Avskaffad kalender återuppstånden

Nu i år, i mitt 70:ende levnadsår, har jag så till sist bestämt mig för att göra det lite lättare för mig, en sak mindre att hålla rätt på.

Hur många gånger har jag inte kollat mina fyra saker jag ska ha med "when I'm leaving the building": Nycklar, mobil och fickkalendern och plånboken. Och så har jag fått springa runt i lägenheten hur länge som helst och leta. Men nu är det enklare, i år köpte jag som ett experiment ingen fickkalender.

Jag har förstås hur länge som helst haft kalender i datorn, gruppkalendrar på jobbet, Time Manager etc, men den där fickkalendern har alltid hängt med. I lådan med smått och gott hemma i garderoben ligger en bunt fickkalendrar från tidernas begynnelse som jag bläddrade i i höstas, och bortsett från nån enstaka grej var det mest trams. Nåt möte med Pelle, en kursdag i Stockholm och sånt. Jag skriver nog inga memoarer och det jag hittade i mina kalendrar var rätt ointressanta saker så i år kör jag bara med kalendern i mobilen. Och så har vi julklappskalendern med Nelly och Selma där Margareta gör sina noteringar, den fungerar som vår gruppkalender.

Behöver man ens nån kalender då som panschis? Jomenvisst! Det är ju ett känt talesätt från alla när man slutar jobba att man inte förstår hur man hade tid att jobba en gång i tiden! Och när jag nu fingrar på mobilen ser jag att den mest populära betalappen för min mobil är en kalender med samma design som den vanliga, enkla fickkalendern. Fint! Jag har gjort rätt! Jag köpte den direkt, 15.90 och räcker till 2016. Så nu är min för år 2014 avskaffade fickkalender återuppstånden med samma utseende men i ny tappning och aldrig mer behöver jag springa och leta efter den! Teknikens under!

#blogg100öw nr 32 - 68 to go

Tvätt, tvätt, tvätt

En veckas träning

En av joggingens avigsidor är det här tvättberget som byggs upp vareviga vecka. Tur att vi har gott om tvättider i tvättstugan.

Så här års behöver jag tre, ibland fyra, lager på överkroppen och två lager på underkroppen. Plus kallingar förstås. Sen med minst tre joggingturer i veckan är det bara att multiplicera och räkna ut hur många kubikmeter det blir. Och några pass på Actic bidrar också.

De yttersta lagren tvättar jag normalt inte varje gång, dom kan få hänga med på två och ibland tre rundor innan det blir tvättmaskinen men ändå blir det alltså så här. Snacka om att man väntar på värmen så att det räcker med kortbrallor och en T-shirt! I senaste tvätten var nog 90% av tvätten mina träningskläder.

En kär gammal vän

Min mössa är värd ett eget kapitel. Den fick jag av Margareta efter mitt första Lidingölopp 1998! Och hänger fortfarande med! Den tvättar jag visserligen inte heller varje gång, men den börjar allt bli rätt sladdrig nu men under femton vintrar är den säkert tvättad över 200 gånger i alla fall! Den borde jag lägga till mina värdesaker, den har ju följt mig som en kär kamrat genom min löparkarriär och ska få hänga med to the bitter end.

Och nu har jag just avverkat en löparmil igen och tvättkorgen har börjat fyllas på igen. Ett evigt kretslopp.

Mina egen blogg100-räkning kallas nu #blogg100öw för att inte störa den officiella räkningen mer än jag redan gjort. Så kommer jag att ha två räknare fr.o.m. 1:a mars. Bsdv.

#blogg100öw nr 31 - 69 to go
      

Beroende av Sociala Medier?

Hur många ställer upp i år?

Nu är det klart, 1:a mars drar #Blogg100 igång igen och jag har anmält mig och min blogg. Beräknad målgång efter att ha bloggat i 100 dagar i sträck blir 7-8 juni så där. Men det passade mig så dåligt så jag har redan börjat och kommer att göra mina 100 dagar i ett eget race med målgång i början av maj och kanske blir jag en dropout i det officiella racet då, jag får se hur motivationen är vid min privata målgång om jag fortsätter till det officiella slutet.

