Skidåkning på TV

Riktigt dumt att vi inte kommit ut på skidor själva den här vintern. Beror väl mest på mina förkylningar, men delvis är det en bortförklaring. Jo en gång har vi åkt när jag tänker efter, några kilometer runt Järndammen i julas.

Ida & Charlotte

Våra skidor duger gott för att åka några gånger varje år men ska vi göra stordåd fler gånger så skulle vi allt behöva nya. Dom vi har köpte vi för mer än 15 år sen och det har hänt mycket med skidor sen dess har jag läst. Och det är lättare att valla nu också sägs det. Med tejp. Just att valla lärde jag mig aldrig under de där korta åren som jag körde regelbundet, jag kanske hinner med en skidtur med tejpade skidor innan snön börjar smälta, det skulle vara kul.

Målgång

Idag blir jag sittande framför TV:n. VM i Val di Fiemme med den relativt nya, varianten av skidstafett, sprintstafett, där det tidigare gått rätt bra för Sverige. Just nu startar finalen för damerna. Charlotte Kalla ligger tvåa i första backen. Spännande. Jag tar en paus och följer loppet på TV.

Slut på pausen: Uj så spännande. Både herrarna och damerna har kört sina finaler. Inga Guld men två SILVER! Vilken dramatik!

Vi gamla besserwissrar var allt lite tveksamma till det där med sprintdistanser på skidor när det kom, 15-30-50 km skulle det vara, med individuella starter, men oj så kul det är med allt nytt. Just det här loppet är bland det bästa, så TV-mässigt. Nu blir det allt lite TV-tittande i veckan och så Vasaloppet nästa söndag. Inget att gör åt'et även om jag får lite dåligt samvete för att jag åkt så lite själv.

Men en långpromenad blir det i alla fall. Ut på Mälarisen har vi tänkt. Med en termos kaffe i ryggsäcken. Sen orkar jag kolla fortsättningen av alla TV-sändningar från skid-VM.
    

Melodifestivalen 2013

Fel låt vann! Det kan jag redan säga fast deltävling 4 inte har varit än. För här är min vinnare: Jay-Jay Johansson. En ny favorit.

Han var med i första deltävlingen, i Karlskrona, och kom sist där. Men en vinnare ändå.

Lite intressant när det dyker upp artister i Sverige som är okända här men stora utomlands. T.ex. YOHIO också i Karlskrona och man har ju hört andra exempel tidigare och nu alltså Jay-Jay. Bor i Sumpan men stor i länder som Kanada, Brasilien, Ryssland och Kina för att nämna några. Och inte helt ung, 45, men har tydligen inte slagit igenom i Sverige än. Min Facebook-vän, jazzprofilen Claes Tillander blev helt lyrisk efter Jay-Jays sång på SVT:s Gokväll i går, fredag. "When I walk the streets of Paris" sjöng Jay-Jay. Honom ska jag lyssna mer på.

Ett annat exempel men tvärtom är kanske Cornelis. Var han känd i Holland? Inte så stor som i Sverige i alla fall. Här är Jay-Jays debut i Melodifestivalen i Karlskrona där han alltså kom sist:

          

Skönt att ha den rätta åldern inne

Fredag. Uppe rätt tidigt, sen tog vi en tur till Sala för att skotta snö och mata fåglarna och var sen hemma redan till två. Ungefär vad vi orkade med idag.

För direkt när vi kom hem och innanför dörren kände vi något som drog. Margareta hamnade i soffan och jag blev sittande i sköna TV-fåtöljen, sen blev det svart. I dagarna pratar man om nya förslag att jobba till 69 och det tror jag i och för sig inte är så dumt, säkert rent av nödvändigt, men det var inte så dumt med den här tuppluren heller, så skönt att ha jobbat färdigt i yrkeslivet.

Men nu har jag vaknat upp ut TV-fåtöljen och fått mig en kopp kaffe och kan tänka klart igen. Och då är det självklart, så här är det:

Visst behöver vi jobba längre, men det man inte inser dom där åren när man är i full sving är att man behöver jobba smartare om man ska orka till 69 eller 75 eller mer. Med all teknik som finns nu med datorer och Internet så är det märkligt att man inte pratar mer om att jobba smartare och inte så gammalmodigt som vi var tvungna att jobba på 70-80-talet och tidigare med stress och jäkt. Tycker jag.    

