Extremlöpning

Tur eller otur vet jag inte, men jag började motionera för sent för att komma in i extremmotionssvängen. Ett par 5-milare har jag hunnit med, men det är "bara" ultra-status, inte "extremt". Nån extremare blir jag aldrig.

Det är svårt, nej omöjligt, att förklara för dom som inte begriper varför man vill testa sina gränser. Det är ett mördande självplågeri, men det är lockande ändå. Absolut inte nyttigt, men inte tror jag det är så skadligt i alla fall. Kroppen tar stryk, men jag tror det bara är tillfälligt. Och när värken väl är över är kroppen stärkt, så är det i alla fall efter mina maror och ultramaror och Vasalopp, antagligen efter en extremlöpning också.

Täby Extreme Challenge verkar vara en kul tävling 10 miles - 16 mil, men lite i längsta laget för mig. Kanske jag skulle klara halva sträckan? Nä - maran får vara mitt mål. Det är extremt nog för en senior. Men i natt ska jag få vara hjälpspringare, hare, ett varv och känna lite hur det känns när dom stora kanonerna är igång.    

Ett tag planerade jag också några extrema grejer men dom kommer jag inte att hinna med och det kanske var lika bra. Mina bedrifter räcker gott och är en bra bit mer än vad de flesta orkar med.

Annars vore det häftigt att ha gjort något som Björn Suneson som är ute på en kust-till-kust-jogg över USA. Han har sprungit 12 mil nu, har 513 mil kvar. Det blir kul att följa hans extremsemesterresa.