After Work med PRO Kultur

Kön till baren 

Redan på 60-talet hade vi lite After Work ett tag, men det blev aldrig nån succé, sitta och tugga med kollegorna som man jobbat med hela veckan var ingen höjdare. Vårt After Work ett par gånger om året med gamla kollegerna från mitt första jobb däremot var kul och höll i sig i 10-12 år efter att det kontoret lagts ner. Populärt, välbesökt och kul men det rann ut i sanden till slut, och från mitt senaste jobb är de flesta fortfarande kvar på jobbet, men  igår var det till sist ett After Work i alla fall!      

PRO Kultur hade alltså ett After Work igår. På Harrys. Lite smått att äta, en öl och lättsam musik, gladjazz med "JaZZt for fun" ända från Arboga! Helt fullt så det här blir nog till ett stående inslag på PRO Kulturs program.

JaZZt for fun men ingen dans

Jag får väl erkänna att i mina öron har det innan jag själv blev pensionär låtit lite "bingo och allsång" över PRO men så fel man kan ha! Vi pensionärer har ju en tid när vi är åtminstone hyfsat unga och rörliga pensionärer, och då är det fint med såna här aktiviteter, och det enda som saknades igår var några kvadratmeter så att vi kunde få röra på oss till den svängiga musiken. Rollatoråldern skjuter vi framför oss.

#blogg100 nr 4 - 96 to go                

Lunchpatrullen har gjort ett nedslag

   

Li Yan Park på Pilgatan

Pensionärslivet kan få en liten guldkant med en lunch på stan, och samtidigt blir stans lunchställen bedömda ur en sträng matkonnäsörs synvinkel. Jag ser att dom blir nervösa när dom ser mig komma in i deras restauranger, dom vill ju inte få dåligt betyg.

Idag var jag på gamla Balkan, mitt lunchställe för 10-15 år sedan. Det var det en riktigt sunkig sylta då, men det var närmast dit från min arbetsplats. Nu heter den Li Yan Park med asiatisk buffémat. Spännande att se hur det var där nu.

Två köttbullar till Li Yan Park

De flesta såna här ställen är rätt lika. Samma maträtter och samma smak. Det här är den enda restaurangen där i området så många äter nog sin arbetslunch där jämt, jag skulle nog tröttna rätt snart om det det här var mitt vanliga lunchställe. Maten var väl OK men inte mer. Det är lite för trångt runt buffébyttorna men 80 kronor för buffén och dryck är väl ett rätt normalt pris men sorry mister Li Yan, jag tror nog ni får rycka upp er åtminstone om jag ska göra ett återbesök.

Men jag hade ett trevligt samtal med Lasse W så två köttbullar blir betyget.

#blogg100 nr 3, 97 to go.

Alltid online

Jag satt i godan ro och knappade på ett blogginlägg just nu när min vän Lasse W ringde. Han undrade var jag höll hus, jag hade inte svarat på Skypen där han skickat ett meddelande på förmiddan och inte heller svarat på SMS:et som han sen provade med. Men nu svarade jag på mobilen i alla fall.

Skype-chat

Mest tycker jag det är bra att man alltid kan komma i kontakt med vem som helst när som helst, men jag vet inte hur jag skulle tyckt i arbetslivet. Nog var det väl skönt att sitta ifred och bara jobba ibland, men med mobil är man ju aldrig säker. Ja under programmerartiden ville jag absolut inte bli störd när man hade så många trådar samtidigt i huvudet.  Då hade jag absolut stängt av telefonen. Skype, Facebook, SMS, Twitter, epost  etc. etc, nu har jag inga problem med att vara nåbar om man säger så. 

Själv stänger jag förstås av ljudet på mobilen när jag är på körsången t.ex. eller när man sitter på bio, men sen glömmer jag allt som oftast att sätta på ljudet igen, det är tämligen ofta Margareta eller andra försökt ringa mig när mobilen legat tyst i fickan. Där har jag en idé på en app som skulle lösa det problemet, jag tänkte jag skulle tipsa Nokia för jag klarar nog inte att skriva en app själv. 

Idag var jag okontaktbar hela förmiddan - på spinningen får mobilen ligga hemma, men sen hör det till rutinen att kolla om det har varit nåt mens man varit ute, men jag missade det idag, så Lasse hade all anledning att vara lite sur när han ringde. Men han var inte långsint, vi reder ut det över en lunch i morrn då Lunchpatrullen rycker ut till gamla Balkan på Pilgatan som visst heter något annat nu. 

Men under lunchen stänger jag av mobilen, vi har många gamla arbetsminnen att reda ut! 

#blogg100  nr 2, 98 to go

Blogg 100 dröjer, jag kör mitt eget race

Belöningen för 100 dagars bloggande
var en klisterlapp!

Det var rätt kul förra våren med Blogg100, för nytillkomna tittare var det en utmaning att skriva minst ett blogginlägg om dan i 100 dar som sen kröntes med en intressant diskussion på Historiska med uppmärksamhet i radio och TV. Det var kul för mig att som i sammanhanget överårig ensamseglare få känna lite kollegial gemenskap.

Skulle det bli en vända till i år? Förra årets deltagare sitter med skrivkramp och väntar vid sina datorer. "Dom går och trycker på små bloggarord men liksom kommer ingen vart", skulle Owe Törnqvist ha sagt som en parafras på hans egen Dagny. Men jag väntar inte längre, idag är jag igång i mitt eget Blogg100-race. Med samma regler som förra året med ett eget tillägg i år hur äventyret ska tolkas.

Jag har satt upp 6 mål med mitt bloggeri och hur väl dom målen uppnås kommer nämligen att avgöra mina Utsiktsbloggars framtid: vad är dödfött, vad borde ändras, är det här ett bra sätt att fördriva en morgonstund etc.

Skulle herrarna och damerna från förra årets Blogg100 ta sig an utmaningen i år också hakar jag på så att det får bli Blogg100+ men annars gör jag min utvärdering offentligt i det här forumet runt 6-7 maj om jag räknar rätt. Alternativt nån tid senare om jag får sällskap på färden. The Race is ON!

Det här var ett så magert inlägg, mer en intern programförklaring, så skulle det bli nån förvirrad tanke på dagens joggingtur till Björnön så är det inte otroligt att jag sätter mig en stund i kväll också. Men bara ett inlägg om dagen räknas. Det här var nr 1 - 99 to go!

Compact Living

Vi bor väl inte med riktig Compact Living, vi har ju i alla fall 80 kvm på två personer. Våra 47 kvm i stugan är nog också för stort, man ska nog ner på 20-25 kvm för att kvala in under den rubriken.

På jakt på IKEA 

Men vi bor tillräckligt smått för att vi måste ha tumstocken till hands när vi handlar möbler. Vi har haft en lucka i möbleringen som vi gått och kollat hur länge som helst om vi inte skulle kunna täppa till, "skulle vi inte kunna få in en liten möbel där" har vi tänkt. Men bara det att en möbel med dom måtten har bara inte funnits i sinnevärlden. Ingenstans! Vi har kollat IKEA förstås och Jysk och de flesta möbelaffärer, men alla liknande möbler har varit för breda eller för höga! Och vi har kommit över spånskiveåldern när vi byggde våra möbler själva.

Idag var vi på rekognoseringstur igen. Men egentligen letade vi efter en liten billig plastmatta till stugan, men det var lika illa där. Det finns inte såna längre och dom som svärmor Anna vävde till vårt första kök börjar bli lite slitna. Varför gör man inga plastmattor längre? Praktiskt att ha i stugan när man är snöig om fötterna och Pappelina-mattor för några tusen är ju snyggt, men lite väl dyrt om man bara ska ställa våta stövlar där.