Ledighetskommittén har haft en aktivitet

Det här är en av mina favoritsysselsättningar, en promenad på stan. Utan något speciellt mål.

Tisdagkvällar på konserthuset = jazz

Det kommer att bli ännu bättre om en månad eller så när snön börjar försvinna, men det var fint idag också.

Jag började nere på konserthuset där jag köpte biljetter till en jazzkonsert (med rabatt som medlem i Jazzens Vänner) och strosade vidare genom Punkt till Gallerian. Där ska min frisör, Klippstugan, flytta in när Sigma bygger om. Trenden nu i Västerås är att galleriorna byggs om så att affärerna i stället har entré utifrån gatan, det tycker jag är dumt, det är så skönt så här års att gå runt i galleriorna. Punkt, Gallerian och Igor blir kvar som gallerior medan Sigma, Centra och Skrapan  byggs om. Och sen vet man ju att om 10 år byggs det om igen, då är väl gallerior trendiga igen.

Här öppnar  snart en ny sushibar

Men NCC säger att Västerås ska bli Sveriges bästa city, det låter ju bra.

Kommer 2014. 

På mina citypromenader hamnar jag nästan alltid på biblioteket på väg hem. Jag tänkte låna nåt i Mediejukeboxen men hade glömt USB-minnet så det blev läshörnan i stället med lite tidningar. I Sala Allehanda läste jag att en gammal arbetskamrat blivit ny tränare för Salas innebandylag och ska rädda tjejerna kvar i Superligan, lycka till Per! Och i några datatidningar lär man sig alltid något nytt, nu förstår jag bättre hur Googles Project Glass fungerar, såna ska jag ha!

Sent omsider kom jag hem lagom till kvällsmaten där Margaretas delikata tzatziki gav en touch av sommar fast jag blev rätt frusen av den här promenaden.      

      

Jag har Quincys autograf

Bilden lånad från Vlt:s nostalgisite

Det var ett fint musikprogram på TV igår, en hyllning till Quincy Jones som blir 80 i dagarna. Grattis!

Han var stor redan på 60-talet då han spelade med sitt storband i Västerås Folkets Park och visst fick jag hans autograf! Jag undrar om dom inte tom spelade dansmusik på dansbanan som skymtar i bakgrunden på bilden. Oj, vad man saknar Folkets Park och alla världsartister som turnerade här på somrarna! Autgrafblocket från den där kvällen visar att det var många andra världsmusiker i Västerås den där kvällen: Phil Woods, Benny Bailey, Jerome Richardson m.fl.


Jag har en massa andra världsnamn i autografblocket också, vilka minnen när jag bläddrar igenom blocket: Bengt Nilsson, höjdhopp, Tumba, Gert Fredriksson (kanot) och alla lokala idrottsmän, fotboll, bandy, ishockey och friidrott var det mest.



Och Ingemar Johansson! Han var nybliven europamästare när jag fick hans autograf men efter VM-titeln blev den här autografen ännu finare.

Undrar om ungdomarna jagar autografer längre. Inte som vi gjorde en gång i tiden tror jag, man kommer nog inte vare sig artisterna eller idrottsstjärnorna så nära längre. Jag ska fråga mina ungdomar om dom har ett autografblock..        

      

Vårt tredje hem

Lägg märke till löpsteget

Det är kanske en lätt överdrift, men vi håller till mycket på gymmet, Margareta och jag. Vi kom just hem därifrån. Det här är lite som ett reklaminlägg.


Förmiddagarna där är oftast lugna. Badet är reserverat för skolungar på förmiddagarna så där är det rätt livligt och på gymmet är det också en del ungdomar, skollediga studenter, men mest är det lite äldre som vi så det är en rätt soft stämning där.