Med så här många blogginlägg är det förstås mest trams, men det här inlägget är lite halvseriöst. Man läser ibland om "beroende" av Sociala Medier. Vi 5-600 bloggare(?) som nu kommer att göra våra dagliga blogginlägg, har vi utvecklat ett beroende? Tycker inte jag, men vi blir väl stressade på kvällskvisten när vi kommer på att vi glömt skriva nåt en dag. Men då tar vi till livlinan fem i tolv med att bara publicera ett Youtube-klipp, det är godkänt som ett Blogg100-inlägg.  Men nej, inget beroende, det kan jag inte tycka.

Några appar på min mobil. Den blå raden körs mest.

Mobilen då? Vi fingrar på den 150 gånger om dan sägs det, och jag ligger nog däromkring jag också. Men då "min lille vän" var på sjukan, dvs då min Nokia 920 var på reparation i flera veckor, saknade jag den visserligen när jag inte kunde hålla mig så uppdaterad, men livet gick vidare ändå. Det är ju så här det är nuförti'n, no big deal. Allt mellan varven kollar jag senaste nytt och betar av mina SM-appar, FB - Instagram i två varianter och Twitter. Ibland också G+. Tar inte många minuter/sekunder att kolla igenom, men beroende? Jag har idag haft en liten konversation med Lasse i Luxemburg, sagt Hej till Åke, frågat Anne en sak och fått några Gilla på mitt sug efter semlor plus lite till. Kul men knappast beroende? Ja, det där med semlor möjligen.

Twitter kör jag minst, men vid TV:n kan det var kul att kommentera programmet man just nu tittar på, och med rätt hashtag hamnar ju min tweet rakt in i programstudion. Inte skulle jag för mitt liv komma på tanken att ringa till studion och säga vad jag tycker, men en tweet slänger jag gärna iväg. Vilka möjligheter! Men beroende? Nix pix!

Det här var en liten statusuppdatering inför fortsättningen av mitt bloggeri vare sig jag bara håller på tills min privata går i mål eller håller ut tills den officiella #blogg100 också gör det. Så får jag säga't själv: Gubben Widmark tar gärna för sig av en del moderna möjligheter, men han behöver nog inte gå på avvänjning som beroende av SM. Tycker han själv i alla fall.

#blogg100 nr 30 - 70 to go

Vad heter det under "Budget"

Kanonljud. Rekommenderas!

Frågan blev aktuell när jag läste dagens VLT. Man testade hörlurar och klassade dom i tre grupper. Budget, mellan och lyx.

Själv köpte jag för någon månad sen nya hörlurar till mobilen på Clas Ohlson. "Inget billigt skit" tänkte jag och ratade 69-kronorslurarna. Ja, även 99-kronorslurarna såg lite taffliga ut tyckte jag så jag kostade på mig ett par 149-kronors. Riktigt bra lurar som jag är så nöjd med. Jag har haft dom på joggingrundan och sprungit i takt med Frank Sinatra och några andra favoriter, fungerar fin-fint. Kanonljud, i alla fall det öra där jag hör nånting överhuvud taget.

Jag brukar sitta i nattmörkret och njuta av mina Spotify-favoriter i mobilen när Margareta lagt sig tidigt så att jag inte kan lyssna i stereon, men nu blev jag tveksam - finns det alltså bättre lurar än mina 149-kronors? Det kan väl inte vara möjligt?

För i dagens test av lurar läser jag att budget innebär 4-500 kronor, mellanklassen ligger på 16-1800 och lyx 3500. Vad är nu detta? Det står inget om 149 kronor! När gick tåget så att jag blev så här frånåkt? Har jag köpt pensionärslurar, eller...?

Eftersom ljudet är så bra (och det är väl det viktigaste?) så får mina 149-kronors hänga med ett tag, men blir jag mobbad pga mina lurar så får jag väl tänka om och bli lite trendigare. Man vill ju hänga med och vara "inne"! Ett par knallgula lurar som matchar min knallgula Nokia 920 är jag lite sugen på. Jag ska lägga upp en sparplan.

#blogg100 nr 29 - 71 to go

Vad kommer man att minnas från Sotji?

Hockeyfinalen tände aldrig till riktigt tyckte jag, det kändes som förlorat redan från början för vår del. Det här blev ingen match man kommer att komma ihåg så länge. Mer än kanske för det där med dopingavstängningen av Bäckström.

Och förresten med mitt minne skulle jag väl inte lägga så mycket på minnet även om det gått bättre för Sverige. Från första OS-guldet (1994) minns jag bara straffslagningen och Foppas mål som jag då trodde han missade minns jag, man såg ju aldrig pucken gå in i mål i TV-sändningen. Från andra OS-guldet (2006) minns jag bara Lidströms kanon när han dundrar in segermålet mot Finland. Så är det med minnet när man närmar sig 70.