Nä, billiga plastmattor gick vi bet på, men så stod den där precis vid utgången, TV-bänken Lack! Nästan exakt de mått vi varit ute efter, har IKEA hört oss gå och muttra bland deras bänkar och förstått att det fanns ett behov av lite smalare bänkar också? Spooky. Och priset sen - 79 kronor! Men bänken är så ny att dom bara fått hem svarta bänkar än hit till Västerås, dom vita kommer till helgen.

Lite väl enkel? Nja, den får duga och skulle vi sen få syn på nåt fräsigare i samma stil så får vi väl stå förlusten, men snart har vi täppt till en lucka till i vårt Compact Living.

En fotofundering

Stor dramatik anno 1954

En bra sak med att skaffa barn är att man då börjar fotografera, det tänkte jag på på dagens joggingrunda.

Från hela min uppväxt har jag bara en handfull, oftast överexponerade, bilder. Från skoltiden ingenting utom ett 10-tal bilder som min fotointresserade magister Sandahl tog i 3-4 klass. Tex jag som Pål i en tidig karaktärsroll där jag spelar ut dramatiskt mot Britt-Marie. Min skådespelarbana peakade just den dagen, kul att jag har den på bild.

Min första kamera

Några enstaka bilder har jag sen från 50-60-talet. Men som tur är kom så Kodak Instamatic, så Margareta och jag har i alla fall har lite bleknade bilder från vår första tid tillsammans, men det var 1970 började jag plåta. Barn! Med en Yashica 35, Nattkameran. Man gjorde hur mycket reklam som helst för den och det gick jag på förstås. Sen har jag haft massor av kameror men aldrig riktigt lärt mig att fota, det har mest blivit semesterbilder, bilder från födelsedagskalas och så barn förstås. Jag skulle ha tagit mycket mer vardagsbilder.    
               
Det är många bilder jag saknar. Av 15 års calling på ett otal Square Dance-kvällar har jag t.ex. bara kvar en enda suddig bild! Några gruppbilder från några fester hittar jag men att jag la ner så otroligt mycket tid och möda på den där hobbyn framgår verkligen inte av vårt bildarkiv, jag körde ju 3-4 kurser i veckan under flera år! Och min jogging nu med över tjugo marathon är nästan lika klent dokumenterat det, men där har Margareta fått ett specialuppdrag att ta vara på 2014, det kan ju mycket väl bli min finalrunda i joggingspåret.

Med allt digitalfotande nu blir varenda unge väldokumenterad med tusentals bilder bokstavligt talat första andetaget i livet, men jag undrar om det inte är same, same fortfarande att man saknar bilder från intressanta händelser. Och hur sköter folk sina svällande bildarkiv? Det var dagens joggingfundering.

Strömsholms Kanal på cykel

Ser fint ut

Jag kom att prata om Strömsholms Kanal idag med ett par körsångarvänner. Vi pratade om om det skulle finnas nån cykelled efter kanalen, men ingen visste. Margareta och jag har cyklat en bit efter Göta Kanal och också åkt en båttur där en gång med slussning och ångbåtsbiff, men vi har väldigt dålig koll på Strömsholms kanal. Typiskt. Så där är det alltför ofta. Gräset är grönare på andra sidan.

Men nu har jag kollat att det finns en cykelled längs Strömsholms Kanal. 110 km lång från Strömsholm till Smedjebacken! Man kan välja hela eller delar. Vandrarhem och hotell finns längs vägen och det finns cykelpaket om man hellre vill det, men vi har ju egna cyklar så dom vill vi nog använda om vi nu skulle få för oss att prova det här.

Våra anspråkslösa cykelturer i somras runt Sala hörde ju till sommarens höjdpunkter så det skulle vara en höjdare att ta en sån här tur också. På cykel på hemmaplan brukar jag ibland försöka tänka hur en turist skulle se våra vyer och mycket är allt helt jämförbart med där vi cyklat rund Medelhavet. Vi har ju ofta vädret emot oss här i Sverige och vi har kanske inte riktigt lika spektakulära vyer som i många andra länder men vår lugna natur håller långt. Vi har ju t.ex. extremt gott om små sjöar och gott om skogar där man inte behöver trängas, men det blir också så långa avstånd här i Sverige. Öland och Gotland har man ju hört om som bra landskap för cykelturer men sen är det nog längs kanalerna, jag hittar inget annat när jag kollar lite snabbt just nu.

Paus på Bali

Så kan jag lugnt säga att Temaresor har många attraktiva cykelresor till intressanta platser i år också. 13 dagar på Bali eller en extra tuff tur till Kos har dom bl.a. på programmet i år.

Det hoppar vi nog, men en längre eller kortare tur på cykel på hemmaplan ska vi nog försöka få till i alla fall och då ligger Strömsholms Kanal bra till.      
          

På viktigt uppdrag

Selma provsmakar

Klockan var ställd på halv sex i morse. Men jag vaknade redan halv fem för säkerhets skull, jag ville inte försova mig.

En viktig uppgift för oss äldre är att bistå barnen i det där som kallas livspusslet och idag skulle vi passa  Nelly och Selma. Det brukar det bli nån fredag då och då, och flera av våra kompisar har en dag i veckan då det är hämtning på dagis i Stockholm, och vi har också haft såna perioder, men nu är det mest dom här fredagarna i Uppsala för oss.

Nyduschade var vi iväg i pendlartrafiken redan före sju och alla har bråttom förstås till sina jobb men det gick bra ändå. Torrt på vägen och måttligt med bilar, vi har varit med om värre. Riktig pendlare var jag bara 3-4 månader en höst innan jag fick nytt jobb hemma i Västerås, det måste vara slitsamt för dom där som pendlar varje dag år ut och år in.

En gång i tiden hade Margareta och jag mycket nytta av våra föräldrar med att passa våra barn när vi hade våra aktiviteter, så aldrig nånsin har vi sagt nej till såna här uppdrag, det är självklart att vi hjälper till när vi kan.

Pulkabacken, skidor, pussel, mellanmål, kurragömma.... man blir allt lite spak. Så avslutade vi barnpassningsdagen med att baka chokladbollar med strössel så nu ska vi allt ta en fikapaus. I kväll somnar vi ovaggade!                

En dag med Örjan

VLT hade en bra idé i går. Man instagrammade en hel dag under rubriken "En dag med VLT".

Det första jag tänkte på när jag läste det var hur lite jag själv plåtade på jobbet, dvs ingenting. Undrar om folk gör det nu med sina mobiler, några snapshots från det där tråkiga måndagsmötet, från Kick-Offen, en bild från kaffehörnan eller långa korridoren... Det är kul minnen när åren har gått och det skulle ha varit riktigt kul att haft lite såna bilder nu.

Min första bild  på bildbloggen.
Natan 18 april 2009

Men här på Utsiktsredaktionen är vi snabba att stjäla idéer, "En dag med Örjan" blir en nytändning för mitt eget instagrammande. Tanken var ju en gång när jag började med "Utsikt från mobilen" att det skulle bli en vardagsbild mest varje dag, och så höll det i sig i flera år. 590 bilder blev det så det blev kanske bara en bild var tredje dag eller så men vackert så, nu sen den bloggen är ersatt av Instagram har det blivit allt sämre. Nästan noll.

Tills idag! Tack VLT för en genial idé, jag börjar direkt! "En dag med mig själv" (snacka om ego...) får bli starten, sen ska jag hänga på med minst en bild om dan på min Instagram.

Tisdagskväll i Västerås

Det är himla gott me' sånt här

Fullspikat på restaurang Indigo som vi åt på, vi fick sista bordet. Vi hade inte bokat, visste inte riktigt hur dags vi skulle gå och vi sa att det kan väl inte vara så många som äter ute en tisdagskväll så vi chansade och gick dit på vinst och förlust. Vi hade tur men sen var alla bord alltså upptagna.

En ensam servitris kämpade hårt, "så här brukar det inte vara en tisdagskväll", sa hon. Och en ensam kock hade också fullt skubb, vi fick vänta riktigt, riktigt länge på maten men dom gjorde så gott dom kunde och vi hade inte bråttom. Vi fick en gratis en extra förrätt mens vi väntade o gratis kaffe efteråt också så vi klagade inte. En himla massa tapasrätter åt vi så vi kände oss tillbaka till Las Canteras där vi firade Margaretas födelsedag för två år sen.

Men om det var mycket folk på restaurangen var det desto mindre folk på stan när vi gick hemåt. Torget låg öde och knappt vi såg en kotte ute längs hela vägen hem. Men så ser det väl ut i de flesta inte alltför stora städer på vinterkvällarna antar jag. "Törs ni  gå ner på stan på kvällen?"  har någon frågat ibland som kanske tror att det är ett himla hålligång downtown på kvällarna. Hur det ser ut på fredagskvällen i 2-3-taget på natten har jag ingen aning om, det var länge sen jag var ute då. En tisdagskväll är i alla fall riktigt lugn.

Västerås - staden som somnar tidigt, och det gjorde jag också efter så mycket mat.

Jag hänger inte med i sporten längre

Lite fundersam blir jag när Sverige är mitt uppe i handbolls-EM och jag inte bryr mig. Det är match i kväll och den kommer jag inte att se. Det står i tidningen i morgon hur matchen gick.

Vintersäsongen är i full gång med Vinterstudion och sport på SVT varje helg, och jag har knappt sett nånting. Spännande slalom och störtlopp, skidskytte och skidor. Inte ens att jag följer vare sig hockeyn eller bandyn, vad har hänt? Åldern antagligen.

Nu har jag sagt upp alla sportkanaler i stugan också. Inte ens Eurosport har vi kvar längre. Det är ju onödigt att betala för en massa kanaler man aldrig tittar på. Jag är tillbaka till tidigt sextiotal när det räckte med en TV-kanal, vi tittar nästan bara på ettan. Men i gratispaketet hos Telia får vi TV4 och Access plus alla SVT:s kanaler, det räcker bra, inte kostar vi på en massa Viasat-kanaler och betalar extra för att se OS. Nä, det är ju bara att kolla på nätet hur det gick.

Lite synd är det, men jag måste erkänna att jag tappat det riktiga intresset. Fotbollen i höstas var spännande fram tills att Sverige blev utslaget och inte kom vidare till Rio och det fina med att dom missade är att man slipper kolla så mycket fotboll i sommar. SVT och TV4 sänder så vi har rätt kanaler då så en del kommer jag allt att se.

Trist, jag som alltid varit så sportintresserad. Det är för mycket sport på TV och kanske är det också det där att det är så mycket pengar inblandat och så all doping. Sverige mot Polen i handboll i kväll, hoppas Sverige vinner, men det får gå som det går.  

        
  

Jag klippte mig idag

Mitt klippställe

Ja, vad är det med det då? Ingenting mer än att jag tycker att tjejerna på Klippstugan är himla duktiga.

Säkert slitsamt för ryggen men hur är det med inkomsten? Knappast högavlönat antar jag men det är väl omväxlande med nya kalufser hela tiden och kreativt som idag när Ebba själv fick föreslå hur hon skulle klippa mig. Jag har några besvärliga virvlar som kräver yrkesskicklighet och idag var det högklassigt. Tack Ebba!

Nyklippt i slapparfåtöljen

Medan jag nöjd gick hemåt började jag filosofera om att det var märkligt att jag aldrig nånsin blev klippt av mormor Elna. Hon var driftig och omskolade sig till damfrisörska samtidigt som hon skötte tre barn. Undrar om morfar Axel var så flink att hjälpa till med att städa och byta blöjor, sånt gjorde väl inte karlarna på den tiden. Mamma Karin hjälpte mormor att klippa utan riktig utbildning och hon klippte mig tills jag kom i vuxen ålder, men aldrig att mormor gjorde det fast hon hade haft egen salong.  

Men idag kunde Ebba kunde sina grejer! Jag plockade fram kameran och passade på att få ett nytt kort till min profil på Facebook, men där blir man obönhörligt avslöjad hur man än gör, Margareta som fotograf stod inför en hopplös uppgift att få en snygg bild på mig. Frisyren var bra på alla kort men det gick åt ett helt minneskort för flera tusen bilder innan jag fick en bild som inte var helt kass.

Pensionärsklippning på Klippstugan kostar 300 kronor och om sex-sju veckor är det dags igen att ordna en träff med Ebba. Eller nån annan av deras tjejer, dom är duktiga allihopa.

Ändrade vanor

Det bara har blivit så utan nån tanke. Det är väl bara tidens gång, man blir äldre och kanske lite mer bekväm av sig och ändrar rutiner utan att man tänker på det..

För något år sen var vi nästan varje helg i stugan, nu är det allt mer sällan under vintern. Under hösten knappt nånting, men vi hade julen där och den här helgen var vi där redan i fredags. Vi skulle åka skidor men det var lite för lite snö men det var fint ändå att det var lite vitt på backen men det fick räcka med en promenad.

Kaminen sprakar och det blir sån där skön värme, bara det är värt en helg i stugan. Becksvart när kvällen kommer så där som man aldrig har det i stan, det är också lite extra och fåglarna ska ha mat så vi tittar i alla fall ut till Stentorpet minst var fjortonde dag, men det har varit lite skralt just med övernattningarna. Där har vi kanske blivit lite för bekväma av oss.

Men jag hoppas det dröjer länge än innan vi blir som några andra som har hållit till i en stuga nära oss. Dom sov aldrig över, inte ens på sommar'n. Nu gör ju var och en som dom själva vill, jag har ju inget att göra med hur andra vill ha det, men jag förstår bara inte det där med att bara jobba och jobba på stugan, klippa gräs, gräva i trädgårn och slå i några spikar etc. och sen åka hem till sitt. Det är ju morgnarna och kvällarna som är det fina i stugan, det där jobbandet däremellan kan jag avvara. Kanske nån är mörkrädd och känner sig tryggare i stan, sånt vet man ju aldrig.

Men än håller vi nog ett tag till på vanan att flytta ut till stugan i maj i alla fall.

Jag är ingen vintermänniska

Ibland tror jag att det är Margareta som har fått mig att inte gilla vintern, jag tror inte att jag tänkte så förr, men det får vara hur som helst, nu ser jag i alla fall redan fram mot att vintern ska ta slut. Även om det dröjer länge än.

Dom har en mara också,
så praktiskt!

Just så här års har vi några gånger åkt iväg några veckor, det borde vi gjort i år också. Det är visserligen inte så väldigt kallt nu, 5-6 minus bara, och dessutom är det lite sol mellan varven så man borde väl egentligen inte gnälla. Det kanske  var den här 2-dagen igår som gjorde att jag huttrade och frös lite extra igår och önskade mig bort nånstans. Det känns nog bättre redan idag efter ett par frukostmackor med ost.

Vilken dag som helst ska man väl se att ljuset börjar komma tillbaka. Solfilmen i Aktuellt på fredagar lovar gott, men värmen dröjer ju så länge så vi får allt tänka om och planera in lite vintervärme i årsplaneringen i fortsättningen. Den bästa vintersemestern vi haft var allt att bo på längs med Las Canteras i Las Palmas. Morgonpromenader eller en joggingrunda längs med stranden, en shoppingrunda i stan, en busstur ut på vischan eller ner till södra sidan där vattnet var lite varmare, banne mig det lockar att göra en repris. Större äventyr än så är vi inte ute efter så banne mig, jag ska sammankalla familjerådet.

Jag har en plan!  



            

Så folk beter sig

Jag är rätt fridfull men visst retar jag upp mig ibland. Här är tre exempel av varierande allvar.     