Alltid får jag samma skåp

Det är det förresten på hela anläggningen där man känner igen var och varannan som tränar där. Lite slitet kanske, men alltid träffar man någon  från spinninggruppen där och man växlar ofta några ord med städpersonalen också. Redskapen är inte av allra senaste modell, men dom fungerar lika bra som på nyare, trendigare gym    

179 kr i månaden kostar det att träna på Actic i Västerås med tillgång varje dag till ett gym på fem minuters avstånd hemifrån, vilken lyx! Ja, vi har två andra gym också att välja på om vi vill ha variation.

I yngre år var jag väldig motståndare till gym, men man kan väl ändra sig, alla borde träna på gym tycker jag nu. Men det var lättare att få tid när jag jobbade. Då har man ju mer regelbundna vanor och en träningstimme före eller efter jobbet var lätt att lägga in.

Trähytterna från 50-talet håller stilen

Nu har det allt varit lite ensidig träning för mig ett tag, nästan bara spinning och löpning. Jag ska allt prioritera styrketräningen också ett tag, men det har jag tänkt så länge, varför kommer jag aldrig till skott. Margareta har varit duktig med det och hon får ett nytt program på torsdag, jag kör med mitt gamla jag fick för fem år sen eller så då jag började på Actic.

Alltför många av mina bekanta säger att det räcker med en promenad för att hålla igång, men det gör det inte.

Tänk att han kom ihåg mig

Jag är en sån där som räknar med att ingen kommer ihåg mig. Aldrig i livet att nån lägger märke till mig brukar jag tänka.

Men jag kommer ju ihåg andra, så det är ju väldigt dumt att tänka så. Som tex en arbetskamrat jag hade några år runt slutet av sextiotalet. Han jobbade på fina avdelningen, på fjärde våningen, medan jag höll till längs ner på första våningen, i Datacentralen. Nu verkar det som han kommer ihåg mig, jag fick en hälsning idag från en gemensam bekant.

Vi hade ingenting gemensamt vad jag minns, det var skilda världar. Olika chefer, olika organisationer. Inga gemensamma arbetsuppgifter. Men jag som lite kalenderbitare håller alltid ordning på namn och sånt, klart jag kommer ihåg de flesta av mina arbetskamrater och skolkamrater, jag brukar leta efter dom på Facebook men det är underligt hur få man hittar. Och när jag googlar nu på hans namn hittar jag över huvud taget ingenting på honom. Mer än några höjdare i Chicago och Orlando, kan någon av dom vara han? Eller killen i Örebro, men han verkar för ung. En del lämnar inte många spår på nätet, medan andra (som jag) skräpar ner hur mycket som helst. Och allt ska lagras i all oändlighet...

Men nu var det Jack det gällde, han hade inte glömt, han mindes mig och skickade en hälsning. Jag blev lite imponerad och hälsade tillbaka. Det här var väl ett intressant blogginlägg!

Läge för en gammal melodifestivallåt som man aldrig glömmer:
        

  

Ett livsfarligt jobb

Sen blev han en världsdomare.
Alla i min generation vet vem han är

Man kan undra varför tankar plötsligt dyker upp i det förvirrade huvudet. Var det dagens träning eller värmen i bastun som gjorde det? Rätt var det var var satt jag i alla fall i solokvist i bastun och tänkte på det farligaste jobb jag någonsin haft.

20 år, skulle ha några månaders verkstadspraktik och fick sommarjobb som Ultraljudsprovare. Det var bara att gå in på kontoret på Surahammars Bruk och fråga om det fanns nåt. "Kan du börja på måndag" frågade dom. Tvåskift.

Efter en introduktion på 20 minuter av förmannen, den legendariske ishockeyprofilen Ove Dahlberg, var det bara att sätta igång med ett livsfarligt jobb och då hade vi inte pratat säkerhet 1 minut ens. Och det är ju lika illa fortfarande läser man ibland när sommarjobbare gjort sig illa.

Jag skulle lyfta upp och fixera rostfria göt, 3-4 ton, på ett slipbord. Risk för klämskador! Sen satt jag i en hytt och slipade götet, speciellt de sprickor i götet som jag markerat efter ultraljudsprovning. Kanterna var extra trickiga, då det var lätt att knäcka slipstenen så kilotunga stenar yrde runt slipbordet. Slipstenen vägde säkert 50 kg och den lyfte jag upp för hand för att byta när den var slut eller knäckts.