Lilla Määttä var en stor idol då

Däremot minns jag VM-57 i Moskva bättre. Sverige behövde oavgjort mot Sovjet. Määttä gjorde 4-4 och jag satt klistrad vid radion och svettades. 10 sekunder kvar och Sverige byter kedja, Hyland räknar ner och matchen är slut. Sporten man såg som grabb glömmer man aldrig, speciellt vi som är kalenderbitare glömmer aldrig. Speciellt mellan 12 och 15 år verkar allt ha fastnat i hjärnan.

Från OS i Sotji hoppas jag att jag kommer att komma ihåg stafettgulden i alla fall, men ibland är det förluster som fastnar i minnet. Att VSK en höstdag -55 fick spö av Sylve Bengtsons Halmstad med 9-0 är inbränt i minnet, likaså publikrekordmatchen -55 där VSK fick spö mot Sandvikens IF (1-3) där Kurt Cahlman lite fegt flera gånger sparkade ut bollen till inkast, sånt där onödigt minns man.

Men så klart kommer jag att minnas Uppdrag Granskning-programmen om Sotji också och kanske att det var det bästa vinter-OS nånsin för Sverige.

#blogg100 nr 28 - 72 to go

Vad är kultur?

En av mina mest aktiva FB-vänner tipsar nu varje lördag om lämpliga TV-program i stället för "okulturen" som han säger på Svt, Melodifestivalen.

Bäst i går, men smaken är ju delad.... 

Nu har vi ganska lika musiksmak och vi har rätt lika åsikter på många andra områden har jag förstått, men just det där med "okultur" håller jag inte med honom om. Det är inte så viktigt, men nån gång ska jag bemöta honom, men jag lugnar mig ett tag. Nej, "finkultur" är väl knappast Melodifestivalen, men å andra sidan är ju allt kultur säger man ibland. Många av min FB-väns vänner håller med honom och det var ett bra program han tipsade om i kväll, en jazzkonsert i Minnenas Television och den ska jag kolla asap i Öppet Arkiv. Men Melodifestivalen ser jag bara som lite harmlös underhållning, och idag röstade jag för första gången på ett bidrag. Två gånger tom á 9.60 så att några kronor gick till Radiohjälpen, och på så sätt skickade jag också Alcazar till finalen.

Så är vi är språkpoliser båda två och häromdan var han "sjukt irriterad" på det här med att allt är "helt sjukt" och några andra modeuttryck. "Oh my god, shit" osv. jag kan bara hålla med, men så har det väl alltid varit, ungdomar lägger sig till med en jargong. Och alla hans FB-vänner håller med har har egna exempel, men jag har legat lågt än så länge. Jag har några andra saker jag irriterar mig på, jag tar dom i stället nån gång när det passar.

Sune Mangs var bra i Svansjön

Men för ett par veckor sen opponerade jag mig. Han tipsade om ett Youtube-klipp där en kinesisk tjej dansade Svansjön otroligt graciöst, men det var alltför perfekt. Hon hade nog drillats sen barnsben och verkade uppfödd på utspätt vatten, så då fick jag säga ifrån och vi blev båda överens att Svansjön med Sune Mangs och Lena Hansson en gång var lite mänskligare. Och nästan "finkultur".

#blogg100 nr 27 - 73 to go    

  

Det blev många mackor igår

Det är likadant varje gång jag ser på spännande idrott. Så fort det börjar dra ihop sig och bli så där nervöst så kommer hungern.

Jag hade egentligen bara tänkt se början och sen sista perioden av matchen Sverige - Finland, men så blev jag kvar vid TV:n och följde hela den spännande matchen. Jag kom mig inte för att ta promenaden, och istället for jag som en tätting mellan köket och TV-fåtöljen. 

Svårt att motstå

När Finland tog ledningen tog jag den första mackan. Sen kom det några utvisningar för Sverige och då fick jag trösta mig med ett par äpplen. Kvitteringen klarade jag men sen när Sverige tog ledningen blev det allt en macka till. Med rejält med ost. Andra lugnar väl nerverna med en back öl eller så, så några mackor och lite frukt är väl egentligen rätt harmlöst, men det funkar ju så att när man väl kommit igång med det här småätandet så är det som om spärrarna släpper. Så jag norpade en hel del karameller också ur karamellpåsen utan att jag ens tänkte på't. 

