OS i Sotji och TV

Viasat har ju TV-rättigheterna från OS i Sotji. Turerna kring hur det kunde bli så kan jag inget om men det är himla dumt att inte SVT sänder, eller åtminstone SVT och TV4 tillsammans som dom gjort ibland. Men en fördel finns det med att Viasat sänder - jag får mer tid till annat. Jag kollar inte så mycket som jag skulle gjort annars.

Alla snackar Sotji

Vi har tillgång till TV3 och TV10 och visst ser jag ett och annat och Carolina Klüft är rätt duktig med studiosnacket, men så skulle jag kolla Popsen i hans program i tisdags kväll med summeringen av tisdagens dramatiska skidfinal med två svenskar på medaljplats, men nej, där fick SVT inte visa rörliga bilder. Pengar, pengar. Så jag har en liten privat bojkott av Viasat. Våra Viasat-kanaler i stugan är uppsagda, men jag kan visst använda Viaplay i mobilen ända fram till i maj skrev dom, men nix - nu är Viasat på svarta listan så det får vara.

Kanalerna som ingår i hyran här hemma i stan är med mitt sätt att resonera OK att titta på, så hockey kommer jag att följa om det går bra för Sverige, det får räcka. Det blir samma sak med Viasat i OS i Rio 2016, så den slipper jag också att se. Det går bra att lyssna på radion i stället.

Fotbolls-VM i sommar delar SVT och TV4 på så det kommer jag att kolla mer från även om inte Sverige är med, men från Sotji blir det bara fragment. Hur går det sen med filmer till årskrönikor och sånt? Nä, det där med sport i Viasat var ingen höjdare.

#blogg100 nr 17 - 83 to go

Lunchkollen rekognoserar

Min kollega på Vlt gav häromveckan fem gafflar till en ny restaurang på Lillåudden. Jag har inte hunnit prova den än, men i det sköna vädret tog vi en rejäl promenad igår Lillåudden runt och kollade dels var restaurangen låg och dels hur det går med de senaste byggena.

Plats ute i sommar. Mot Mälaren.

Dom har byggt mycket på Lillåudden och jag skulle inte ha nåt mot en lägenhet där med utsikt över Mälaren. Så nära till tåget så det är säkert många Stockholmare som hamnat där men det är lite längre till stan för oss så det är inte så att vi riktigt går och sneglar på en bostad där. Och så är det allt lite väl dyrt för oss.

Vad ska man välja...

Men Bistro du Lac hittade vi. Inte många lunchställen som får full poäng av Vlt så jag måste dit och äta asap. Idag hade vi redan ätit en suverän broccolisoppa hemma så det var inte akuellt idag, men luchmenyn som Margareta kollade såg också suverän ut, med fisk, kött alternativt vegetariskt för 115 kronor. Lite dyrt för en lunch, men ska det bli fem köttbullar i min test så förstår jag att det måste  få kosta lite extra. Alla rätter finns på både svenska och franska och då väljer jag helt klart från franska menyn, allt låter ju så mycket godare på franska. Moules Frites hade dom också hela veckan, 145 kronor. Undrar om det inte blir det....?

Sen finns det en Bistro du Lac utanför New York också, men det verkar vara en enklare sylta, dom tar bara 11 dollar för musslorna ser jag så vi håller oss till Lillåudden på nästa lunchkoll och nu vet vi vart vi ska gå.

Alla mina lunchkoller finns inte dokumenterade på bloggen men väl i en Excel-fil på datorn, så det blir väl nån form av slutrapport framöver kan tänkas. Bistro du Lac ska få sin dom senast nästa vecka om inte förr.

#blogg100 nr 16 - 84 to go

Dumt att slänga mat

Mycket matrester blir det

Några av mina närmaste har blivit vegetarianer, är det en diet eller en livsstil? Mer åt livsstil va? Nog skulle jag kunna vara vegetarian, men där nöjer vi oss med att ha ett par vegetariska dagar i veckan. Inte vill jag vara utan sill och strömming och en massa annan fisk. Och inte heller Margaretas Kaprisbiffar. Raggmunk med fläsk...  Men mycket vegetariskt blir det, det får räcka så.

Och vi kör på med vår 5:2 som en del kallar diet, men som jag tycker mer är en livsstil. Egentligen vet jag inte riktig skillnaden, men vi äter ju precis som vanligt, bara lite mindre på 2-dagarna. Och försöker att slänga så lite mat som möjligt som jag skrev i rubriken. Men efter söndagsmiddan slängde jag faktiskt fullt ätbar mat. 

På TV i morse sa dom att det vanliga är att folk tror att andra slänger för mycket mat, inte vi själva. Det kanske är så, för så tror jag också. Alltså att andra slänger, inte jag! Maten duger ju bra fast "Bäst före" gått ut. Ägg håller ju hur länge som helst, och mjölken säger själv till när den är för gammal.  

Men nu har det alltså hänt att vi slängde fullt ätbar mat. Vi åt en rejäl köttbit i fredags, jag erkänner att jag uppskattar det ibland. Jag kanske tom behöver det för att hålla min marathonkropp i trim och den gången blev det inga rester. Men så hade vi en köttbit även på söndagskvällen, det var tankefel och dålig planering. Rejäla köttbitar två gånger samma helg var för mycket. Vi ville inte ens spara resterna i matlådor, det var helt enkelt för mycket kött.