Allt järnspån man slipade bort hamnade i ett tråg under golvet. Det skulle tömmas ett par gånger i veckan och det var nog det farligaste momentet. Stålgolvet skulle lyftas bort, det kom lätt i svängning om traversföraren hade för bråttom. Sen skulle man stå nere i gropen och haka på kedjorna från traversen, tunga kedjor som kom dinglande ner i gropen. Min jämngamle skiftkamrat var slarvig på vår sista arbetsdag. Kedjan som kom svängande ner i gropen träffade honom över käken så det blev ambulans för honom och så fick jag göra några timmars övertid.

Hur det gick för honom sen vet jag inte, vi skulle sluta båda två efter den dagen, men ett farligt jobb var det. Men också ett "riktigt" jobb till skillnad från alla pärmbärare. Buller och sot, hetta från ugnarna, gnissel från traverserna och och så oväsendet från valsarna. Och lukten från smält järn - bortsett från riskerna borde banne mig alla jobba några månader på ett stålverk.

Och jobbet måste väl ha satt sig djupt i huvudet eftersom det dyker upp så här utan vidare och "jag minns det som igår".            
     
        

Melodifestivalen nr 3

Seger i kväll?

Chips och Cola har vi inte, men en del annat godis, så nu är vi beredda inför kvällen.

Så här i de skälvande minutrarna innan nedsläpp i Skellefteå kommer jag med ett säkert tips:

Till finalen går Carolina af Ugglas för hennw gillar jag och Elin Pettersson för jag läste något om hennes låt som lät fint. Jag håller på dom två.

Andra chansen?

Till andra chansen då? Ravaillacz måste det väl bli och så en okänd, ska jag dra till med Janet Leon.

Där har vi ett troligt resultat av den här deltävlingen, nu ska jag slå mig ner i TV-fåtöljen och avnjuta kvällens drama.      

Första intrycket är viktigt

Hur är det, man har visst bara några sekunder på sig innan man tycker Bu eller Bä om något efter första intrycket, men jag är alltid snällare, alla får en andra chans. Det här är domen över den Ipad vi köpte till dataföreningen efter att den fått en andra chans:

Att det blev en Ipad till föreningen var mest att ingen av oss hade någon erfarenhet av Apple samtidigt som Ipad är så populär, så vi räknade med att många av våra kommande elever kommer att fråga om just Ipad, bra att vara beredda.

Den är lätt att förstå och allt har fungerat som jag trott, men det är jobbigt med tangentbordet som är så känsligt. Det kanske man kan ställa in förresten så att man får lov att vara lite mer distinkt, det får jag kolla.

Men det jag absolut inte gillar är att den har så svårt att hålla sig till svenska. Inställd på Sverige överallt blir det ändå engelsk stavningskontroll, engelskt tangentbord, engelska ledtexter i Facebook t.ex. Sånt ska man inte behöva hålla på och krångla med. Jodå, jag fick till det till slut, men det ska ju bara fungera. Och Facebook är fortfarande på engelska.

Eftersom jag inte har vare sig en Android eller Windows-platta att jämför med så får det väl vara bra så här, en surfplatta är väl bra att ha, men den får stå långt ner på inköpslistan för egen del så jag ska nog hinna testa dom andra miljöerna också innan ett ev. köp. Då är det bättre att ha en bra smartphone. Men lite fler gratisappar ska jag ladda in.

 
    

I väntans tider

Nedkomsten ska ske idag, jag bara väntar på ett glädjande SMS. Det skulle ju vara fint om det blev just idag på Alla Hjärtans Dag, på något sätt blir glädjen delad och större på just en sån här dag.

Jag trodde det var dags redan igår då jag fick tre SMS, men två sa bara att jag fått en räkning till Internetbanken och det tredje sa att vår gräsklippare var klar, vår Klippo har varit på vinterreparation för 980 kronor och nu vill Elman att jag kommer och hämtar och betalar den, men dom får allt vänta några veckor till.

