Man ber att få hälsa

Det är väl trevligt att hälsa på varandra. Det tycker jag i alla fall.

När jag är ute och springer försöker jag morsa på dom jag möter. Eller när jag möter någon på en promenad på landet. Men bra många, de flesta tror jag, stirrar bara ner i backen.

Det gjorde Rune igår också, min gamle kund från 60-talet. Vi var båda unga då och jag jobbade stenhårt för honom då och vi kom bra överens.

Men han kom upp sig, blev koncernchef, medan jag stretade på. Så korsades våra vägar igen på 80-talet när jag gjorde ett jobb åt hans koncern, och jodå, han hälsade men bara högdraget och avmätt. Och att surra några ord om gamla tider var det inte tal om.

Så sågs vi igen på en kongress för 10 år sen där vi satt några bänkar från varandra. Det syns ju så väl när nån inte ville hälsa, och nu ville han inte det.

Så mötte jag honom igår igen och det syntes så väl då också. Huvudet ner i backen. Jag tror inte han är koncernchef längre, kanske något ännu finare, och är han för fin för att säga ett Hej till mig så inte gör det mig nåt, men lite pinsamt är det. För fd koncernchefen alltså.