Färskt bröd är ju hur gott som helst, men jag rätt noga med att äta slut i brödburken fast det inte är dagsfärskt bröd i den. Ost blir aldrig för gammal här, det äter jag för mycket. Och aldrig att ett äpple har legat så länge i fruktfatet här att det behövts slängas. Men det är fint att maten som slängs i alla fall komposteras. Och som i Västerås blir biogas för bussarna.      

#blogg100 nr 15 - 85 to go

Vi var på bio igår

Bio på söndagarna är rätt fint. Och så lite mat på stan efteråt. Men igår åt vi innan filmen.

Vi får ett ryck ibland både Margareta och jag (mest jag) med ett akut sug efter en McFeast så det blev söndagslunch på Donken i går. Det var bra många månader sen sist så vi har inte det minsta dåliga samvete efter en lunch med Coca Cola, Pommes och McFeast och nu dröjer det väl några månader igen. Sen var det alltså söndagsbio, Hundraåringen måste vi ju se.

Bio på stan blir det nog 5-6 gånger om året och mest svenska filmer. Hundraåringen var man ju bara tvungen att se efter att ha läst boken och jag trodde nog den skulle bli lite seg på slutet, boken är ju tjock och filmen är lite längre än filmer brukar vara, men den höll rätt bra ända in i kaklet, klart godkänd och underhållande. Jag sitter sällan och gapflabbar på bio, mer så jag fnissar till lite diskret och jag fnissade rätt ofta i går.

Nästa film?

Monica Z, Mig äger ingen det är dom vi sett på bio under hösten och nästa blir nog Återträffen. Men det är fler svenska filmer på listan: Vi är bäst, Skumtimmen, Hotell, Snabba Cash etc. Ja, Sune på bilsemester kan också vara kul att se, vi har fullt skubb i vår. Så kan man ju kolla film på datorn också eller på Telias digital-TV i stugan, då blir det lite billigare, men visst är det roligare att se film på riktig bio, och man vill ju hänga med och se aktuella filmer.

Det jag saknar nu är filmer i Hitchcock-stil och så musikfilmer som jag är svag för. I Öppet Arkiv såg jag i veckan Spader Madame med den fina musiken av Franz Schubert och som tur är finns där också så många andra revyer av Alfredsson/Danielsson, Glaset i örat, Gula Hund etc. Intelligenta texter och fin musik, men hopplöst gammalmodigt tycker förstås folk nuförtiden. Varje vecka betar jag av nåt  från Öppet Arkiv och så idag kom jag att tänka på Filmarkivet, där jag just såg en film från Västerås 1944. Man behöver aldrig sakna nåt att kolla, men film är allt bäst på bio så vi är nog snart i biosalongen igen.

#blogg nr 14 - 86 to go

Halvtid i Melodifestivalen

Samma rubriker som vanligt, samma tugg på löpsedlar, Twitter och ställen där folk tycker. Melodifestivalen ska sågas, "uselt, trist" ska man tycka, det hör till. Så har det alltid varit och så kommer det väl alltid att vara. Mina FB-vänner med "sinne för kultur" engagerar sig och dissar. Jag körde också den stilen en gång i tiden och var oftast neggig över Schlagerfestivalen som man sa då. Men det har gått över.

För jag tycker det hör till att kolla det här. De flesta låtar är väl inte "min musik" men jag är inte så låst att jag bara måste lyssna på Frank Sinatra och Ella Fitzgerald. Hela det här jippot med Melodifestivalen är ju inte bara musik, det är en allsidig lite hypad underhållning med ett tävlingsmoment och en massa nya artister som man ser för första gången blandat med en del gamla rävar. Rätt varierad och OK lördagsunderhållning framför TV:n tycker jag.

I går var det tom en hel del låtar som jag tyckte var riktigt bra. Sanna Nielsen brukar jag inte gilla, men hon var bäst igår och flera andra var också riktigt bra. Låtar som man snabbt glömmer visserligen, men all musik man hör kan man ju inte bli evergreens. Det var en rätt bra kväll igår.

Sigrid, bäst igår 

Och så ska man gnälla på programledarna och deras manus, det hör också till. Alla skämt är väl inte klockrena, men Anders Jansson är ju så driven och Nour El Refai är kanonduktig som programledare, hur kan dom hålla sig så lugna? Och hur kunde lilla Sigrid, 7 år, hålla sig så lugn och komma ihåg alla svåra ord i den lilla sketchen med Nour? Sigrid blir säkert en framtida programledare för Melodifestivalen om 15-20 år sådär.

Och på lördag sitter vi och kollar igen om det händer nåt som kritikerna som vanligt kan dissa.

#blogg100 nr 13 - 87 to go

Fredagskänsla

Min gamla arbetsplats

Även vi som  inte längre yrkesarbetar vill väl ha kvar fredagskänslan. Jag tycker det är rätt skönt att som igår eftermiddag att bara traska runt i stan och se om det händer nåt eller om man ser nån bekant.

Chantal's

Det blir ofta samma runda. I Kvarteret Igor satt jag en stund och kollade på folk. Sen måste jag inspektera ombyggnaden av Sigma och nybygget av restaurangen i Stadsparken mm innan jag drog vidare. Igår tog jag tom, lite mot mina principer, en fika på stan, på Chantal's. Dom frestade med semla men det fick räcka med kaffe och kanelbulle 34 kronor. Men ingen bekant såg jag. På Akademibokhandeln bläddrade jag i Medelålders Plus nr 4, den kommer nog på bokrean för nr 5 är också redan  ute. "Han och hon" i dom böckerna är precis i våra åldrar så det är mycket igenkänning.

Och till sist blev det som vanligt på alla mina stadspromenader ett stopp på bibblan för att läsa Sala Allehanda och lite facktidningar. Margareta och jag sammanstrålade där, och där till sist hittade jag en bekant, fru bibliotekarien är gift med en gammal arbetskamrat och vi pratade en stund om den gamla arbetsplatsen i Sigmahuset som låg så strategiskt för att kila upp på när man var på stan med barn t.ex. Och banne mig bland böcker och tidskrifter dök det upp en arbetskamrat från just den tiden, kontoret vid Stora Torget, åttiotalet innan alla kriser och nedskärningar, lite väl mycket jobb bara, man har väl glömt kanske hur jobbigt det var på den tiden?  

"Those were the days my friends, we thougt they'd never end..."

#blogg100 nr 12 - 88 to go 


      

Smygreklam i bloggen

Min blogg är ju reklamfri, men ibland är det lite konsumentupplysning i texten som närmar sig smygreklam. Som det här:

Jag behövde ett nytt hänglås till klädskåpet på gymmet. Kombinationslås så jag slipper hålla rätt på nyckeln och jag kollade på Coop Forum. Dom hade några varianter där men lite väl fina och dyra. 150-200 kr så där, men jag kunde gott nöja mig med ett enklare lås.

Så jag kollade Clas Ohlson förstås och köpte ett kombinationslås där för 49 kronor. Såg ut att vara rätt stabilt och med ett pris som jag tänkt mig. Vilket klipp tänkte jag, uppåt 75 kr hade varit OK.

Men så behövde Margareta också ett nytt lås så vi kollade lite när vi var på Rusta. Och där fanns precis samma lås som på Clas Ohlson, men här fick man två stycken för 49 kronor! Vi köpte förstås två och har nu ett i reserv tills jag som vanligt glömmer mitt någonstans och behöver ett nytt. Rustas heter Bruksbo, CO:s heter Cocraft, men är f.ö.identiska. Finns i en massa olika färger.

Nu är vi inte alltid ute efter det allra billigaste. Vi betalar gärna lite extra för Fairtrade t.ex. och jag handlar gärna på Clas Ohlson på Igor så att det inte bara blir damklädesaffärer kvar i centrum, men se det här som lite konsumentupplysning om du inte är vid kassa och behöver ett nytt hänglås av typen kombinationslås.

#blogg100 nr 11 - 89 to go

Löpning en hjärtefråga

En selfie innan start

Dagens Vlt hade en så bra rubrik som jag får lov att sno, det är så jag tänker också. Dagens löprunda kan vara värd att reflektera över.

För det första rent allmänt att det alltid är bra att röra på sig som temat var i reportaget i Vlt, hjärtat mår bra av all motion. Och jogging är en genial motionsform, kostar så lite och ger så mycket. I reportaget sprang man i grupp, men det är inget för mig. Man har inte samma driv i stegen vid 70 som vid 40-50 som löparna var i artikeln, jag fortsätter nog som ensamseglare om jag inte dyker på några ålderskamrater.

Vedbobacken kan väl duga för nästa OS

För det andra så är jag så himla nöjd med min egen form i år, den bästa formen på minst 5-6 år! Det är väl den milda vintern kan jag tro så för min skull får det gärna fortsätta att vara milt. Dagens löpning på snöfria cykelbanor och ett par plusgrader var kanon. Lite för mycket kläder bara men en härlig 14 km-runda på för mig lite nya vägar.

För det tredje sen så tänker man så bra när man springer. I alla fall mycket, tankarna far hit och dit. Har man t.ex. nåt problem att lösa fixar man det lätt på joggingrundan bara det att när man väl har kommit i mål har man glömt hur det var man skulle lösa problemet. Men att göra några uträkningar i huvudet mens man springer är helt omöjligt. Omöjligt att räkna ut mellantider och hastighet t.ex. Men en sak jag tänkte idag kommer jag ihåg, det får bli en fundering om den tanken  här i bloggen endera dan. Och att löpning är en hjärtefråga glömmer jag aldrig.

#blogg100 nr 10, extranummer - fortfarande 90 to go

Blogg100-utmaningen

Jag har tjuvstartat Blogg100-utmaningen och räknar med att vara i mål i början av maj. Den riktiga starten verkar bli omkring 1:a mars så kan tänkas att jag förlänger mitt bloggskrivande till i mitten av juni om jag har nåt att skriva om och så att jag kan räkna mig som en riktig deltagare i årets Blogg100. En annan tolkning av Blogg100-utmaningen är annars att göra som Dagny, skriva på sina bloggar tills 100-årsdagen och däröver.

För den här Blogg100-vändan har jag satt upp sex mål, och en första avstämning nu idag efter 10-dagar visar att det bara kan bli bättre, jag ligger just nu på 0,1 poäng av 6 möjliga. Spännande upplösning i vår! Vadslagningen är i full gång.

Det här lilla inlägget uppfyller visserligen Blogg100-reglerna, men är lite väl blekt, så framåt kvällen kanske jag slår mig ner vid datorn en stund igen. Jag är på väg ut på en löprunda nu, 1,5 timme kanske, det händer säkert nåt spännande där som jag kan förbättra med en halv lögn.

#blogg100 nr 10 - 90 to go  

En bokrecension

Jag försöker oftast att läsa en bok av senaste nobelpristagaren. Inte alltid jag har klarat det men i år var det verkligen inga problem. Alice Munro är riktigt lättläst.

Utläst

Jag köpte ett par stycken pocketböcker strax före jul och senaste veckan blev det dags för mig att läsa den första, För mycket lycka.  10-12 noveller, minns inte att jag nånsin har läst en novellsamling förut. Jo Tjechov förstås kom jag på precis nu.

Det fina med noveller är att det blir sån variation. Dom här novellerna var alla så olika både i tid och rum. Ibland är det en "hon" som berättar, ibland en "han". Ibland i stan, ibland ute på vischan. Mest någorlunda nutid från Kanada och  runt Toronto, det kanske är där hon bor. Och i en novell kom man till Sverige och Ryssland i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Variation och ibland oväntade upplösningar.

Nu väntar jag bara på att Margareta ska läsa ut nästa, Kärlek, Vänskap, Hat. Som titlarna avslöjar är det en massa relationer och ofta vardagshändelser som vem som helst kan råka ut för men ändå så himla intressanta. Fullpoängare.

Om tre veckor börjar bokrean och jag brukar alltid köpa hem en kasse, men i år blir jag nog lite mer sparsmakad. Vi har så fullt i bokhyllorna fast vi rensar och slänger ibland. E-böcker är inte så dumt så att man kan läsa i mobilen och sen bara spara i en mapp på datorn och så har vi ju så nära till bibblan, jag får väl börja botanisera där lite mer. Och fortsätta hoppas på Haruki Murakami som Nobelpristagare för honom har jag så många av redan, då slipper jag fylla på i bokhyllan. Men blir det inte han i år så köper jag förstås årets pristagare när det är så dags, man vill ju hänga med.

#blogg100 nr 9 - 91 to go

Grattis Facebook 10 år idag

Jag på Fejan

Vi har umgåtts ett bra tag, FB och jag. Vi har känt varandra sedan 13 oktober 2007 och det var verkligen en trevande konversation i början av vår bekantskap, tex konstaterade jag 16/12-07 att jag städade på skrivbordet! Det var låg nivå på inläggen då och Facebook minns allt man skriver! Här är lite vad som varit mellan FB och mig:

Ja, det där att städa skrivbordet är lika aktuellt idag, Margareta tjatar varenda dag att jag borde städa på skrivbordet, så det var ju bra att jag hittade det gamla inlägget.

Bättre än Facebook?

Anders och Annika var mina första FB-vänner och Elisabeth kom lite senare. Inte trodde jag att dom ville vara vän med sin pappa på FB, men det har man ju sett senare att det är ett suveränt forum för att hålla kontakt, skriva något kort, lägga ut en bild eller göra en kommentar, men sånt förstod jag inte från början. Men rätt snart förstod jag att även vi äldre kunde ha nytta av det här och försökte med kurser men det var rätt svårt att få igång folk så jag har gjort ett uppehåll med kursandet eller har jag helt slutat(?), det får framtiden visa. Spiken var nog när jag efter sista kursen tackade mina elever för ett intresserat deltagande men en av eleverna sa "Jag tycker man ska skriva brev för hand i stället!" och en annan undrade vad det var för fel på att skicka epost. Efter 5 kursdagar! Tack för kaffet! 

Mina föredrag om Fejan på bibblan var nog det roligaste hittills då det blev lite positiv diskussion och riktigt slut är inte min coach-karriär än, jag ska hålla ett fördrag på Lions i vår! Men om eftersnacket där blir att gula Post It-lappar är bättre än statusuppdateringar på Facebook så stämplar jag definitivt ut!

"Vi ses på Facebook" brukar jag säga när jag träffar gamla bekanta som lekkamraterna hemma från går'n, studentkamraterna, bästisen från ungdomsåren m.fl. men aldrig att nån vill vara med, vi är nog en körd generation.

Grattis igen Facebook, jag håller på dig! Jag hade det inte sånt här när jag var ung, vilken tur att jag har det nu! Sen ser jag att vännen Mark är tvilling liksom jag. Han blir 30 i maj dan innan jag blir 70, vi tvillingar håller på varandra så jag hejar på dig Mark Zuckerberg!

#blogg100 nr 8 - 92 to go

Dagens dubbel

Inte 30 år än! 

Nu laddar jag för en tvågångers, ett bloggbidrag idag och ett i morgon i ett och samma ämne. Facebook fyller 10 år i morgon så mitt riktiga Grattis får Mark Zuckerberg vänta på tills i morrn men jag börjar lite lätt redan idag.

FB föddes alltså 4 februari 2004 och filmen "The Social Network" rekommenderar jag alla att se, beskriver födslovåndorna i en helt vanlig spelfilm. Sen var det 2007 som FB på allvar kom till Sverige, gick det året från 40.000 användare till över en miljon, och en av dom var jag. Nu har ökningen stagnerat verkar det som, kanske tom minskat lite och ligger nu på knappt fem miljoner användare i Sverige, i världen 1,2 miljarder användare.

Bakåtsträvare!

Det är lite inne att dissa Fejan. "Våga vägra Facebook"  hör jag ibland och andra säger att dom ska gå ur Facebook asap, men dom verkar aldrig komma till skott. Kulturpanelen på SVT förutspådde häromdan Facebooks kollaps inom 4-5 år, och andra tycker FB bara är trams, jag håller inte med dom alls! FB är en fantastisk uppfinning, det är bara svårt att inse betydelsen när man är mitt uppe i en revolution. Tom min kompis Lasse 46 år har spolat FB! Sorry Lasse, du inser inte vilken nytta du kan ha av FB på jobbet och på fritiden. Tänk om man hade haft nåt sånt här som ung och i yrkeslivet!  

Utvecklingen går så fort så visst kan FB konkurreras ut, men det ska till ett riktigt bra system för att 1,2 miljarder användare ska byta plattform. Och vi som en gång blivit med i ett Socialt Nätverk vill förstås fortsätta med det och då väljer vi det system där alla finns. FB är det enklaste och mest spridda just nu och en bra tid framöver tror i alla fall jag.

Google+ har sina fördelar med många bra funktioner men det är ingen riktig konkurrent än, det är på Facebook folk håller till. FB-grupper och FB-sidor är lättanvända och otroligt användbara både i arbetslivet och i föreningslivet på fritiden.

Det kanske är korrekt att FB minskar och tappar användare just nu, det kommer väl lite info nu på födelsedagen, men jag tror att man kommer med häftiga nyheter framöver snarare än förbereder sig för undergången, där får kultureliten på SVT sitta och skrocka hur mycket som helst.

I morrn blir det lite mer min egen personliga relation till Facebook.

#blogg100 nr 7 - 93 to go

Söndagsbönen blev till en slips!

Brylcreme o slips. Iväg till skolan!

"Mitt dagliga bloggarämne, skänk mig idag, och förlåt mig mina dåliga inlägg liksom jag förlåter dom andra som skriver så mycket bättre än jag..... etc etc". Så bad jag idag och jag känner för ett seriöst ämne idag så jag tar hjälp av högre makter. Det här tipset fick jag nu av min kontakt på andra sidan som viskade i det öra jag hör på:  "Spinn vidare på gårdagens ämne" sa rösten. Så det blir slipsar idag, det var slutklämmen igår!

Jag har egentligen inget emot slips men nu som pensionär har man det knappast till vardags. Det hade jag inte ofta på jobbet heller, men däremot som grabb i skolan på läroverket hade jag det nästan jämt! Märkligt..

Här har jag min förmögenhet

På en kurs jag gick på Pensionärsuniversitetet härom året kom en dag en av gubbarna till kursen i snygga kostymen, vit skjorta och slips. "Jag var så sugen att klä upp mig"  sa han och det kan jag känna också ibland. Man går ju jämt med jeans och T-shirt nu och det är ju bekvämt men ibland tröttnar jag. Inte så att jag skulle vilja sitta i "Gör om mig"-programmet och få en ny stil direkt, nä - men kanske slipsen och kavajen åker på nån gång "just for fun" eller om man ska göra sig lite snyggare för flickorna i stan när vårsolen börjar värma. Som om nån skulle bry sig....

Jag har en himla massa slipsar att välja på i garderoben. En hel kasse med riktigt gamla slipsar och så en galge med dom som är lite bättre - runt trettio stycken räknade jag till, men de flesta av dom ser rätt trista ut. Jag tror inte att jag någonsin har slängt en slips, det kan kan ju undra över varför man inte gör, går och hoppas att dom ska bli moderna igen kanske. I en annons häromdan såg jag att slipsar kostar 6-7-800 kronor! Jag sitter på en liten förmögenhet.

I skolan gick Lennart tom alltid i fluga! Det ser jag att jag hade på konfirmationskortet. Det struntar jag i men seriöst: slipsen åker på endera dan!

#blogg100 nr 6 -- 94 to go.      

Avslöjad, men här är sanningen

Djup koncentration

Årets Arosiensis damp ner i brevlådan igår. Den årliga tidningen för oss gamla studenter från Högre Allmänna Läroverket i Västerås.

Jag hade tänkt gå ur den föreningen, min avgångsklass hade sitt 50-årsjubileum förra året och jag hade inte tänkt vara med på vårfesten eller några andra aktiviteter i år. Men nu vet jag inte riktigt, det var en trevlig tidning med fina reportage så jag kanske betalar årets 200 kr. Porträtt av några lärare mm var kul och så ett intressant reportage från just vårfesten förra året. Det var där jag blev avslöjade med att koncentrerat fingra på min Nokia 920 medan Lasse H roat övervakade dramat.

Vad var meningen med att ta in den bilden. Kanske ett inslag i debatten att "nu har det gått för långt" som man brukar höra om mobilanvändandet. Folk knappar på mobilen på bio, vid matbordet, vid hämtningar på dagis osv, det är sånt man brukar höra. Så jag kom väl på bild som ett varnande exempel kan jag tro.

Nu hör det till saken att jag visade Lasse bilderna jag med mobilen tagit tidigare under dagen och under "banketten", bilder som sen delades med mina fd klasskamrater på Skydrive och Facebook, bilder som resulterade i många tackmail från klasskamraterna. Så i stället för att bli avslöjad som ett varnande exempel betraktar jag mig som en förebild för oss övermogna ungdomar, det framgick inte av reportaget.

Ytterligare en kommentar måste bli att det där var nog enda gången under 2013 jag framträdde i slips! Det kanske också bidrog till att jag fick förgylla årets upplaga av Arosiensis.

#Blogg100 nr 5  95 to go          

After Work med PRO Kultur

Kön till baren 

Redan på 60-talet hade vi lite After Work ett tag, men det blev aldrig nån succé, sitta och tugga med kollegorna som man jobbat med hela veckan var ingen höjdare. Vårt After Work ett par gånger om året med gamla kollegerna från mitt första jobb däremot var kul och höll i sig i 10-12 år efter att det kontoret lagts ner. Populärt, välbesökt och kul men det rann ut i sanden till slut, och från mitt senaste jobb är de flesta fortfarande kvar på jobbet, men  igår var det till sist ett After Work i alla fall!      

PRO Kultur hade alltså ett After Work igår. På Harrys. Lite smått att äta, en öl och lättsam musik, gladjazz med "JaZZt for fun" ända från Arboga! Helt fullt så det här blir nog till ett stående inslag på PRO Kulturs program.

JaZZt for fun men ingen dans

Jag får väl erkänna att i mina öron har det innan jag själv blev pensionär låtit lite "bingo och allsång" över PRO men så fel man kan ha! Vi pensionärer har ju en tid när vi är åtminstone hyfsat unga och rörliga pensionärer, och då är det fint med såna här aktiviteter, och det enda som saknades igår var några kvadratmeter så att vi kunde få röra på oss till den svängiga musiken. Rollatoråldern skjuter vi framför oss.

#blogg100 nr 4 - 96 to go                

Lunchpatrullen har gjort ett nedslag

   

Li Yan Park på Pilgatan

Pensionärslivet kan få en liten guldkant med en lunch på stan, och samtidigt blir stans lunchställen bedömda ur en sträng matkonnäsörs synvinkel. Jag ser att dom blir nervösa när dom ser mig komma in i deras restauranger, dom vill ju inte få dåligt betyg.

Idag var jag på gamla Balkan, mitt lunchställe för 10-15 år sedan. Det var det en riktigt sunkig sylta då, men det var närmast dit från min arbetsplats. Nu heter den Li Yan Park med asiatisk buffémat. Spännande att se hur det var där nu.

Två köttbullar till Li Yan Park

De flesta såna här ställen är rätt lika. Samma maträtter och samma smak. Det här är den enda restaurangen där i området så många äter nog sin arbetslunch där jämt, jag skulle nog tröttna rätt snart om det det här var mitt vanliga lunchställe. Maten var väl OK men inte mer. Det är lite för trångt runt buffébyttorna men 80 kronor för buffén och dryck är väl ett rätt normalt pris men sorry mister Li Yan, jag tror nog ni får rycka upp er åtminstone om jag ska göra ett återbesök.

Men jag hade ett trevligt samtal med Lasse W så två köttbullar blir betyget.

#blogg100 nr 3, 97 to go.

Alltid online

Jag satt i godan ro och knappade på ett blogginlägg just nu när min vän Lasse W ringde. Han undrade var jag höll hus, jag hade inte svarat på Skypen där han skickat ett meddelande på förmiddan och inte heller svarat på SMS:et som han sen provade med. Men nu svarade jag på mobilen i alla fall.

Skype-chat

Mest tycker jag det är bra att man alltid kan komma i kontakt med vem som helst när som helst, men jag vet inte hur jag skulle tyckt i arbetslivet. Nog var det väl skönt att sitta ifred och bara jobba ibland, men med mobil är man ju aldrig säker. Ja under programmerartiden ville jag absolut inte bli störd när man hade så många trådar samtidigt i huvudet.  Då hade jag absolut stängt av telefonen. Skype, Facebook, SMS, Twitter, epost  etc. etc, nu har jag inga problem med att vara nåbar om man säger så. 

Själv stänger jag förstås av ljudet på mobilen när jag är på körsången t.ex. eller när man sitter på bio, men sen glömmer jag allt som oftast att sätta på ljudet igen, det är tämligen ofta Margareta eller andra försökt ringa mig när mobilen legat tyst i fickan. Där har jag en idé på en app som skulle lösa det problemet, jag tänkte jag skulle tipsa Nokia för jag klarar nog inte att skriva en app själv. 

Idag var jag okontaktbar hela förmiddan - på spinningen får mobilen ligga hemma, men sen hör det till rutinen att kolla om det har varit nåt mens man varit ute, men jag missade det idag, så Lasse hade all anledning att vara lite sur när han ringde. Men han var inte långsint, vi reder ut det över en lunch i morrn då Lunchpatrullen rycker ut till gamla Balkan på Pilgatan som visst heter något annat nu. 

Men under lunchen stänger jag av mobilen, vi har många gamla arbetsminnen att reda ut! 

#blogg100  nr 2, 98 to go

Blogg 100 dröjer, jag kör mitt eget race

Belöningen för 100 dagars bloggande
var en klisterlapp!

Det var rätt kul förra våren med Blogg100, för nytillkomna tittare var det en utmaning att skriva minst ett blogginlägg om dan i 100 dar som sen kröntes med en intressant diskussion på Historiska med uppmärksamhet i radio och TV. Det var kul för mig att som i sammanhanget överårig ensamseglare få känna lite kollegial gemenskap.

Skulle det bli en vända till i år? Förra årets deltagare sitter med skrivkramp och väntar vid sina datorer. "Dom går och trycker på små bloggarord men liksom kommer ingen vart", skulle Owe Törnqvist ha sagt som en parafras på hans egen Dagny. Men jag väntar inte längre, idag är jag igång i mitt eget Blogg100-race. Med samma regler som förra året med ett eget tillägg i år hur äventyret ska tolkas.

Jag har satt upp 6 mål med mitt bloggeri och hur väl dom målen uppnås kommer nämligen att avgöra mina Utsiktsbloggars framtid: vad är dödfött, vad borde ändras, är det här ett bra sätt att fördriva en morgonstund etc.

Skulle herrarna och damerna från förra årets Blogg100 ta sig an utmaningen i år också hakar jag på så att det får bli Blogg100+ men annars gör jag min utvärdering offentligt i det här forumet runt 6-7 maj om jag räknar rätt. Alternativt nån tid senare om jag får sällskap på färden. The Race is ON!

Det här var ett så magert inlägg, mer en intern programförklaring, så skulle det bli nån förvirrad tanke på dagens joggingtur till Björnön så är det inte otroligt att jag sätter mig en stund i kväll också. Men bara ett inlägg om dagen räknas. Det här var nr 1 - 99 to go!

Compact Living

Vi bor väl inte med riktig Compact Living, vi har ju i alla fall 80 kvm på två personer. Våra 47 kvm i stugan är nog också för stort, man ska nog ner på 20-25 kvm för att kvala in under den rubriken.

På jakt på IKEA 

Men vi bor tillräckligt smått för att vi måste ha tumstocken till hands när vi handlar möbler. Vi har haft en lucka i möbleringen som vi gått och kollat hur länge som helst om vi inte skulle kunna täppa till, "skulle vi inte kunna få in en liten möbel där" har vi tänkt. Men bara det att en möbel med dom måtten har bara inte funnits i sinnevärlden. Ingenstans! Vi har kollat IKEA förstås och Jysk och de flesta möbelaffärer, men alla liknande möbler har varit för breda eller för höga! Och vi har kommit över spånskiveåldern när vi byggde våra möbler själva.

Idag var vi på rekognoseringstur igen. Men egentligen letade vi efter en liten billig plastmatta till stugan, men det var lika illa där. Det finns inte såna längre och dom som svärmor Anna vävde till vårt första kök börjar bli lite slitna. Varför gör man inga plastmattor längre? Praktiskt att ha i stugan när man är snöig om fötterna och Pappelina-mattor för några tusen är ju snyggt, men lite väl dyrt om man bara ska ställa våta stövlar där.

Nä, billiga plastmattor gick vi bet på, men så stod den där precis vid utgången, TV-bänken Lack! Nästan exakt de mått vi varit ute efter, har IKEA hört oss gå och muttra bland deras bänkar och förstått att det fanns ett behov av lite smalare bänkar också? Spooky. Och priset sen - 79 kronor! Men bänken är så ny att dom bara fått hem svarta bänkar än hit till Västerås, dom vita kommer till helgen.

Lite väl enkel? Nja, den får duga och skulle vi sen få syn på nåt fräsigare i samma stil så får vi väl stå förlusten, men snart har vi täppt till en lucka till i vårt Compact Living.

En fotofundering

Stor dramatik anno 1954

En bra sak med att skaffa barn är att man då börjar fotografera, det tänkte jag på på dagens joggingrunda.

Från hela min uppväxt har jag bara en handfull, oftast överexponerade, bilder. Från skoltiden ingenting utom ett 10-tal bilder som min fotointresserade magister Sandahl tog i 3-4 klass. Tex jag som Pål i en tidig karaktärsroll där jag spelar ut dramatiskt mot Britt-Marie. Min skådespelarbana peakade just den dagen, kul att jag har den på bild.

Min första kamera

Några enstaka bilder har jag sen från 50-60-talet. Men som tur är kom så Kodak Instamatic, så Margareta och jag har i alla fall har lite bleknade bilder från vår första tid tillsammans, men det var 1970 började jag plåta. Barn! Med en Yashica 35, Nattkameran. Man gjorde hur mycket reklam som helst för den och det gick jag på förstås. Sen har jag haft massor av kameror men aldrig riktigt lärt mig att fota, det har mest blivit semesterbilder, bilder från födelsedagskalas och så barn förstås. Jag skulle ha tagit mycket mer vardagsbilder.    
               
Det är många bilder jag saknar. Av 15 års calling på ett otal Square Dance-kvällar har jag t.ex. bara kvar en enda suddig bild! Några gruppbilder från några fester hittar jag men att jag la ner så otroligt mycket tid och möda på den där hobbyn framgår verkligen inte av vårt bildarkiv, jag körde ju 3-4 kurser i veckan under flera år! Och min jogging nu med över tjugo marathon är nästan lika klent dokumenterat det, men där har Margareta fått ett specialuppdrag att ta vara på 2014, det kan ju mycket väl bli min finalrunda i joggingspåret.

Med allt digitalfotande nu blir varenda unge väldokumenterad med tusentals bilder bokstavligt talat första andetaget i livet, men jag undrar om det inte är same, same fortfarande att man saknar bilder från intressanta händelser. Och hur sköter folk sina svällande bildarkiv? Det var dagens joggingfundering.

Strömsholms Kanal på cykel

Ser fint ut

Jag kom att prata om Strömsholms Kanal idag med ett par körsångarvänner. Vi pratade om om det skulle finnas nån cykelled efter kanalen, men ingen visste. Margareta och jag har cyklat en bit efter Göta Kanal och också åkt en båttur där en gång med slussning och ångbåtsbiff, men vi har väldigt dålig koll på Strömsholms kanal. Typiskt. Så där är det alltför ofta. Gräset är grönare på andra sidan.

Men nu har jag kollat att det finns en cykelled längs Strömsholms Kanal. 110 km lång från Strömsholm till Smedjebacken! Man kan välja hela eller delar. Vandrarhem och hotell finns längs vägen och det finns cykelpaket om man hellre vill det, men vi har ju egna cyklar så dom vill vi nog använda om vi nu skulle få för oss att prova det här.

Våra anspråkslösa cykelturer i somras runt Sala hörde ju till sommarens höjdpunkter så det skulle vara en höjdare att ta en sån här tur också. På cykel på hemmaplan brukar jag ibland försöka tänka hur en turist skulle se våra vyer och mycket är allt helt jämförbart med där vi cyklat rund Medelhavet. Vi har ju ofta vädret emot oss här i Sverige och vi har kanske inte riktigt lika spektakulära vyer som i många andra länder men vår lugna natur håller långt. Vi har ju t.ex. extremt gott om små sjöar och gott om skogar där man inte behöver trängas, men det blir också så långa avstånd här i Sverige. Öland och Gotland har man ju hört om som bra landskap för cykelturer men sen är det nog längs kanalerna, jag hittar inget annat när jag kollar lite snabbt just nu.

Paus på Bali

Så kan jag lugnt säga att Temaresor har många attraktiva cykelresor till intressanta platser i år också. 13 dagar på Bali eller en extra tuff tur till Kos har dom bl.a. på programmet i år.

Det hoppar vi nog, men en längre eller kortare tur på cykel på hemmaplan ska vi nog försöka få till i alla fall och då ligger Strömsholms Kanal bra till.      
          

På viktigt uppdrag

Selma provsmakar

Klockan var ställd på halv sex i morse. Men jag vaknade redan halv fem för säkerhets skull, jag ville inte försova mig.

En viktig uppgift för oss äldre är att bistå barnen i det där som kallas livspusslet och idag skulle vi passa  Nelly och Selma. Det brukar det bli nån fredag då och då, och flera av våra kompisar har en dag i veckan då det är hämtning på dagis i Stockholm, och vi har också haft såna perioder, men nu är det mest dom här fredagarna i Uppsala för oss.

Nyduschade var vi iväg i pendlartrafiken redan före sju och alla har bråttom förstås till sina jobb men det gick bra ändå. Torrt på vägen och måttligt med bilar, vi har varit med om värre. Riktig pendlare var jag bara 3-4 månader en höst innan jag fick nytt jobb hemma i Västerås, det måste vara slitsamt för dom där som pendlar varje dag år ut och år in.

En gång i tiden hade Margareta och jag mycket nytta av våra föräldrar med att passa våra barn när vi hade våra aktiviteter, så aldrig nånsin har vi sagt nej till såna här uppdrag, det är självklart att vi hjälper till när vi kan.

Pulkabacken, skidor, pussel, mellanmål, kurragömma.... man blir allt lite spak. Så avslutade vi barnpassningsdagen med att baka chokladbollar med strössel så nu ska vi allt ta en fikapaus. I kväll somnar vi ovaggade!                

En dag med Örjan

VLT hade en bra idé i går. Man instagrammade en hel dag under rubriken "En dag med VLT".

Det första jag tänkte på när jag läste det var hur lite jag själv plåtade på jobbet, dvs ingenting. Undrar om folk gör det nu med sina mobiler, några snapshots från det där tråkiga måndagsmötet, från Kick-Offen, en bild från kaffehörnan eller långa korridoren... Det är kul minnen när åren har gått och det skulle ha varit riktigt kul att haft lite såna bilder nu.

Min första bild  på bildbloggen.
Natan 18 april 2009

Men här på Utsiktsredaktionen är vi snabba att stjäla idéer, "En dag med Örjan" blir en nytändning för mitt eget instagrammande. Tanken var ju en gång när jag började med "Utsikt från mobilen" att det skulle bli en vardagsbild mest varje dag, och så höll det i sig i flera år. 590 bilder blev det så det blev kanske bara en bild var tredje dag eller så men vackert så, nu sen den bloggen är ersatt av Instagram har det blivit allt sämre. Nästan noll.

Tills idag! Tack VLT för en genial idé, jag börjar direkt! "En dag med mig själv" (snacka om ego...) får bli starten, sen ska jag hänga på med minst en bild om dan på min Instagram.