Ett par modeller jag valde mellan

Det är fem veckor på dagen idag som jag gjorde beställningen. Jag hade gjort en grundlig grundforskning några veckor, läst broschyrer, gått runt i affärer, pratat med säljare, fått några goda råd etc. Lite löjligt, det är ju bara A Piece of Cake att byta mobiltelefon, men som Boye sa, "Det är resan som är mödan värd", inte kan man väl bara gå och köpa första bästa som dom råkade ha hemma. Vi pensionärer har inte så mycket att komma med så vi får allt krångla till det lite och göra små saker lite märkvärdigare än de är.

Så för att krångla till det lite så tog jag en modell som inte fanns i lager, vem vill ha en mobil som alla andra har? Nä, dom fick allt göra en beställning, kalla in ett andra skift på fabriken och dra igång hela proceduren med lagerpåfyllnad av allt som behövs för att tillverka en mobil. Produktplanering, ledtider, prognoser, anställningsintervjuer och ledningsgruppsmöten.

Min gamle trotjänare blev två år!

En nedkomsttid på 5 veckor är väl OK, men jag vet inte hur vanligt det är att man går över tiden i sådana här fall. Ska man vara riktigt noga återstår det 5-6 timmar till fem veckor efter själva konceptionen nere hos Tre, men efter kl 16 idag kommer jag att nervöst sitta och bevaka min gamla utslitna mobil och vänta på det förlösande SMS:et när nedkomsten har skett hos posten på ICA i Skrapan.

Ska bli spännande att se vad det blir. Blir det en amerikan? en korean? en japan? en kines? eller... En svarting eller en viting. Eller blå? Min senaste var en röd svensk-japan, men den finns ju inte kvar längre.          
    

Tjugonde raka inlägget idag

Utmaningen #blogg100 rullar på, minst en blogg om dagen i 100 dagar, och än har jag inte missat en enda gång. Kanske kvalititen på inläggen om möjligt är sämre än någonsin tidigare, men här är det kvantiteten som prioriteras, 20 avklarade, 80 kvar.

Eftersom det är onsdag idag måste jag framhålla min spinninggrupp som just idag noterade ett rekord. 3,5 - 4  år tror jag att jag har varit med i den här gruppen och bara en handfull gubbar har varit med längre än jag, och den här dagen var nog första gången samtliga cyklar var upptagna, 27 cyklar! Oftast är vi runt 20 deltagare, men idag var det fullt, så det är tur att vi måste boka en cykel i förväg för att vara säker på en plats.

Stig ska till Teneriffa o La Gomera,
några andra åker till Gran Canaria 

Idag hade Bengt glömt att boka så han lämnade sin cykel direkt till mig när jag kom, men som tur var hittade han en ledig cykel längst bak, annars är det bara att tacka för sig om man glömt förboka. Advokaten slutade i gruppen när man skulle börja förboka, han vägrar Internet, men han hade kunnat få hjälp i receptionen. Nu blev det väl nån sorts princip - synd, advokaten var trevlig med en massa värmlandsskrönor.

Idag pratade vi först sjukdomar, förkylning och hosta har vi haft allihopa den här vintern. Sen blev det resor, många sticker iväg nu till södern - Kanarieöarna är populärast. Vi gubbar har ingen lust att åka så mycket längre bort, Kanarieöarna räcker.              

Bengt Göransson, fd kulturminister

Bengt Göransson

Vi hade en välkänd föreläsare på PRO Kultur idag. Bengt Göransson är 81 år nu men fortfarande en fantastisk talare. Han hade själv satt rubriken för sin föreläsning "Inte fan blir man frisk av kultur", men jag blev nog allt lite friskare av det här talet.

I just själva inledningen hade vi några beröringspunkter han och jag. Kommunikation  mellan människor började han prata om som skillnad från att kommunicera ut ett budskap, envägs, som politiker ofta säger nu, och just det kör jag hårt med på mina kurser. Men sen upphörde all ev. likhet.

Biblioteken, var rädd om orden, elever som produktionsenheter, beställare/utförare - han var så klar och så intressant att lyssna på, jag tror jag höll med honom i allt han sa. Att vara varsam med språket kom han tillbaka till stup i ett med exempel hur slarvigt politiker ofta uttrycker sig. Förkortningar, som man svänger sig med för att göra sig märkvärdig på lyssnarnas bekostnad, t.ex. Det var en fin politiker som var uppskattad av kulturfolk en gång i tiden, det är inte alltid som dagens kulturministrar är populära bland kulturfolket nu när kulturen ska marknadsanpassas.

Den där timmen han pratade gick alldeles för fort, och det är bara att hoppas att man får fler tillfällen att lyssna till så här fina föreläsningar i PRO Kultur. Inte för att jag skäms över mina insatser förra veckan, men det var division sju jämfört med fd herr kulturministern.                  

Elsa Beskow 139 år

Nästan varje dag får man en liten överraskning från killarna och tjejerna på Google. Som idag när Elsa Beskows 139:e (!) födelsedag uppmärksammades på http://google.se. Så kul att dom gör sig besvär att uppmärksamma lite udda bemärkelsedagar, inte bara 100 eller 200 år eller så.

  

Usch ska det aldrig sluta snöa

I början på vintern är det rätt kul med snön. Tom att skotta vägen i Stentorpet var kul de första 2-3 gångerna. Jag skottar för hand med skyffel och svetten rinner och ryggen värker men det är skoj ändå. Men nu har jag allt tröttnat.

Vi borde ta en tur till Sala nu, det är säkert 15-20 cm djup snö där på vägen och fåglarna har varit utan mat ett par veckor, men jag har ingen lust. Och gångvägarna här runt oss på Karlsdal i Västerås borde också skottas, men våra snöskottare verkar inte heller ha någon lust att skotta längre. Likadant var det ute på Erikslund nu på förmiddan och inte heller vid Coop Extra på Björnövägen, det verkar vara slutskottat för i år.

Det här var ett lite gnälligt blogginlägg, men får betraktas som ett rent undantag. Jag hör normalt inte till gnällspikarna som bara ser något negativt i allt, men idag kände jag mig bara så himla trött på snön.

Kan det ha med min evighetsförkylning att göra också att det känns lite tungt? Det kanske känns bättre redan i morgon då jag ska lyssna på ett intressant föredrag om kultur.

Jovisst, jag struntar i snön för dagen, men vi får väl ta en Salatur och skotta av vägen när vi känner för det igen. Småfåglarna måste ju ha sin mat.                  
 

Carl Johan de Geer

Fotoautomaten

Han var på TV i morse och jag får alltid så många associationer direkt när jag ser honom på TV. Men jag har aldrig sett honom IRL.

Nu tänker jag alltid i första hand på våren och Moderna Museet när jag ser honom, där han med sin fotoautomat låg bakom en fotoutställning med amatörfoton där jag bidrog med 10-12 verk härom året. "Så snart det blir lite varmare ute åker vi till MM" sa jag till Margareta. Dom hade så god mat i restaurangen där minns jag. Men så tänker jag också alltid på 60-talet när jag ser honom. Och förstås på Tårtan. Och mycket annat också, han är så sympatisk.

Är han greve också? Vi säger det, för idag kom jag att tänka på pappa Sven också och hans paradhistorier, han hade 3-4 stycken som han alltid körde med. Som den när Johan skulle servera soppa till den skånske greven (antagligen en de Geer) men hade glömt lägga fram en sked. "Sked Johan!" sa greven. "Näe, de bara korra i maugen" svarade Johan och pappa skrattade alltid med hela magen.

Paris 1967.
På Waldemarsudde 

En annan av pappa Svens favoriter var den när flyttgubbarna skulle bära ut en värdefull skänk från den gamla damen men råkade tappa den i trappen så det blev kaffeved av den. En av gubbarna fick ta smällen och berätta för damen men kom tillbaka med en hundring (eller säkert en tia i originalversionen, det var minst 60 år sen). "Jag sa bara som det var, skänken slant" Det där skrattade också pappa Sven gott åt, och jag fick väl fnissa lite artigt jag också.

Det som är aktuellt nu med Carl Johan de Geer är en fotoutställning på Waldemarsudde med rubriken "Vi hade fel". Storslaget, det skulle jag aldrig erkänna. Utställningen börjar på lördag 16/2 håller på ända till 28/4, den ska vi se! Då kanske jag får ännu fler associationer från gamla tider, han har ju den effekten på mig, den gode herr de Geer.