Det var en spännande match med ett lyckligt slut, och många spännande finaler är kvar. Långloppen på skidor, och hockeyfinalen framför allt så det kommer allt att bli en hel del ytterligare smörgåsätande, men det tar jag igen efter OS.

  

Spännande idrott borde sändas på mina fastedagar då jag slår av de värsta hungerkänslorna. För idag har jag med råge tagit igen de kalorier jag avstod från i torsdags.

#blogg100 nr 26 - 74 to go           

Träning kräver motivation

Nästan alla, tror jag, inser att det är bra att röra på sig. Men många har svårt att motivera sig? Som en spin off efter inlägget igår kom jag att tänka på motivation.

Det viktigaste vare sig man anstränger sig fysiskt eller aktiverar sig på annat sätt är förstås att det ska vara roligt. Jag tror inte jag från allra första början tyckte det var speciellt kul att träna och jag kanske inte hade kommit igång så bra om det inte hade varit så mycket snack om träning på jobbet då för 15-20 år sen. Vi hade en hälsodrive och vi var några stycken som kom igång bra, motiverade varandra och tränade tillsammans. Vi träffades på gymmet och vi sprang tillsammans på lunchen eller efter jobbet, vilken fin sporre! Tack mina gamla arbetskamrater! Jag var nästan 55 och dom andra 20 år yngre. Men nu är jag alltid ensam i joggingspåret, då kan det vara lite tufft för motivationen. Idag hade jag tänkt mig en eftermiddagsrunda, men när jag tittar ut från balkongen sviker motivationen. Jag tar en promenad ner till stan i stället. 

Men jag har redan avverkat ett träningspass idag, cirkelträningen på Actic, enda träningen jag har sällskap, Margareta och jag går tillsammans och sporrar varandra på fredagarna. Men joggingen får jag köra ensam om jag inte kan lura ut Margareta på skogsvägarna i Salaskogen framåt våren. Det går nog.  

#blogg nr 25, extranummer - fortfarande 75 to go   

Ett hopplöst yrke

Jag har lite dåligt samvete ibland för vår brevbärare. Han hälsar så trevligt och säger ibland några ord fast jag bidragit till att nästan göra honom arbetslös.

Ett omslag med ett enda reklamblad i var dagens skörd!

Men som en generös gest till honom har jag ingen skylt som säger "Ingen reklam tack" på ytterdörren så den får han jobba med i alla fall, men reklamen är snart det enda jag får i brevlådan, så det har blivit. Från ett bra jobb en gång i tiden till att bli reklamutdelare. Pappa Sven började sitt yrkesliv på 30-talet med att dela ut post, det var nog ett attraktivt jobb då. Och jag har sommarjobbat flera år som postis i min ungdom. Motion fick man och ganska bra betalt var det för en ung snorvalp. Och vi slapp att dela ut reklam. Gruppkorsband  hade vi ibland som lite liknade reklamen, men inte på långa vägar i den omfattning som nu. Hur kan det funka att både Bring och posten kommer i trappen varje dag?

Alla mina räkningar kommer direkt till datorn och jag har aktiverat två elektroniska brevlådor, både Brevo (där jag just idag fick min första elektroniska post från försäkringsbolaget) och Min Myndighetspost där t.ex. skattepapper kommer. Bekvämt och snabbt men lite dåligt samvete har jag allt när jag ser brevbäraren. Reklam och så några tidningar vi prenumererar på, det är allt han får lämna i vår brevlåda. Förlåt brevbärarn, men det är inte jag som har hittat på det här!

#blogg100 nr 25 - 75 to go

En fjärdedel av årets #blogg100-utmaning är klar men det går dåligt med måluppfyllelsen. Är jag snäll kan jag räkna aktuellt resultat till 0,2, jag ska upp till minst 4. Den här kommentaren är ointressant för ev. läsare, det är enbart en intern kommentar för bloggredaktionen.

Så var det klart då!

Banne mig, min långtidsplan kommer att gå i lås! Det är runt 12 år sen jag satte upp den här planen. 12 år och nu har jag skickat in anmälningen!

Så mycket hade kunnat gå fel på den här tiden, skulle kroppen hålla ända in i 70-årsåldern? Skulle motivationen hålla i sig? Skulle vi ha råd? Jag ropar inte "hej" förrän hela operationen är genomförd men nu har jag skickat in min anmälan till Springtime, researrangören som ordnar resan till TCS New York City Marathon söndagen den 2:a november 2014.

Högerhanden trycker distinkt på Enter

Det här är ingen vanlig semesterresa. Vi kanske i vår livstid kommer att komma till mer exotiska platser än New York en vecka i november, men inte mycket kommer någonsin att matcha min vecka i november 2002 och nu reprisen i november 2014.

Jag brukar ofta ta Jan Malmsjö som exempel. Han har hur ofta som helst framhållit sina två marathonlopp i New York som de två saker som han är mest stolt över i sin karriär! Filmer, teater, musikaler, TV-program etc etc. Och så framhåller han sina två NY-maror som höjdpunkterna!

Nu har jag tryckt på "Enter" och skickat in mina papper. Det var så högtidligt för mig att Margareta fick lov att ta en bild på själva entertryckningen och jag var även tvungen att ägna den lyckliga tilldragelsen ett blogginlägg.

I startfållan sjunger alltid Frank Sinatra och alla 40.000 löparna "New York, New York". 254 dagar kvar - håller min gamla kropp? 

#blogg nr 24 - 76 to go        

Min bästa tid är nu

Claes Janson:  "Har du kvar din röda cykel..."

Det är mycket som är positivt med att vara pensionär om man struntar i att gräva ner sig om sänkta pensioner, pensionärsskatt, sämre minne och slappare muskler etc. En del saker kan man påverka politiskt, annat är bara att acceptera och vara glad ändå och ta vara på den tid man har.

En positiv sak är definitivt alla aktiviteter på dagtid man kan vara med på. Tex seniorträning, föredrag på bibblan och pensionärsuniversitetet, eftermiddagsbio eller som igår en eftermiddagskonsert på Konserthuset med Jazzens Vänner. I går var Claes Janson där och sjöng med Classic Jazz Band.

Han skrev massor av fin musik

Just det där med jazz på dagtid verkar inte vara så vanligt, Claes Janson hade aldrig varit med om det tidigare sa han. Det är nog hr ordförande i Jazzens Vänner, Claes Tillander, som är lite påhittig. Även om jazzmusiker ofta är rätt unga så är vi som lyssnar ofta lite äldre, så de här tillställningarna som Jazzens Vänner kör med är populära och välbesökta. Mest äldre förstås och med ett program med vår musik var alla jag pratade med nöjda med eftermiddan.

Här körde dom klassisk jazzmusik som lite Dixie, Cole Porter och Nat "King" Cole etc. Och vem kan motstå Charlie Chaplins "Smile".

Och så råkar jag se att Claes Tillander är igång med ett eftermiddagsföredrag om jazzen i Västerås på Pensionärsuniversitetet 31 mars, jag noterar det direkt i min kalender! Och några andra gobitar hade PU också i föreläsningsprogrammet. Klimatet, säkerhetspolitik, satellitnavigering sånt intressant har dom på programmet för våren. Mats Svegfors och Claes Bertil Ytterberg m.fl.

#blogg nr 23 - 77 to go

Vasaloppsåkarna har det bra förspänt i år

En skidåkare försvinner precis i kurvan

Jag tänkte ta ett par varv i Rocklundaspåret idag, barmark trodde jag. Men spåret var stängt för joggare.

Ideella krafter i IFK Västerås skidsektion (antar jag) har gjort ett kanonjobb med ett riktigt bra skidspår. Fastän det är en sån mild barmarksvinter i år låg det ett riktigt fint skidspår där. Hur långt vet jag inte, kanske bara 1,5 km-rundan, men det här är ju riktigt OK att träna på inför Vasaloppet. Ett sånt skulle jag haft inför min premiär i Vasaloppet för 14 år sen.

För mitt första Vasalopp var också en barmarksvinter. Inget spår alls på Rocklunda, men i Hallstahammar fanns ett spår som närmast var en skridskobana. Där på den isen fick jag ihop ett par träningsmil och så körde jag 20-25 varv ett par gånger på en 1km-bana i Avesta. Det var ju alldeles för lite för att Vasaloppet skulle kännas bekvämt. Årets Vasaloppsåkare har två veckor kvar att träna, det borde vara tjyvtjockt i Rocklundaspåret en sån här fin dag, men dom kanske redan är fulltränade. Kanske IFK har sett till att det varit fina spår hela vintern? 40-50 mil i benen borde man nog ha men jag fick bara ihop 7-8 mil inför premiärvasan.

