Att sjunga i kör

"No je ne regrette rien" som Edith Piaf så fint uttryckte det, men ändå, kanske lite... Jag skulle väl både ha börjat springa lite tidigare och även börjat med körsång några decennier tidigare. Men så heter det ju också "bättre sent än aldrig!" Så det var lite tur också att jag köpte joggingskor i 50-årsåldern och började i kören innan 70 i alla fall.

Min stränge musiklärare

Sen är det ju skillnad på körer och körer. I seriösa körer - förlåt, det här är ju i högsta grad också en seriös kör - men med stämmor och notläsning och sånt menade jag, där kanske jag inte platsar, men det finns ju hur många andra körer som helst där där det är lite lättare. Och i "min" kör har vi ingen uppsjungning som inträdesprov. Däremot minns jag de årliga uppsjungningarna i skolan där Werner Wolf Glaser satt vid pianot och suckande avbröt sjungandet redan efter 3-4 takter. Så fick man sitt B i betyget, dvs nätt och jämnt godkänt. Jag sökte aldrig in till skolkören.

Men nu har hämningarna släppt och nu, redan efter 7-8 träningsveckor är vi mogna för ett första framträdande. Med solist (nej konstigt nog inte jag), inspelad musik och en entusiastisk körledare känner vi oss rätt säkra inför söndagen, både jag själv och säkert hela kören. Orosmoment? Ja, vi är utomhus - hur kommer vi att höras? Och på is! På isbanan mitt på torget! Kommer vi att kunna hålla balansen när vi rockar loss?

En alldeles färsk studie på Sahlgrenska visar intressanta fakta på den fysiska nyttan av att sjunga i kör. Kolla filmen och kom loss i närmsta kör! I vår kör, Rock Everybody, är vi killar i sammanhanget en liten exklusiv skara, det går nästan 10 tjejer på varje kille, hur ska vi klara oss på julfesten som avslutar premiärsäsongen?

Ärliga Västeråsare

Jag har genomfört ett riskabelt, ofrivilligt ärlighetstest av kommunens medborgare, och glädjande nog gick det bra. Vi Västeråsare är ett ärligt släkte.

Det var ju äntligen sol den här veckan, så jag tog fram fincykeln i måndags, min Nishiki Pro SL och tog en tur ner till city. Ja det blev en liten omväg först för att lufta cykeln lite, jag har bara 5-600 meter ner till centrum, men cykeln kändes fin - i år har vi tänkt komma igång på riktigt och cykla lite mer. Cykelsemestern i Provence i somras gav mersmak.

Jag parkerade cykeln på stan, strosade lite i affärerna, handlade lite mat och tog en promenad hem, jag har ju så nära. Så när jag i torsdags skulle ta cykeln på bilen upp till Stentorpet var det tomt i källarn!

Trist, men så är det det här med oss Västeråsare och ärligheten. Jag tog en joggingtur ner till stan, och där stod min Nishiki troget och väntade utanför Konsum. Mitt i stan. Jag hade nog inte ens behövt låsa den, men det ska jag testa en annan gång.