En fotofundering

Stor dramatik anno 1954

En bra sak med att skaffa barn är att man då börjar fotografera, det tänkte jag på på dagens joggingrunda.

Från hela min uppväxt har jag bara en handfull, oftast överexponerade, bilder. Från skoltiden ingenting utom ett 10-tal bilder som min fotointresserade magister Sandahl tog i 3-4 klass. Tex jag som Pål i en tidig karaktärsroll där jag spelar ut dramatiskt mot Britt-Marie. Min skådespelarbana peakade just den dagen, kul att jag har den på bild.

Min första kamera

Några enstaka bilder har jag sen från 50-60-talet. Men som tur är kom så Kodak Instamatic, så Margareta och jag har i alla fall har lite bleknade bilder från vår första tid tillsammans, men det var 1970 började jag plåta. Barn! Med en Yashica 35, Nattkameran. Man gjorde hur mycket reklam som helst för den och det gick jag på förstås. Sen har jag haft massor av kameror men aldrig riktigt lärt mig att fota, det har mest blivit semesterbilder, bilder från födelsedagskalas och så barn förstås. Jag skulle ha tagit mycket mer vardagsbilder.    
               
Det är många bilder jag saknar. Av 15 års calling på ett otal Square Dance-kvällar har jag t.ex. bara kvar en enda suddig bild! Några gruppbilder från några fester hittar jag men att jag la ner så otroligt mycket tid och möda på den där hobbyn framgår verkligen inte av vårt bildarkiv, jag körde ju 3-4 kurser i veckan under flera år! Och min jogging nu med över tjugo marathon är nästan lika klent dokumenterat det, men där har Margareta fått ett specialuppdrag att ta vara på 2014, det kan ju mycket väl bli min finalrunda i joggingspåret.

Med allt digitalfotande nu blir varenda unge väldokumenterad med tusentals bilder bokstavligt talat första andetaget i livet, men jag undrar om det inte är same, same fortfarande att man saknar bilder från intressanta händelser. Och hur sköter folk sina svällande bildarkiv? Det var dagens joggingfundering.