Barmarkslöpning

Den största föreningen på Vasaloppet är alltid en Göteborgsförening, men dom kan ju inte fått många mil på snö i årets träning,  Dom får nöja sig med jogging och rullskidor om dom nu inte har en lika bra skidsektion som den i IFK Västerås.
       
Jag tog en joggingtur utåt Skultuna i stället idag. Ändlösa raksträckor i stället för Rocklundaskogen.

#blogg nr 22 - 78 to go

5:2 blir nog 6:1 nu

Vikten är oviktig i vårt 5:2-ande brukar vi säga, lägger ingen vikt vid vikten. Men ändå mäter vi vikten varje dag, och idag hade jag all-time-low på min måndagsvikt. Michael Mosley och Vetenskapens Värld rörde verkligen till det för oss i våras och fick oss att så snabbt hoppa på tåget och ändra matvanorna, det lät så riktigt i det programmet, men vi väntar fortfarande på mer forskarrapporter. 

Kerstin Brismar 5:2-ar hon också

Att man inte går ner 15 kilo på tre veckor och sånt man läser om på löpsedlar är ju självklart, det är det väl ingen som tror heller, men det ska bli kul förstå lite mer vad det har för effekt, gärna positiv, på oss som 5:2-ar. IGF-1 påverkas väldigt positivt sägs det, i alla fall på möss, men hur är det på människor? Och vad är IGF-1 egentligen? Kerstin Brismar på Karolinska har snart forskat ett halvår om 5:2, det ska bli spännande att höra vad som är bra och mindre bra när hon har nåt att berätta.

Här förstår man IGF-1 lite bättre

Det kan ju i alla fall knappast vara skadligt att äta lite mindre ett par dar i veckan och efter en helg med ibland lite väl mycket mat ser jag fram mot en halvfastedag, bara det gör den här livsstilen värd att fortsätta med.

Men nu måste jag nog gå över till 6:1, kanske redan den här veckan. Inte för att vikten än så länge är för låg, ett par tre kg till skulle jag kunna vara utan, men nu börjar jogginglängderna bli för långa, och då behöver jag nog i stället öka kaloriintaget.

#blogg nr 21 - 79 to go                        

Jag missade guldet igår

Dom där händelserna som är lite extra vill man gärna vara med om när dom händer. Som spektakulära sporthändelser, dom är viktigare för människor än sporthatarna förstår.

Svenska damlaget OS 2014

Guldet igår missade jag. Då gick vi i godan ro i Uppsala utan minsta tanke på olympiska tävlingar, jag hade noll koll på gårdagens program, men det var kanske bra för hjärtat den här gången. Nu såg jag resultatet förstås när jag senare kollade in på mobilen i nåt gathörn men då var det bara att lojt konstatera att damerna vunnit stafetten i Sotji, det hade varit kul att följa loppet. I dag är det herrarnas stafett, den ska jag se och får väl hoppas att den också blir spännande. "Det är ju så oviktigt, bara sport" brukar sporthatarna säga. Visst är det viktigare med fred i Syrien, stoppa miljöförstöringen och att minska sociala orättvisor men.....

"Det står ju i tidningen i morgon vem som vann" brukar Margareta säga, och jag nöjer mig ofta med det nu för tiden, orkar inte se lika mycket idrott som förr, men de där extra spännande tävlingarna svider det att missa. Ingemar Johanssons VM-seger -58, Bernt Johanssons cykelguld -76, fotbollsbronset -94 etc. Det finns en räcka sport som jag är himla glad att jag fått vara med om när det hände, inte bara läst om det i tidningen dagen därpå.

Också dramatiskt -
Vasaskeppet börjar synas

Och inte bara sport. All annan dramatik som man fått vara med om när det hände känns ju så mycket mer än sånt  man bara läser om efteråt: Kennedymordet, Norrmalmstorg, Berlinmuren, 11 september, Utöya.... Sputnik, månlandningen, rörliga bilder i en TV-apparat, ja det finns ju hur mycket som helst, stort och smått som man måste ha varit med om för att förstå. Dramatiken när Vasa sjönk 1628 hade man förstått mer om man varit med då, men spänningen när dom sakta, sakta hissade upp båten fick jag vara med om.

Men nu missade jag alltså guldet på stafetten igår, men om det blir ett nytt nu idag då herrarna kör sin stafett så kommer jag minnas det bättre. Dagarna då vi grävde guld i Sotji...  
#blogg nr 20 - 80 to go