatan, bakhuvudet i asfalten. Där låg han helt borta med dimmig blick, stirrade utan fokus, men han andades i alla fall. Jag var framme hos honom på direkten.
Inom 10 sekunder var också minst 5 tjejer där, och från biblioteket kom folk ut med papper och vatten. Och handsprit. Han blödde rätt bra från bakhuvudet, och jag ringde SOS Alarm. Det är lite otäckt, inte sånt man är är med om så ofta. Men det var fint att se hur alla engagerade sig.
Polisen kom först. Och dom är ju med om så mycket, så dom har ett imponerande lugn. Och killen, 70-75?, började långsamt svara på tilltal. Visste vad han hette och kunde personnumret, men visste inte var han var.
När ambulansen kom strax efter, två rätt unga tjejer, tog dom över och lugnt och metodiskt tog dom hand om killen. Fixerade huvudet och sånt. Utan stress, men effektivt. Och pratade lugnt och skojade lite. Duktiga ambulanstjejer som med besvär fick in honom i ambulansen fast det var en stor och tung kille. Så nu ligger han på sjukhuset, hoppas han får ligga kvar ett tag och hämta krafter.
Är det inte ambulansfolk vi har störst förtroende för? Jag tror det, och dom här tjejerna var imponerande lugna. Men det är nog ett hårt jobb. Dom borde ha bättre betalt än diverse ohängda finansvalpar men det är ju en annan diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar