Tack för besöket men jag har flyttat till mitt70tal.blogspot.se

Tack för besöket men jag har flyttat till mitt70tal.blogspot.se

      som du också når på orjanwidmark.se

En månad kvar till slutmålet

Verrazano Narrow Bridge.
I högtalarna sjunger Frank Sinatra
New York New York

Jag har fått ihop drygt 30 mil under de tre senaste månaderna, helt OK. Inför Stockholm hann jag med drygt 40, men det här är helt OK efter omständigheterna. Och 8-10 mil till blir det under oktober. Så TCS New York City Marathon har alla förutsättningar att gå bra.

Sen då? Ja jag har många gånger sagt och skrivit att långspurten i
slakmotan upp mot målet i Central Park 2014 sätter punkt för mitt marathon-springande, och det är mycket troligt att det blir så. Det är ett väldigt pysslande att få ihop alla träningsmil och man måste verkligen känna sig motiverad för att genomföra dom här satsningarna och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag kommer att känna mig i vinter när den här satsningen är avklarad.

Min Facebookvän Anders H. är visserligen fyra år äldre än jag och springer fortfarande sina maror. Han är uppe i en bra bit över 200 maror! Osvuret är väl bäst, men jag vet inte...?

Annars var rätt löpsteg temat för Vetenskapens värld i går kväll där man pratade om att springa ekonomiskt och jag undrar om inte min naturliga löpstil är rätt skonsam för mina knän och fötter. Jag lyfter inte fötterna så högt = ekonomiskt. Men då är det samtidigt större risk att stå på näsan = risk för vurpor. Jag vet inte vad som är bäst, men nu ändrar jag inget inför New York 2 november  alla fall.


Men det blir ändringar i mitt bloggande.

Omständigheter utanför min kontroll gör att alla mina redan nedstängda bloggar nu är överlämnade till slutförvaring hos Google. Jag vet inget om nedbrytningstider och sånt, men kanske dom är läsbara några år i alla fall. Startade 4 sept 2008 och har lagts ner ett antal gånger men återuppstått ur askan som Fågel Fenix, men när jag nu vandrar vidare gör jag det till nya jaktmarker och delvis nya spelregler.

I kväll har vi, Margareta och jag, releaseparty för min nya blogg, Mitt Ljuva Sjuttital som fr.o.m. i morgon kommer att hittas på adressen mitt70tal.blogspot.se.

Lite annorlunda inslag än tidigare kan det nog bli, men för att fira rejält har vi ikväll bokat ett gäng sångare till Västerås Konserthus. Kom gärna och titta!

Nu drar jag för sista gången ner rullgardinen för mina Utsikts-bloggar!  

Träningsläget under kontroll

På väg till akuten

En dryg vecka efter min fadäs, en vurpa rakt på nyllet där Rocklundaspåret är som stenigast, är jag på gång igen mot New York, nästan som om inget hade hänt.

Två vändor har jag hunnit med, 10 resp 15 km, och det går helt OK. Gipsklumpen på vänsterarmen väger väl nåt kilo, men hämmar mig ingenting och den blir jag av med i god tid innan loppet. Jag har nog missat 10 timmars löpträning som kanske kommer att märkas den sista milen in mot Tavern on the Green i Central Park, men nu är det bara att gilla läget. Det går inte att ta ifatt det jag missat på de korta veckor som är kvar till start, jag tränar bara vidare enligt planen.

Hemma från akuten

Då kom jag att tänka på de där två killarna, 60+ tror jag, som vi hade framför oss på planet till NY 2002. Dom satt och bläddrade i diverse maratonpapper såg jag så jag tog i med ett:

"Ni ser starka och vältränade ut". "Tackar, men jag har bara hunnit springa ett par mil, och kompisen här har bara tränat 5 kilometer" svarade dom lite förläget.

Efter 11 dar. Bättre än
så här blir det inte...

Och nej, dom kom aldrig i mål förstås. Visst har jag också varit lite olika tränad inför mina maror och den här gången hinner jag inte bli klar till 100% som jag kände mig i våras i Stockholm, men blir det 90% är bra nog.

Så är det alla dom där som slår vad på krogen och tror att dom klarar maran utan träning, men dom kan gott få lida för sina synder...

Och andra åter får nummerlappen i present, en present som kanske inte alltid uppskattas. Johnny Klüft, Carolinas pappa, fick startplatsen till New York som 50-årspresent 2003 minns jag och när jag kollar nu ser jag att han tog rätt lång tid på sig på loppet, en tid jag borde kunna slå lätt även om jag ägnar mig åt fotografering under loppet.

Nya glasögon hinner jag få men nya framtänder tar nog längre tid så jag får nog hålla mig till lättuggade hamburgare i New York.

Ett delikat startproblem på en mara

Varje dag en dag närmare start. Idag släpptes kartan över startområdet.

Ointressant karta, men jag ska studera den noga 

Det är ett gigantiskt fd militärområde precis vid Verrazano Narrows Bridge och kartan tar jag med till starten den här gången, förra gången hade jag noll koll. Jag höll mig då hela tiden i närheten av min fålla i den blå delen så att jag inte skulle missa starten och komma på efterkälken. Och så irrade jag mest runt för att hitta ett lämpligt ställe att "lufta mig" på var 10:e minut, men nu ser jag att det finns många toa-ställen.

Området är så stort och sist skröt dom med att dom hade en gigantisk ränna för oss killar i alla fall. Men hur jag än letade den gången lyckades jag inte hitta den och till Baja-Majorna i den blå delen var det kilometerlånga köer den gången. Jag höll mig genomgående till områdets enda buske, men den har nog vissnat sen dess.

Jag hade blå fålla 2002

Bortsett från det där uppenbara problemet är dom där timmarna innan start rent njutbara. I Stockholm har jag alltid försökt ha några extra timmar innan start för att bara känna in atmosfären och jag hoppas jag får god tid i New York också innan starten. Det är jättelång bussresa till starten via New Jersey så i år verkar det som vi i stället åker färjan från Manhattan till Staten Island, men det tar väl en himla lång tid det också. Och från färjeläget är det sen en bra bit ner till startområdet, risk för köer och trängsel när 40-50000 löpare på några morgontimmar ska komma på plats.Men det är bara att hänga på och ta rygg på andra svenskar och dricka lagom mycket vatten.

Och så får man hoppas på rätt startfålla över tvåvåningsbron. Bäst är orange, då får man utsikt över Manhattan, men blå är OK den också. Blå o orange får de övre vägbanorna men de gröna springer på den undre vägbanan och där kan man få en obehaglig dusch av de som inte hann fram i toakön!

40 days and counting...

    

Träningsblogg inför maran är fantastiskt

The Reservoir i Central Park. Hur pass vältränad var jag 2002? 

Hur var formen inför New York-maran 2002? Hade jag några problem och var det nåt som gick speciellt bra? Hann jag förbereda mig så mycket som jag behövde?

Nä, jag minns absolut inga detaljer. Mina gamla Excel-filer från träningen är sen länge borta. Jag har ju bytt dator flera gånger under, och under 12 år. Kanske jag kan hitta någon utskrift med statistik nere i källarförrådet men jag är så dålig att hålla ordning på gamla papper. Men bloggen sköter Google om att arkivera, det är ju fantastiskt!

Så när (om?) jag lyckats genomföra det här projektet har jag för tid och evighet möjlighet att gå tillbaka i ett online-arkiv och friska upp minnet, så de här dagboksnoteringarna om min form och mina förberedelser hoppas jag att jag kommer att ha glädje av långt framöver när min löparkarriär gått ner på halvfart och minnet börjar bli ännu sämre än vad det är nu.

Nu har det varit träningsfritt i en vecka sen den försmädliga fadäsen i Rocklundaspåret 16/9, Det börjar rycka i benen, men jag lugnar mig ett par dar. Ortopeden ska kolla handen i morgon (gipset är så tungt, kan jag få något lättare?) och i morgon blir jag också av med stygnen under näsan sen ska jag nog vara igång igen. Kanske en träningsfri vecka så här en dryg månad innan loppet tom är bra innan toppningen av formen sätter igång.

Men mycket annat ska förberedas också, nya kläder, aktiviteter i NY mm. Det var just nu den här tiden vi skulle börja detaljplanera allt. Med lite onödiga uppstartsproblem är vi igång nu. Dalai Lama är i stan just när vi är där, skulle vara kul att surra lite med honom. Och har han inte tid finns det mycket annat att kolla in.

Risk för vurpor under ett marathon?

Jag dök på nyllet häromdan och är temporärt försatt ur stridbart skick. Det måste väl nån gång hända och mina vänner som lider av träningsallergi fick väl lite råg i ryggen nu, men när jag tänker efter så har jag inte varit med om många vurpor under min träningskarriär.

Under träning har jag väl själv ramlat några gånger och någon gång även stukat foten, men på tävlingarna har det aldrig hänt mig själv några incidenter.

Värsta vurpan jag sett var just under New York City Marathon 2002. Loppet börjar med bron över till Brooklyn och krönet där är också loppets högsta punkt. Så just där, efter att ha sprungit bara någon kilometer är det frestande att släppa på lite extra nerför bron för att tjäna några sekunder.

Just där hade jag ett gäng italienare snett framför mig. Dom sprang och bar några flaggor eller banderoller minns jag och en av dom var storväxt och sprang med jättekliv nerför Verrazanobron. Då, just efter att ha passerat krönet, föll han, den storväxte italienaren. Rakt i backen och i den uppskruvade farten gled han en bra bit nästan ända ner till Brooklyn. Jag tänkte på honom under hela loppet och fortfarande efter snart 12 år kommer jag nu att tänka på den där vurpan.

Sen har det väl hänt annat också några gånger, småincidenter, men löpning är ju oftast i rätt måttlig fart. En vurpa som man kan skratta lite åt är den som segraren i Chicago 2006 gjorde. Han fick lite prispengar som plåster på såren.

        

Tocket elände, hur blir det med New York

"Det kunde varit värre" är visserligen en klen tröst jag får dra till med, men det här var ju rätt onödigt.

På tisdagens mellanlånga pass, 20 km var det tänkt att bli, kom jag efter 12-13 km till det där steniga partiet där jag alltid är lite extra försiktig men jag bara stöp rakt i backen utan att hinna vare sig blinka eller ta emot mig. Tänder intryckta och blodet rann.

Jag minns inte riktigt vad jag tänkte, men förstod förstås direkt att jag behövde hjälp hem och mobilen fungerade fast glaset var spräckt, fint med mobiler! Vi kom överens om ett bra ställe att mötas och med blodet rinnande fick jag jogga vidare ett par kilometer till mötesplatsen och skrämde slag på några andra joggare, men sen blev det direkt upp på akuten för en heldag där. Då börjar man mellan behandlingarna fundera - hur blir det med New York?

Men just då och ännu mindre nu efter ett par dar tänker jag att det är nog inget att oroa sig för, för det kunde varit värre. Några gipsade fingrar kan väl inte stoppa mig och en bruten näsa blir man väl inte så nedbruten av. Tänderna hinner kanske inte bli helt åtgärdade men McDonalds burgare är lättuggade och stygnen och blåtirorna i ansiktet hinner säker tonas ner. Och tur i oturen är benen intakta. Båda två.

Löparformen då? Ja, jag hade ju ändå inte tänkt på några rekord och ligger hyfsat till som det redan nu är. Nu blir det ledigt en vecka innan jag är på banan igen. Jag har åkt Vasaloppet med skoskav och blåsor i händerna och sprungit Stockholmsmaran magsjuk så blir det inte värre än så här ger jag inte upp!

Lite frestande att pynta det här inlägget med ett par häftiga Selfies....          

Dags att tänka på kläderna inför maran i New York

Klädd för NY 2002.
Kläderna finns kvar i garderoben!

Inte många lägger ner mindre på sina löparkläder än vad jag gör. Jag använder t.ex. oftast den T-shirt jag fick gratis vid målgången på förra maran och skor ska bytas efter 100 mil sägs det, jag springer minst 300 i mina. Och köper jag någon gång något nytt är det på Bagheras Outlet i Avesta.  

Killen i pappsäcken är
Jan Malmsjö!
Inte heller senaste snitt

Men nu har jag börjat fundera på kläderna till New York. Sist hade jag en blågul mössa (som jag fick gratis av Springtime) och en Sverige-flagga påsydd på tröjan,  men nu tänker jag mig en blågul T-shirt med tydlig text Sverige/Sweden så att det ännu tydligare syns att det kommer en Viking och ingen liten plutt! Men bara det att det verkar vara riktigt svårt att få tag på en sån T-shirt. Svenska fotbollströjor finns överallt, men jag behöver en löpartröja i löparkvalitet och det hittar jag inte på en enda webaffär! Jaja - jag har en dryg månad kvar att leta, men nog ska jag väl få tag på en snygg T-shirt i svenska färger?

Nåt åt det här hållet?

Och nya skor ska jag också köpa. Jag har alltid kört med Asics 21xx, och mina senaste som jag tränar i är från juni 2013 och är rätt slitna. Till Stockholms-maran i år fick jag överta ett par lätta Adidas av Anders och chansade med dom i Stockholm, och dom gick ju riktigt bra att springa i nu gör jag som Fälldin, sliter med frågan... Vad ska jag köpa? Eller ska jag kanske köpa nya i New York för mindre än halva priset av vad det kostar här hemma?

Jag är knappast ett modelejon, men för en gångs skull lägger jag lite krut på utseendet. Det sägs att två miljoner amerikaner kantar banan så man vill ju vara snygg!

En stor skillnad mellan Stockholm och New York

En selfie innan starten 2002

När man springer Stockholmsmaran hör man nån gång ett försiktigt "Heja heja". Oftast är det barn och ungdomar som tar i lite grann, men högre upp i åldrarna blir man allt försiktigare.

Men på Fleminggatan stod det alltid ett gäng tjejer förr och sjöng, sen flyttade dom till Torsgatan men nu tror jag dom har slutat. Timme efter timme sjöng dom "Ni har kämpat bra ska ni veta, vi står bara här och blir feta" till Sten o Stanleys "Margareta". Jag höll utkik efter dom varje år, skulle dom stå där i år igen? Och så förskräckligt feta var dom inte om man ska vara noga.

First Avenue, spikrakt nästan en mil

I New York är det annorlunda, där behöver man inte hålla utkik efter nån som hejar. Hur orkar amerikaner skrika så ohämmat och så ljudligt. "You can do it, you can do it", " Just 10 miles left", "Go Sweden, Go Mats Sundin"  sånt fick man höra. Timme efter timme. Värst är det på First Avenue men genom det ultrajudiska Williamsburg är det tvärtom väldigt tyst. Några enstaka barn i gammalmodiga kläder applåderar lite blygt, det är allt. Orkestrar i varenda gathörn och till och med poliserna ropar att man ska öka takten! "Keep moving! You're in Bronx" ropade en polis minns jag.

75 meter kvar till målet

Men för en svensk som är van att jogga ensam i tysthet på skogsvägar blir det till slut riktigt jobbigt. När jag blir riktigt trött blir jag samtidigt också riktigt sur så väl inne i Central Park orkar man nästan inte med det där "You're looking fine", man blir nästan sugen att käfta emot. Men i det läget är man så trött att man bara orkar stappla vidare mot det hägrande målet, men så himla fin ser man nog inte ut då.

Och det är klart att det är roligt med allt hejande!

          

Katt bland hermeliner

Vem är Utsiktsbloggarn?

Genomsnittsåldern på ett maraton nu är nog för män 35-40 år och kanske något lägre för kvinnor. Jag fick den uppfattningen när jag som hastigast kollade deltagarna på jogg.se-siten. Antagligen ser det ungefär likadant ut i New York.

På jogg.se kunde jag också hitta några löpare jag kommer att få tampas med i New York. Det var då jag insåg att jag är en riktig bonnkatt i det här sällskapet.

Yngst var Anders, Martin och Karolina, alla 33 år. Grabbarna hade kanontider under tre timmar på maran men tjejen var något mänskligare, nästan uppe på min tid i Stockholmsmaran.

Kent och Tobias, drygt 40, hade lite sämre maratider, men klart ouppnåeliga för mig, och inte heller kan jag mäta mig mot Samuel som hunnit bli hela 48.

I ärlighetens namn har jag ingen chans mot Karolina heller. Hon slog mig i Stockholm med sju minuter, men det är ju en hel kilometer så det klarar jag inte, jag får tampas med mina kollegor i gruppen 65+. I Stockholm var det ca 300 gubbar i den gruppen, 2,5 procent av löparna var 65 eller äldre. Om det är samma fördelning i New York har jag runt 1000 kollegor, män 65+. Det finns en hel del hermeliner där också, gamla elitlöpare som har driv i löpsteget, men jag får väl ha som målsättning att ha några hundra av dom bakom mig i alla fall.

Men om mina beräkningar stämmer är jag ändå lite impad över mig själv, en av tusen i min åldersgrupp av löpare från hela världen i marathonlöparnas Blå Band!

Morgonjogg i Central Park

De flesta i min ålder tränar aldrig. Sen är väl promenader det vanligaste för dom som rör sig lite i alla fall.

Det är väl gott nog, men de flesta inser nog att det inte är så dumt med lite till. Min löpträning är förstås det jag prioriterar, men för ryggen och muskelstyrkan i allmänhet är det inte så dumt med gymmet som komplement, men jag har varit osynlig där i sommar, bara betalt månadsavgiften, 179 kr/mån.

I september när vi flyttat hem till stan blir det minst ett par fasta tider varje vecka på Actic, det behövs. Två misslyckanden i sommar där mina biceps inte räckte till:

Morgonjogg oktober 2002 i Central Park

• När en bult skulle lossas på gräsklipparen fick jag ta hjälp av Gunnar uppe vid dammen, bulten satt för hårt för mig, men han tog den med vänster hand....
• Och i går fick jag lämna in bakhjulet på cykeln till cykelreparatören - jag fick inte på bakdäcket! 350 kronor för en ny slang och ett nytt däck. Det var första gången jag tog hjälp av Cykel-Pelle för att fixa en punka! 

Och ryggen skrev jag om häromdan så nog behöver jag mina träningar på Actic i höst. Sen är ju löpning också en väldigt ensam och osocial hobby när man inte har träningskamrater, det är också ett plus för att komma igång med Acticträningen asap.

179 kronor för mig, 229 för Margareta är 408 kr i månaden och under maj-aug har vi inte utnyttjat en minut av den avgiften! 1632 kronor till ingen nytta, men nu kör vi igång, det är nyttigt för oss båda inför NY-maran där Margareta också ska vara med och springa, i alla fall på en morgonjogg i Central Park runt The Reservoir!

Vad kan gå fel inför NY-maran?

Vaknade i fredags med rejält ont i ryggen - blev kanske kall på gårdsfesten dan innan.

Men ont i ryggen har jag haft av och till sen 14-15-årsåldern. Ibland värre ibland lindrigare. Den här gången var det lite värre och jag gick som en gammal gubbe på minst 70 hela fredan. Ännu värre kändes det på lördagsmorgonen så det var bara att knyta på sig joggingskorna och ta en tur, 18 km fick det bli. Det finns väl olika sorters ryggvärk, men min blir alltid bra av motion som tur är, så det är jag inte så orolig över.

Värre med en stukad fot, det vet jag tar nästan tre veckor innan det går över och det har jag råkat ut för några gånger. Det försöker jag undvika med att titta ner i backen både på joggingturen och promenaden för med en stukad fot är det nog kört om man inte kan linda den riktigt hårt förstås.

Annat då? Halsont med feber? Ja då skulle jag ställa in direkt och bli turist i stället. Springtimefolket berättade många exempel på där killar (tjejer resonerar nog annorlunda) blivit sjuka men ställt upp och sprungit ändå. Det skulle jag inte våga riskera, men visst förstår jag att det är frestande att försöka om man tränat länge och kostat på sig en dyr marathonresa.

Och i New York och säkert andra storstäder också är det lite lurigt, man får ju lätt lite halsont bara av den dåliga luften. Det fick jag 2002 och var lite fundersam, men har man ingen feber så är det ingen fara, då är det bara luftföroreningar. Och knän och annat känner jag aldrig av - peppar, peppar!

Nä, jag har hittills aldrig ställt in en tävling jag varit anmäld till. Inte heller nånsin brutit. Jo, DNS, Dit Not Start, står det i protokollet från New York-maran 2001, men det var ju det där med katastrofen med World Trade Center som gjorde att vi backade ur så den räknar jag inte. DNF, Did Not Finish, står det inte heller i något protokoll än så länge. Allt det där beror mycket på att jag förbereder mig bra men mycket på tur också. Nu hoppas jag att turen håller i sig över det här året också.

Vad har hänt med Utsiktsbloggen?

För den som inte uppmärksammat det så är det så här:

Utsiktsbloggen är nedlagd sedan 2014-06-10. Det blev ingen stuns i min blogg för pensionärer, min dragningskraft räckte inte till! Ingen stor sak med det, det finns så många andra bloggar att läsa, men efter fem års bloggande  har jag fått ett journalisttänkande och det har sen nedläggningen hänt så himla mycket som skulle varit värt en mässa på nåt lämpligt forum så visst har jag haft lite abstinens, men allt har sin tid och min tid i den här formen var över.

Men det gav mig tillfälle att dokumentera mitt stora mål, 2014 års TCS New York City Marathon. Utsiktsbloggen fick temporärt nytt liv handlar nu enbart om min löpträning inför NY-maran i november. Så att jag lite egoistiskt ska ha mina förberedelser och det kommande genomförandet dokumenterat.

Så förlåt om inläggen är ointressanta, men det här är anledningen och kanske ändå något enstaka inlägg kan vara läsvärt... Och runt 2014-11-10 är den definitivt nedlagd (igen..) Promise!

      

Tolv år sen sist i New York, blir det nån skillnad?

Mycket blir förstås likt på min mara i år, 2014, jämfört med förra gången, 2002.

Verrazanobron

Exakt samma bana är det till exempel, men vädret hoppas jag blir annorlunda. Då var det +2 på morgonen som sakta steg till +8, nu hoppas jag på 13-16 grader eller så. Mer folk i startfältet blir det i år då man delat upp starten i olika startfält och jag startar förstås i det sista startfältet utgår jag från.

Då var jag bara 58, klart jag var starkare då än nu vid 70, så tiden kommer att bli rejält sämre i år. Även då sprang jag sakta och tog en massa kort, 4.37 blev det då. Nu blir det rejält över 5 timmar med ännu många fler kort tagna.

Då hade jag på loppet med mig en engångskamera med 36 bilder i magväskan, nu har jag väl mobilkameran med mig med obegränsat antal bilder.

Då var det kö på hotellet till deras Internetdator i foajén för att kolla sin epost och sin tid, nu är det förstås WiFi på rummet.

Högljudd publik

Då bodde vi på Olcott på 72:a, granne med Yoko Ono, och hade 1 minut till Central Park och John Lennons Strawberry Field, nu är det Beacon på 75:e med hela 5-8 minuter till Central Park, men det får man väl se som jämnt skägg...

Då hade vi några dagar extra innan loppet och lite färre dagar efter loppet, nu har vi ont om tid innan loppet och några fler dagar som turister efter loppet i stället.

Etc. etc.  Träningen rasar på, Lite börjar det redan nu pirra i den gamla kroppen!              

Träning med förhinder

Det var en knepig vecka förra veckan. Den höll på att gå helt åt pipsvängen, men blev godkänd ändå till sist.

Veckan började med lite väl hög temperatur. Sala var varmast i landet och passade inte alls för långdistansträning. På måndagsmorgonen tog jag därför en runda redan i sjutaget, men det blir mest att man lufsar lite. Och det blev bara 4 kilometer, det var för varmt.

Och luften var för dålig. Sveriges i modern tid största skogsbrand rasade bara ett par mil härifrån, och röken låg tung. Och ännu tyngre låg röken tis-ons-tor, då var det absolut ingen chans att springa. Hett och rökigt!

En mil bortom skogsbrynet är området för branden.

Men så plötsligt på fredagen var det helt OK. Klarblå himmel, normal temperatur och all rök var borta med vinden! 17 kilometer utan några större problem. Och under barnvaktshelgen hann jag med 6 kilometer till så 27 kilometer är helt godkänt så här pass långt före TCS New York City Marathon.    

Lättpåverkad marathonlöpare

Det måste ha varit i ett radioprogram jag först hörde om marathon och tänkte att jag själv skulle kunna bli en sån.

Björn Ulveus sprang 1980

Stockholm Marathon i augusti 1980 var så hypat, det var bara andra året man körde det loppet så man pratade stup i ett om marathon på radion och jag låg utslagen i sjuksängen på Akademiska och lyssnade. Det var ju en bra morot sen att ha med sig för att bli frisk. Marathonlöpare skulle jag bli!

Sen dröjde det 17 år och till min premiärmara 1997 lyckades jag påverka några bekanta att hänga på. På jobbet "lurade" jag med ett bra gäng ungtuppar att regelbundet springa en sväng efter jobbet eller på lunchen och några av dom joggar fortfarande vad jag vet. Inga marathon men ändå.

Om jag bidragit till att mina närmaste blivit joggare vet jag inte, det kanske dom blivit ändå, men jag vill gärna tro att det lite grann beror på mig i alla fall. För nog är det ovanligt att av oss åtta vuxna i klanen är fyra stycken marathonlöpare varav en dessutom Ultralöpare. Och en har i stället kört några Vätternrundor.

Malmsjö i New York
3:e november 2002

Att jag springer i New York är enbart påverkan av Jan Malmsjö som gjorde det vid 70. Jag hade tänkt runda av min marakarriär då efter New York 2002 men fick den här idén när jag kom hem och såg ett TV-program om Jan Malmsjö och hans marathon och sen gick det inte att få den tanken ur huvudet. Det har kostat mig massor av träningstimmar och en himla massa pengar, det borde han få veta!

Mina Ultramaror, 5-mil i kalla februari, tyckte min finska FB-vän som jag aldrig träffat att jag skulle satsa på. Lättpåverkad - så klart jag måste göra det när en ung tjej föreslår nåt sånt. Tre stycken "Yours Truly"-lopp blev det.  

Helt klart är jag lättpåverkad, av annat också kanske men absolut när det pratas marathon.      

Marathon och 5:2

Jag kommer säkert att fortsätta med 5:2 under satsningen mot New York City Marathon.

Det gick förvånansvärt bra att 5:2-a inför Stockholm så det ska säkert funka nu också. Det enda är att 2-dagarna tränar jag bara på förmiddagen så det är lite pyssel ibland att få träningsdagarna att räcka till. Och så sista veckan kommer jag att äta som vanligt, 7:0 alltså.

Så här tycker en NY-bloggare man ska ladda inför maran...

Den här sommaren med mycket besökare på Stentorpet har jag inte 5:2-at riktigt 100%-igt och vikten är något kilo högre nu än vad den borde vara, men det är mest positivt, nu kommer jag att se bra effekt när jag blir med noga med 5:2.

Men om någon påstår något annat så har dom fel, det är det här som gäller: 5:2 och marathonträning går alldeles utmärkt ihop. Jag har läst lite kostråd just nu om vad man ska äta inför ett marathon, men jag har hållit på så länge nu och aldrig gjort något speciellt och alltså tom kört 5:2 inför en mara, så jag gör inget speciellt iför New York heller, kör på som vanligt. Jag är ju ingen elitidrottare, och jag vet att min stil fungerar.  

Och i morgon 4 augusti har jag 2-dag igen. Klockan är ställd för en tidig morgonjogg, värmen ska visst gå upp till 32 grader i morgon men då hinner jag med en lite korvända i alla fall.

Vad är det för speciellt med New York Marathon?

Numera finns det ett marathonlopp i varenda litet samhälle - vad är det för speciellt just med New York?

New York Marathon är inte störst vad jag vet och säkert inte bäst heller men det loppet var nog det första av den här moderna typen stadsmarathon. Ja, Boston har funnits sen 1897 men när marathonvågen satte fart på 70-talet var New York först och är sen dess målet för de flesta av oss marathonlöpare. New York är ju ett drömresemål för många ändå och att sen dessutom få delta i stans största idrottsarrangemang, klart det lockar.

London är en bra mara

Men det finns många andra maror som också lockar. London är jättestort och lättillgängligt med flyg från Västerås. Till Berlin är det också nära och där kan man lätt sätta personligt rekord står det, men den tiden är förbi för mig hur lättlöpt det än är.

Medoc är festligt

Många lopp kallar sig Rock'n'Roll Marathon. De flesta går i USA men många i Europa också, det skulle passa mig. Medoc Marathon utanför Bordeaux är festligt och jippobetonat, i Kilimanjaro Marathon är det tuffast dagarna efter maran då man ska klättra i berg. Honolulu, Havanna, Paris, Tokyo.....

Kinesiska muren är för jobbig

I Great Wall Marathon springer man på kinesiska muren och så där kan kan fortsätta hur länge som helst. Det finns maror där man springer i tunnlar, maror i snö och is eller i heta öknar. Och så finns det "riktiga" loppet i Grekland från Marathon till Aten etc etc.

Det finns tom ibland maror både i Västerås och Sala. I år kan man i Västerås springa Black River Run, 8 eller 16 mil, men nej, där känner jag min begränsning, det kommer aldrig att bli aktuellt med så långa lopp.

Nu ser jag fram mot min andra New York Marathon, de flesta marathonlöpare kommer nånsin aldrig dit. Men jag vet inte om jag kommer till några andra utländska lopp, tiden börjar rinna ut. Jag tror det var Nike som hade en slogan i en annonskampanj:

So many races, so little time!

Träningsläget

Under hela juni sprang jag inte en enda meter, knappt det har hänt sen jag blev motionär och marathonlöpare för 16-17 år sen!

Men ovanligt bra tränad inför maran i Stockholm 31/5 så är det ingen ko på isen. Under den här heta julimånaden har jag i alla fall fått ihop nästan sex mil (borde varit 15-20 mil) och på dagens runda, 11 km  i måttliga 25-26 grader och lite lusigt tempo, kändes löpningen helt OK. Jag kommer att komma i form!

Lätt att snubbla på en skogsstig

"Bredmossen - Banelund" är en av mina allra bästa favoritrundor, hur många hundra gånger har jag sprungit den? Aldrig tråkig börjar den längs vallen vid Olof Jons Damm och upp en bit genom skogen. Där är jag lite försiktig för att inte snubbla på rötter och stenar på skogsstigen. När jag en gång inte har en viktig mara i sikte kommer jag nog att springa lite mer på skogsstigar men nu vill jag inte snubbla och stuka foten som jag gjorde några månader innan förra NY-maran. Det gick ändå bra den gången men jag är efter det alltid försiktig och kollar var jag sätter fötterna.

Bredmossen är inte så imponerande

Sen springer man längs folktomma skogsvägar där det sällan händer nåt spännande och över Bredmossen som inte är så speciellt bred. Det står ett älgtorn där, men nej, nån älg har jag aldrig sett på mina löprundor och inga rådjur heller. En bit efter Bredmossen blev jag alltid förr utskälld av ett gäng hundar med bra hörsel. Dom bodde en bit in i skogen men hörde direkt när man kom flåsande och började skälla, men nu har dom tystnat. Har dom flyttat eller har dom liksom jag fått dålig hörsel?

Mer trafik när det här var riksväg 70

Vid järnvägsövergången vid Banelund kan man få en stunds vila om man har tur och bommarna är nere men sen så har man den långa slakmotan längs gamla 70:an där trafiken nästan är helt borta nu när Avesta-vägen går på andra sidan skogen och sjöarna. Och cykelbanan har nylagd asfalt så just den där biten brukar kännas fin och så börjar man ju närma sig slutmålet. Bara drygt 3 kilometer kvar nu.

Och så väl hemma på Stentorpet igen så är det "av med kläderna och ner i ån"! Även om det ibland inte är så varmt i vattnet som just i år. Klart att det här är en favoritrunda.




Får jag ihop 60-70 mil innan avresan till New York så är jag nöjd.

Bloggen har inte återuppstått

Men av egoistiska skäl kommer jag nog att göra en del inlägg under hösten för att dokumentera förberedelserna och genomförandet av ett av mina sen länge planerade livsmål.

Av och till har jag satt upp mål som jag omsorgsfullt sett till att genomföra och jag har några nya mål i bakhuvudet. Men ett stort mål sen 12 år tillbaka som jag har nämnt av och till på min blogg är högaktuellt just nu, så OK då, bloggen får leva upp under hösten även om mina fåtaliga läsare nu har droppat av. De här inläggen skriver jag mest för att jag själv när jag sitter på hemmet ska minnas hur förberedelserna och genomförandet av ett för mig stort livsmål gick till. Så sorry, Utsiktsbloggen kommer mest att handla om marathon, motionsallergiker varnas.

I måndags betalade jag slutnotan till "The 2014 TCS New York City Marathon". Lite högtidligt, det har känts så avlägset tidigare, men nu närmar det sig och nu kan jag logga in hos New York Road Runners, klubben som arrangerar maran, jag har fått ett konto där.

Nu ser jag fram mot en deltagarförteckning från Springtime som är den svenska resebyrån som arrangerar resan. Förra gången, år 2002, var jag den ende deltagaren från hela Västmanland, det tyckte jag var märkligt, vi var ju runt 500 från Sverige redan då har jag för mig. Kanske några fler i år och nu kanske även några Västeråsare, det ser jag fram mot att få kolla.

Verrazano-bron och första biten i i Brooklyn

Formen då? Jo rätt OK även om den här varma sommaren gjort att det inte gått att löpträna som jag tänkt. Men rätt OK ändå, jag tränade så mycket till Stockholmsmaran så det blir lätt att vässa formen.

Tidsmål? Tja, med 4.47 i Stockholm har jag ingen press på mig att prestera nån bra tid där i NY, inget att bevisa. Tvärtom har jag tänkt utnyttja tillfället att springa lugnt och stanna ofta för att ta bilder. Så 5.30 eller så kommer att vara rätt OK som det känns nu.

Nu i den här spalten under hösten blir det lite enkelspåriga inlägg om löpning, marathon och New York men min anonyma blogg tuffar på med andra typer av inlägg, men den är svår att hitta i Sociala Mediebruset.

Loppet går den andra november och tom 10 november eller så kommer bloggen alltså att underhållas för att dokumentera min andra New York-mara, mitt just nu högprioriterade löparmål.

Mycket motion - motionsallergiker varnas!