En mobil är inte bara en telefon, för ungdomar och oss panschisar och säkert för alla andra också är mobilen en ständig följeslagare som man duttar på minst hundra gånger om dan. Så när följeslagaren inte mår riktigt bra så blir man lite hängig själv.
Jag skulle bara... och sen fungerade ingenting. Min modell är lite ovalig, och en risk med den är att killarna och tjejerna i affärn inte kan hjälpa mig. Fast det är den bästa telefonen som finns just nu så säljs det så lite av den så det är svårt att få hjälp. "Prova det" och "prova det" körde dom med ett tag och jag var en snäll kund och gick hem och provade fast jag förstod att allt bara var en chansning. Inte heller telefonnumret till experten gav nånting. Min lille vän var lika vissen vad jag än försökte med. Så igår lämnade jag ifrån mig den till verkstan.
Högst två veckor ska det ta, det ska bli intressant att se. Jag fick en lånetelefon så det är ingen ko på isen, men lånetelefonen är ju inte lika rolig. "Det är första gången jag skickar in en Nokia 920" sa killen i affärn. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Menade han att jag varit slarvig och misskött min lille vän, eller menade han att jag bara haft otur? Och sitter verkligen nån nuförtiden med skruvmejsel och lupp och kollar om nån fjäder har hakat upp sig? Nä, dom laddar väl bara in programmet igen och håller tummarna att det blir bra.
Men det får gärna gå åt skogen med reparationen så att jag istället får en ny liten vän på garantin, mer trogen än så är jag inte mot just den här följeslagaren, det viktiga är bara att det är en Nokia. En gul. Även om den inte är finsk längre, den har ju gått sta och blivit amerikan nu. Det måste ha svidit i Finland, men vi Nokia-vänner håller ihop och håller på vårt ändå oavsett nationalitet. Och en liten svacka så här så att den lille vännen får tas in för vård kommer man väl över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar