Pensionärsbiljetter på SJ och SL

Vi samlar poäng

Jag blev sittande bra länge idag bara för att köpa ett par tågbiljetter, men jag ville komma åt rabatten som inte var så enkel att hitta. 10 procents rabatt är alltid något

Vi pensionärer går tillsammans back 78 miljarder eller vad det var de närmaste åren och individuellt 47000 kronor minus var en annan siffra jag såg fram till 2018. Cirkus 10000 om året alltså. Så trist, men då får man allt gneta för de små rabatterna man kan få. På SJ hade vi pensionärer 50% på fm-turerna till Stockholm förut, nu har vi bara 10%, men den skulle jag banne mig ha ut! Det var inte lätt att hitta hur man skulle göra, men nu har jag pillat på vår beställning så pass länge att jag lyckats komma på knepet. Över 50 kronor tjänade vi!

Jamen buss med Swebus  till Stockholm då? Där var det busenkelt att hitta rabatten och det skulle bli drygt hundra kr billigare, men tiderna passade sämre och visst är det skönare med tåget.

Stort att ha ett eget
SL-kort

Sen har jag försökt förstå allt det där med SL Access för att kunna ta en tur i tunnelbanan också. Det var ju så lätt med den gamla remsan, men nu ska vi lantisar också ha ett SL-kort i plånboken. Synd att man inte kan köpa kortet i Västerås och ladda det här från datorn då hade jag kunnat fixa allt här hemma, men jag har läst på och ska nog klara av det där i Stockholm också.  

Jag har tom ett SL-konto nu där dom ville ha ett lösenord på minst nio tecken, är inte det lite överdrivet? Det kan ju inte ens NSA och FRA knäcka.

På tal om pensionärsrabatter ska det visst bli fri läkarvård här i stan när man blir över 85, det var ju fint. Alltid något....      

Ett starkt försvar behövs

Perry var bäst

Inte mycket är kvar av Sveriges militära försvar längre och i fotbollen är det också rätt darrigt i försvaret, två rejäla försvarsmissar mot Tyskland sist blev två snöpliga baklängesmål. Man är redan lite orolig inför matcherna mot Portugal.

Men själv är jag rätt bra i försvarsställning. "Härtill är jag nödd och tvungen" som en gammal biskop en gång sa. Men jag får väl lite skylla mig själv som håller på med så mycket dumt. Vi hade lite diskussioner i bastun idag, men det var en lugn, vänskaplig diskussion, jag klarade mig rätt bra utan försvarsadvokat.  

Dagens diskussion började med det här att springa maraton, det är ju inte bara dumt, det är ju farligt också. "Kan ge men för livet" sa en bekant en gång och de flesta av bastukamraterna var nog överens att det är rätt dumt. Bättre att träna "lagom" i vår ålder som lite spinning en gång i veckan, men jag sköter försvaret för oss gamlingar i långlöparspåret. Vi springer vidare.

Och så är det det här med 5:2, vad ska nu det vara bra för? Tja man gör ju som man vill tycker väl de flesta men nog är det bra dumt att frivilligt avstå från mat, mat som är så gott. Men här fick jag lite medhåll, det är några andra som också är med på 5:2-tåget men som inte är lika motiverade som jag, där är det nog "hon" som är pådrivande. Hos oss driver vi på lika mycket båda två.

Så är det det här med "Sociala Medier" och smarta telefoner som är lite omdiskuterat nu de senaste veckorna. Mobilberoende, alltid vara uppkopplad och sånt har det pratats om senaste veckan, jag får vara lite försvarsadvokat här också. Ska föräldrar förbjudas ha med telefonen till dagis? Ska man helt avstå från smarta telefoner? Mycket att fundera kring.

Ja, man har ju hört det förut. En TV-fri dag i veckan propagerade man för en gång för att vi inte skulle få fyrkantiga ögon. Videon var inte nyttig, videovåld blev ett begrepp och långt innan dess var det jazzmusiken som var skadlig och riktigt långt bak var det ju t.o.m. farligt att läsa böcker, djävulens påfund...                

Det behövs inte så mycket för att man ska bli glad

Jag var väl redan på bra humör på stan idag när Margareta och jag gick på en liten stadstur. Varmt väder och mycket folk på stan.

Så här glad skulle man alltid va'

Det märktes att det var skollov och efter ett tag delade vi på oss så vi fick kolla våra egna favoritaffärer. Hon gick vidare och jag tittade in på Clas Ohlson utan att handla för en enda krona. Väl hemma kom jag ihåg varför jag gick dit, jag skulle ju köpa färg till skrivaren, men det får bli nästa gång.... Men dom är alltid trevliga där, jag tar gärna en sväng där och ser om dom fått in något nytt.

Nere på Konsum var jag på väg mot korgarna då en tjej bara hälften så gammal som jag kilar före och hämtar en korg åt mig, ger mig den och säger något trevligt åt mig. Tror jag. Med sin sydamerikanska dialekt förstod jag inte riktigt vad hon sa, men jag blir så smickrad när nån trevlig tjej lägger märke till en.

Så såg jag själv en äldre gentleman i min egen ålder som gick och irrade och inte hittade till kassorna. Var han lite "eljest" som Sara Lidman sa? Jag vet inte men han hade lite svårt för sig så jag gick med honom till kassorna och han blev så tacksam.

Inne på bibblan satt sen en bekant som såg lite vissen ut, kanske han har varit sjuk Han kom alltid cyklande förut, nu går han alltid lite långsamt tillsammans med sin fru på väg mot stan har jag sett. Men jag skojade lite med honom och då såg han i alla fall road ut.  

Och om jag bara kan klå Margareta i vårt första parti Wordfeud också kan den här dan bli riktigt bra fast det är en halvfastedag i vårt 5:2:ande.

Succe igen!

Jag var lite orolig idag, men det ordnade sig som vanligt...

Vår äldsta elektronikpryl, vår Panasonic DVD, skulle ställas in för en inspelning häromdan, men det funkade inte. Så jag tog mig en liten extratur till stugan idag för att fixa till'et, men det var rätt bökigt. Jag fattade inte alls varför det inte funkade men nu har jag gjort om allt grundligt från början.

DVD:n är precis 21 år gammal. Kostade nästan 5000 då och nya kostar väl bara hälften så mycket och är 5 gånger så bra men så länge vår DVD funkar får den stå i här stugan, det är bara barnbarnen som använder den. Men nu var jag tvungen att spela in ett busviktigt program nästa söndag så det var tur att jag började i tid när det nu krånglade.

Det blir allt lite tuffare för varje år att koppla all teknik rätt, och man blir galen på dessa kablar som alltid är för korta. Inte kommer jag heller ihåg vad valde jag för inställningar förra gången jag kopplade om allt för 5-6 år sen. Handboken till DVD:n är så svårläst så jag fick prova mig fram som vanligt och nu efter 4-5 timmar verkar det som att jag lyckats igen! Ett fint, direktsänt TV-program på Eurosport kommer att spelas in om tekniken håller sig i skinnet. Bara det inte blir strömavbrott innan nästa söndag så att klockan i DVD:n går fel då...


Och mens koppleriverksamheten har pågått har stugans dator fått sig en uppdatering också, till Windows 8.1, men det var enklare, den har mest stått och tuggat för sig själv. Och fåglarna har fått mat också. Ett bra arbetspass i stugan.

Tills döden skiljer oss

Hela ensemblen

Vi var på teater igår, en förställning med den trista titeln "Tills döden skiljer oss", men det var riktigt roligt ändå. Sång och musik, inte ett talat ord!

Jämförelsen är lite överdriven, men lite som Mamma Mia var det med låtar och texter som förde handlingen framåt. Mycket enklare förstås än ABBA:s show och inte så tydlig handling, men bra ändå. Nyskrivna texter på svenska och bara några enstaka låtar var sådana som jag kände igen. Jag är lite dålig på musik senare än på Frank Sinatras tid, men Only you och Teach me tiger och 2-3 till gick bra, men t.ex. Britney Spears har jag aldrig lyssnat på. Mycket folk och stående applåder.

Vi var 25-30 PRO:are som var där gemensamt, annars var det väldigt mycket yngre i publiken också, det är ju så man ofta kollar. T.ex. på jazzkvällar är vi mest vithåriga. Men vi är ju förstås också många äldre nu för tiden, och fler blir vi hela tiden.    

Nästa föreställning på teatern

Teatern hängde man jämt på när man hade "en egen stol" en viss dag på varje förställning, varför slutade dom med det? Västerås Teater - krisdrabbat och ofta kritiserat för sin repertoar, men det är rätt trivsamt där, hoppas den får vara kvar, men det hänger ju på om det kommer nån publik. Vi har varit osynliga där några år, men nu kommer vi starkt. Redan till nästa föreställning, Kung Markatta, en favorit i repris, kommer vi tillbaka. Den passar både barn och äldre säger dom som såg den när den gick i våras.

Ett ekonomiskt experiment

Jag tror det var Elisabeth som sa i helgen att hon inte skulle köpa något onödigt ett tag. Jag hakar på.

Snygg jacka.
Hänger i källar'n.

Inte för att jag gör så många onödiga impulsköp, men nu ska jag prova ett tag att absolut inte göra några onödiga utlägg en hel månad för att se om det gör någon skillnad i plånboken.

Lite blev jag inspirerad också när vi kollade några gamla bilder igår från en resa 2002. Min skinnjacka jag hade på bilderna trivdes jag väldigt bra i, den skulle jag vilja damma av igen och återanvända, men den är visst både sliten och omodern säger Margareta. Det där med omodern gör mig inte så mycket, men jag får väl kolla hur sliten den är, den hänger i källaren. Och faktiskt använder Margareta fortfarande av och till en tröja som hon hade på den resan för elva år sen! Det lönar sig ofta att köpa med kvalitet. Inga slit-och-släng-grejer en hel månad är tanken.

Och inga nya kläder blir det för mig den här månaden. Jag har det som behövs inför vintern även om jag kanske skulle behöva lite nya träningskläder. Jag kände igen en sliten träningsjacka som nog gjort sitt nu på bilderna från 2002. Bio till helgen med en matbit på stan, är det nödvändigt? Nja, men det hade vi ju redan bestämt så det får gå, men inga extravaganser.

Onödiga utgifter kan ju vara både små och stora. Fika på stan går ju på en femtilapp per pers, den här månaden går vi hem och dricker kaffe, åtminstone jag, så får Margareta göra som hon vill. Plastkasse i affärn är typiskt onödigt, jag kör med tygkasse i stället. Inte ens att jag köper några nya elektronikprylar den här månaden, fast det säkert är nån kabel eller nån manick jag skulle kunna ha användning för.

Jag har en 45 kronor i plånboken nu ser jag, få se hur mycket jag har kvar när månaden är slut. Här ska hållas i slantarna!                  

Under påverkan

Oscarsnominerad 1974

Lite konstigt hur en del uttryck sitter fast i hjärnkontoret. "En kvinna under påverkan" hette en film som snart är 40 år gammal och som jag inte sett. Visserligen Oscarsnominerad ser jag på Wikipedia, men just den titeln kom jag att tänka på nu när jag började knappa på datorn.

För i morse såg jag att en Facebook-vän som jag egentligen inte känner hade börjat sjunga i en kör. Vad vet jag? Kanske under påverkan av mina FB-inlägg om min körsång, det var så jag tänkte. Och själv var jag till 100% påverkad av några cykelvänner när jag tog plats i rockkören.

Och bara ett par dar efter att jag på FB noterat att vår fågelmatningssäsong var igång så såg jag en bild från en annan FB-väns fågelbord, han hade besök av stenknäcken. Under påverkan av oss(?) var han också igång att mata sina små! 5:2 har en kompis kört igång med efter att ha läst om vår 5:2 i Vlt och på gymmet och i motionsspåret är det en och annan som helt klart blivit påverkade av våra aktiviteter. Och jag blir påverkad av massor som mina vänner gör och säger, böcker dom läst, filmer dom sett, länder dom besökt etc. Det är en fin egenskap tycker jag, alltså att ta intryck av sina vänner och bekanta. Sen finns det dom som alltid vet bäst och aldrig vill ta in nya idéer, det är väl dumt!      

Men en sak har jag lärt mig, man får inte vara för pushig. Så när jag tjatade på allt och alla en gång om vår danshobby t.ex. så förstår jag att folk ofta tyckte jag var jobbig. Men det blir lite så när man blir helt upptagen av en hobby eller ett intresse.

Han blev dyr för mig 

Det kommer nog tyvärr att bli lite väl mycket tjat om motion närmaste året i mina kanaler. Nu är jag anmäld till min 16:e Stockholm Marathon 14-05-31 och min 2:a i New York City Marathon 14-11-02, det går ju inte att undvika att ta upp det under nästa år, och kanske att nån blir påverkad av det till ett extra motionspass, det är ju bra i så fall.

Och så skriver jag bara "NYC-maran" och kommer direkt att tänka på hur jag själv blev påverkad för 11 år sen, en påverkan som kostat både svett och slit och en himla massa pengar. Inte förrän i november nästa år blir jag "fri", jag hade säkert inte satsat på ytterligare en NYC-mara om det inte vore för mannen i pappsäcken, men kunde han vid 70 ska väl jag kunna, tänkte jag.

Man får ligga i om det ska bli nåt

Gu' vad vi tränar med körsången. Det är verkligen inte fråga om bara allsång.

Vi har nog slagit i taket nu, 200 deltagare, i Kulturskolans kör som sjunger rockmusik från 50-60-70-talet. Det har kommit 10-15 nya varje gång hittills, men nu är det nog stopp snart. Och 200 är bra många. För många? På gränsen, men kanske ändå inte. Vi har fått flytta över till stora salen för att få plats nu, den lilla var trevligare.

Och det är mycket som man ska träna på för att det ska låta bra och hr körledaren har ambitionen att det ska låta bra och att det ska vara lite rockstuk på rytmer och fraseringar och allt vad det kan heta. En paus på rätt ställe kan vi nöta fem minuter på, eller att hålla ut ett ord till rätt längd och sluta på tre och inte på fyra, det är också sånt vi tränar på om och om igen. Det ska låta så bra som möjligt tills det är dags att göra första framträdandet.

Efter åtta träffar, varav jag varit med på fem, har vi fortfarande bara fyra låtar på repertoaren och två som vi bara provat lite lätt. Och av dom fyra vi kört mest är det ingen som sitter klockrent. Men det kanske så det är, att man tränar och tränar och tränar och aldrig blir man riktigt nöjd. Och det är bra att ambitionen är att det ska låta bra och inte bara som en oengagerad kör med gamla panschisar. Lite stil ska det allt vara.

Vad är svårast? Att komma ihåg utantill kanske, men framför allt när vi ska göra nåt danssteg eller nån handklapp på rätt ställe. Där blir man avslöjad direkt om man inte är på tå. Men vi kämpar på med träningen i nytillskottet på Västerås kulturhimmel.

Vicken helg

Verdis Requiem

Det finns helger då vi inte har så mycket att göra. Och så finns det helger när allt händer och man måste prioritera hårt.

Det började i fredags då vi skulle ha en återträff efter återträffen på 50-årsjubiléet efter studenten-63. Lunch på Djurgår'n och jag anmälde mig direkt men fick boka av när det blev så mycket att välja mellan. Cykelvännerna från Sardinien och Uppsala skulle sjunga Verdi i Uppsala, det ville jag gärna gå på, men fick tacka nej.

Lillebror 60 år i år

Men Axel då som spelade gitarr i musikalen i Borlänge, Jag fick en inbjudan till sista föreställningen till Gimme Some Lovin' och det är otroligt duktiga ungdomar som Borlänge Musikteater har, vi har varit där förr, men det gick inte det heller, jag fick tacka nej. Och inte heller kunde vi gå till seniorföreningen som hade 20-årsfest och bjöd på god mat och musik med Petra och Patrik Jablonski! Klockrent att man skulle vilja vara med där med såna musiker, men inte det heller, och det fanns fler gobitar den här helgen. Som t.ex. storbandsfesten i Västerås Konserthus.

Men det är klart att det fick bli Hedemora och 60-årskalas för lillebror Lars-Erik. Då fick vi ju träffa en massa släkt och vänner och dragplåstren Selma, Clea och Natan också, så valet var rätt lätt men det skulle varit bättre om vi haft möjlighet att vara på fler ställen den här helgen.
Det är bra att det rör på sig så att man inte sitter och samlar damm!      
 

Min lille vän är lite vissen

En mobil är inte bara en telefon, för ungdomar och oss panschisar och säkert för alla andra också är mobilen en ständig följeslagare som man duttar på minst hundra gånger om dan. Så när följeslagaren inte mår riktigt bra så blir man lite hängig själv.

Jag skulle bara... och sen fungerade ingenting. Min modell är lite ovalig, och en risk med den är att killarna och tjejerna i affärn inte kan hjälpa mig. Fast det är den bästa telefonen som finns just nu så säljs det så lite av den så det är svårt att få hjälp. "Prova det" och "prova det" körde dom med ett tag och jag var en snäll kund och gick hem och provade fast jag förstod att allt bara var en chansning. Inte heller telefonnumret till experten gav nånting. Min lille vän var lika vissen vad jag än försökte med. Så igår lämnade jag ifrån mig den till verkstan.

Högst två veckor ska det ta, det ska bli intressant att se. Jag fick en lånetelefon så det är ingen ko på isen, men lånetelefonen är ju inte lika rolig. "Det är första gången jag skickar in en Nokia 920" sa killen i affärn. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Menade han att jag varit slarvig och misskött min lille vän, eller menade han att jag bara haft otur? Och sitter verkligen nån nuförtiden med skruvmejsel och lupp och kollar om nån fjäder har hakat upp sig? Nä, dom laddar väl bara in programmet igen och håller tummarna att det blir bra.

Men det får gärna gå åt skogen med reparationen så att jag istället får en ny liten vän på garantin, mer trogen än så är jag inte mot just den här följeslagaren, det viktiga är bara att det är en Nokia. En gul. Även om den inte är finsk längre, den har ju gått sta och blivit amerikan nu. Det måste ha svidit i Finland, men vi Nokia-vänner håller ihop och håller på vårt ändå oavsett nationalitet. Och en liten svacka så här så att den lille vännen får tas in för vård kommer man väl över.

              

  

Seniordag i Västerås

Katarina Hulting

Det var första gången vi var på den här infon som körs varje år, men det var två dragplåster på programmet som gjorde att vi tog oss dit idag.

Vid snart 70 har jag inga problem att gå på information som riktar sig till äldre med information om hjälpmedel, omsorgsfrågor, sjukvård och juridiska frågor om arv och sånt. Jag accepterar lugnt min ålder men är glad att jag är i bra form fortfarande så det där med hjälpmedel och omsorg behöver jag inte tänka så mycket på än på ett tag. Det kommer när det kommer.

Så all information tog vi lätt på men vi åt en hel del av karamellerna och frukten som serverades, Och så tog vi för syns skull några broschyrer om hemvård och sånt men tids nog får vi väl anledning att läsa sånt här lite noggrannare.

Nä, det som egentligen lockade dit oss var först föredraget av Karatina Hulting som pratade lättsamt och humoristiskt om att "våga leva, det är aldrig försent", nåt sånt var rubriken. Alla såna här föredrag är ju egentligen rätt lika, man ska vara positiv, man ska ta för sig och inte vara så rädd etc. men man får förhoppningsvis alltid med sig nånting när man hör folk berätta hur dom själva hanterat och tagit sig igenom sina egna problem. I hennes fall svårigheten att få barn och så bröstcancern. Och broderns dykolycka.

Och så avslutades seniordagen med en kort information om vår rockkör, Rock Everybody. Många satt kvar och lyssnade på en lite film vi spelade in på senaste träningen, Rock a Beatin' Boogie, som lät rätt bra. Vår körledare informerade lite kort och nu går nog de sista platserna i kören slut på måndag. Och som allra sista punkt på programmet bjöds det på gratis kaffe, men där var kön så lång så vi tog en kopp på Chantals i stället och gick hem.

Bekanta? Jodå, och av en slump var det bara gamla squaredansbekanta vi såg. Vi som var unga en gång när den dansen tog fart på åttiotalet är lite malätna nu. Men det är ju så det är, man ska vara glad ändå sa Katarina. Rock Everybody!                       

 

Smockan hängde i luften

Jag hörde på långt håll att det var något spännande på gång. Två karlar, 50-60 år såg jag sedan när jag kom närmre, munhöggs å det grövsta och mellan dom satt en hund och såg olycklig ut. Rätt stor, var det en schäfer? Jag minns inte men nåt åt det hållet i alla fall.

Platsen var väl inte den bästa, mitt utanför skolan, men som tur var var det inga skolbarn i närheten. Vad dom bråkade om hörde jag inte i början, men jag tänkte att jag får nog gå emellan här eller åtminstone bli ett bra vittne om det skulle bli handgemäng.

En hade cykel och det var han som var mest ilsken, "svenskt" utseende och väldigt verbal. Han kunde många svordomar jag aldrig hört någon gång. Den andre hade mer "utländskt" utseende och var tvärtom väldigt tyst, sa inget på hela tiden. Och om nu hunden var en schäfer var han väl tysk, och första bilden var väl klar: Killen på cykel hade väl blivit störd av den andre som var hundägaren trodde jag. Då kanske han gjort sig förtjänt av en avhyvling tänkte jag när jag precis kom fram till de två gentlemännen.

Men man ska inte lita på sitt första intryck. Den verbale cykelkillen avlossade en sista salva och skrek nåt om att "även om man har hunden kopplad kan han för f-n dra iväg åt fel håll", så hoppade han upp på cykeln och for iväg ner i cykeltunneln med den lösspringande hunden lufsande bredvid. Det var alltså cykelkillens hund, och nere i tunneln skrek han det sista, nåt om "djävla idioter". Och den andre killen stod kvar, tittade på mig, sa fortfarande ingenting men såg lite chockad ut.

Inte vet jag, men kanske "utlänningen" sagt något om lösspringande hundar på cykelbanan som ju inte är så bra men som gick cykelkillens ära för när. Stor dramatik men jag slapp gå emellan och lugna ner herrarna som tur var.  

Bättre sent än aldrig?

Nä, det här är väl inte jag

Ibland tycker jag inte att det gäller, när en del alltid är sena får man väl hålla sig hemma.

I kören på måndagarna samlas nu 150 personer varje måndag. De flesta är där i hyfsad tid, och det är ju bra så att vi kan hjälpa till med att ställa ut stolar t.ex. och så kan vi vara igång på rätt tid. Lite socialt snack hinner man också med innan vi startar om folk är på plats hyfsat tidigt.

Men så när det fattas en minut kommer det där gänget som alltid är sist och så upptäcker dom varje gång att det är ont om plats. "Var ska vi sitta?" undrar dom förebrående och så ska det bäras fram fler stolar. Eller så vill dom tränga sig in bland oss gubbar om det finns nån ledig stol där fast alla vet att körledaren vill ha oss 20 gubbar i en grupp för sig. Nu har vi jag varit på kören 4-5 gånger och det är samma sak varje gång och alltid med samma folk.

På jobbet var det också ofta så. Eftersläntrarna till mötet, ofta några chefer, skulle väl visa hur upptagna och viktiga dom var så att personalen skulle få sitta och vänta. Alltid samma folk som alltid kom sent.

På seniorspinningen är alla tidiga, alla cyklar är upptagna redan tjugo i nio nu, så när jag kommer kvart i får jag alltid den sista cykeln. Vi pensionärer brukar väl ha ord om oss att vara tidiga och bortsett från några i kören så kanske det stämmer, jag är i alla fall alltid tidig men det har jag nog alltid varit. Dålig stil att alltid vara sen. Och nu har jag som en sur gubbe fått gnälla lite.    
   

Alla dessa dagar

Feldt skrev en bok

Söndagskväll och rätt trött. I bilen hem från stugan på söndagseftermiddagarna är det ofta tyst. Då har det varit en bra helg och vi har fått mycket gjort, men då orkar vi inte prata så mycket.

Alla dessa dagar = Bildts blogg

Som en sån här helg när det varit så fint väder och vi varit ute mest hela helgen, då blir det inte mycket sagt i bilen och det blir nog en tidig kväll i kväll. Det här är nästan bästa tiden i stugan, vädret är fortfarande fint och ingen större stress med projekten, det man inte hinner nu får vänta till våren. Däremot stressar talgoxarna på oss lite, dom flyger runt fågelbordet och ser irriterade ut och undrar varför det inte finns någon mat till dom. Men jag kollade faktiskt i affärn i fredags där dom inte plockat fram fågelmaten än.

Nu blir det till att slappa framför TV:n i kväll. Bron har kommit till Avsnitt 4 och vi kollar säkert något mer också. Och så ska veckan planeras, motionspassen ska bokas in, presenten till lillebror Lars-Erik ska bestämmas. I morrn är det halvfastedag igen. Och körsång. Och en joggingrunda. Och så måste jag fixa datorn som börjat bete sig väldigt jobbigt.

 "Alla dessa dagar"  har använts av Kjell-Olov Feldt, av Carl Bildt och nu av mig också. Men just den här dagen var en riktigt bra dag.