Sällsynt dum text....

På motorvägen till Stockholm i helgen hade jag inte så bråttom. 90-95 var lagom fart tyckte jag. Dom som vill köra 110 fick väl köra om, jag hindrar ju ingen. Nysnön hade lämnat en sträng i mitten och man blir ju galen på dom där som lite sakta smyger förbi i 95-100, lämnar en lucka på 25 meter och sen tar sig tillbaks i högerfilen och sprutar ner vindrutan med en tjock sörja så att man inte ser ett dugg. "Ge'n en blink i baken" brukar Margareta säga och det lättar lite på trycket och en och annan fick sig en blink men det är ju ingen som bryr sig.

I natt kom det lite mer snö. På morgonpromenaden kom en kille ut till sin Audi, helt ny och av de dyrare modellerna. Bilen var översnöad och stod på tomgång och på vindrutan började snön sakta smälta av varmluften från fläkten. Men killen satte sig bara i bilen och körde iväg med helt igensnöade sidorutor och bakrutor. Otroligt! Kanske drog han ett varv med torkarna på framrutan, det såg jag inte, men där räcker det inte med en blink i baken, han skulle ju få bilen konfiskerad och körkortet indraget på 100 år!

Mitt tredje exempel gjorde mig inte irriterad, var mest lite roligt och har inte med trafiken att göra. På den fullsatta teatern idag hamnade jag bredvid en kille i min egen ålder. När föreställningen började råkade jag få nåt på stämbanden och satt och harklade mig en stund så tyst jag kunde. Höll emot och småhostade och fick en "Fisherman's Friend" av Margareta att suga på och småharklandet gav sig efter några minuter. Men killen bredvid kollade in mig väldigt irriterat hela tiden, även långt efter att jag slutat harkla mig, sånt märker man ju. Och ända fram till pausen. en hel timme, satt han sen och skyddade sitt ansikte med programbladet, ett svårartat fall av bacillskräck antagligen, men lite väl demonstrativt kan man tycka.

Retar jag själv upp nån ibland? Tveksamt, inte i trafiken i all fall, jag som kör så bra.            

Det är härligt att synda

Jag skrev häromdan om Margareta och min syndiga natt i torsdagsnatt och igår var det dags igen alldeles för mig själv och mitt på ljusa dan den här gången.  

Sur gubbe 

Jag är nog rätt principfast normalt och undviker onödiga utsvävningar som t.ex. kaffepauser på stan, men "att man vill synda då och då, det kan ju var och en förstå" som munkarna i Klara kloster sjöng en gång och jag blev så sugen igår. Fastedag i måndags, träning på Actic på tisdagen och bara en lätt lunch efter det. På stan började det sen kurra lite väl mycket i magen när jag gick förbi Espresso House. Jag är säker att ingen i min situation hade kunnat motstå frestelsen.

Egentligen borde man väl gå till ett riktigt kondis om man nu ska fika på stan så att man kan få sig en hembakad kanelbulle som är min absoluta favorit eller i undantagsfall en gräddig gräddbakelse. Utbudet på moderna kaffeställen är lite medioker. Det är ju bara blåbärsmuffins och kanske nån havrekaka nu. När vi gick i Stockholm i nyårshelgen var vi in på 3-4 ställen som vi ratade för att det bara fanns muffins. Den gången hittade vi Hurtigs Konditori en bit upp på Drottninggatan med EN bulle och ETT wienerbröd! Då slog vi till direkt!

Efter syndens fullbordan 

Men idag blev det muffins, Hallon/Kardemumma. Färsk och god, men inte går det upp mot en kanelbulle! En bra sak med en fika på Espresso House är att man har sån bra koll på folk där på Kvarteret Igor. Jag morsade på några och fick en lång pratstund över räcket med en bekant.  

Synden var väl inte så stor, jag skäms inte direkt, men för säkerhets skull får jag väl ta på tagelskjortan en stund i kväll.